Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eeckhout, Gerbrand van den - Eeden, Frederik van - Eek, Johan Fredrik - Eero Salmelainen - Eesti Vabariik - Efa - Efeber - Efemerider - Efemär - Efendi - Efeserbrevet - Efesos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
331
Eeckhout—Efesos
332
Eeckhout [è’khaut], Gerbran d van
den, holländsk målare (1621—74), lärjunge
till Rembrandt 1635—40 oeh en av dem, som
stodo mästaren närmast; ibland kom han i
sina imitationer läraren så nära, att hans
arbeten ännu icke alltid säkert kunnat
särskiljas från dennes. Han målade porträtt
samt genre- och historietavlor.
Nationalmuseum äger ett mästerverk av hans hand, den
av Jordaens påverkade, i varm och glödande
färg hållna tavlan »Bonden och satyren till
bords», och två andra målningar där
tillskrivas honom. O. G-g.*
Eeden [é’d-], Frederik van, holländsk
författare (f. 1860). Läkare (psykoterapeut)
till yrket, har E. starkt upptagits av
filoso-fiskt-etiska och sociala intressen och grundläde
på 1880-talet nära
Amsterdam en socialistisk
lantbruks- och
industrikoloni, som han
själv ledde. Jämte
Kloos,Verweij och van
der Goes var E.
utgivare av tidskriften De
nieuwe gids, den
oppositionella unga
förfat-targruppens organ. E.
började som
dramatiker, vann sin första
framgång med »De
kleine Johannes» (1887—1906; »Lille Johannes»
och »Ut bland människorna») och har vidare
skrivit bl. a. »Ellen» (1891), »Johannes
Via-tor» (1892), terzindikten »Het lied van schijn
en wezen» (1895), diktsamlingen »Van de
passielooze lelie» (1901), »De bli jde wereld»
(1903; »En lycklig värld», 1905) och fyra
samlingar »Studies» (1890 ff.). Filosofiskt grubbel
och ideell overklighet blandas i hans verk
med naturalism och psykologisk analys. Från
radikal socialism har han genom stadierna
spiritualism, altruism och mysticism 1921
hamnat i katolicism. R-n B.
Eek [èk], Johan Fredrik, militär
(1758—1820). Deltog med utmärkelse i krigen
1788—90 och 1808—09, blev 1808
överstelöjtnant, deltog som överste för Jämtlands reg.
i norska fälttåget 1814, tog kort därpå avsked
och dog i stort armod. Han besjunges i
»Fänrik Ståls sägner» som »dec tappre E.».
Eero Sa’lmeläinen [é’rå-], pseud. för
sago-samlaren E. Rudbeck (se d. o.).
Eesti Vabariik [è’sti -rTk], off. namnet på
republ. Estland.
Efa, fornhebreiskt rymdmått för torra varor
= 1ho homer = omkr. 37 liter.
Efèber (grek. e’feböi, av epi’, invid, och hébe,
manbarhet), hos forntidens greker ynglingar
från omkr. 18 till 20 års ålder. I Aten
in-skrevos vid 18 års ålder de unga männen i
den allmänna medborgarlistan och utbildades
ett år i vapenföring och andra kroppsövningar,
varefter de undergingo mönstring, beväpnades
med spjut och sköld samt ytterligare ett
år fullgjorde ett slags rekryttjänst i landets
gränsfästningar. — Från slutet av 300-talet
f. Kr. blev efebutbildningen en uppfostran för
välbärgade ynglingar, vilken var frivillig, icke
ovillkorligen bunden vid någon viss ålder och
under vissa förhållanden öppen även för
främlingar. Efebtiden var åtm. tidtals blott ettårig.
E. fingo under detta senare skede gemensam
utbildning i filosofi, vältalighet, litteratur och
musik. Liknande inrättningar funnos även i
många andra grekiska städer. A.M.A.*
Efemerlder (jfr Efemär). 1. Dagböcker;
astronomiska årsböcker (se d. o.); periodisk
skrift, tidning. — 2. (Zool.) Dagsländor (se d. o.).
Efemär (grek, efèmeros), som varar en dag;
kortlivad; flyktig; dagsländelik.
Efe’ndi, turk., herre; i Turkiet titel för
bildade män. särskilt civila ämbetsmän. Ofta
förenas titeln e. med ämbetstiteln, t. ex.
rels-efendi, förr titel för turkiske
utrikesministern, o. s. v. Vid tilltal nyttjas formen
efendim (förtroligare ef em), min herre.
Efèserbrevet, en av N. T:s skrifter, utgör
sannolikt en rundskrivelse till flera
församlingar i Mindre Asien. Orden »i Efesus» i
1: 1 saknas i de äldsta handskrifterna; inga
hänsyftningar på en enskild församlings
förhållanden förekomma. Innehållet präglas av
tack och lov för kyrkans universalitet och
utplånandet av skiljemuren mellan judar och
hedningar. E. slutar med maningar, nära
besläktade med Kolosserbrevets, till olika stånd
och grupper inom församlingarna. lorskningen
sysselsätter sig starkt med frågan om brevet
härrör från Paulus’ hand. Äktheten betvivlas
ofta; även från kritiskt håll erkännes dock,
att själva innehållet icke utesluter, att Paulus
är författaren. Är så fallet, hör brevet till
hans fångenskaps tid, författat antingen i Rom
eller i Caesarea före anträdandet av resan till
Rom (Apg. 27: 1). E. A.
E’fesos, grek. (lat. E’phesus’), i forntiden
betydande stad på Mindre Asiens västkust, nära
floden Kaystros’ (nuv. Kütschük Menderes’)
utlopp. Vid nuv. järnvägsstationen och byn
Ajasoluk låg det äldsta E. med en urgammal
helgedom för den i Mindre Asien dyrkade
naturgudinna, som sedan av grekerna
likställdes med Artemis (se d. o.). Staden är förgrekisk
(fynd från Artemistemplet) men koloniserades
av joner. På grund av sitt läge, med en
förträfflig hamn (P a n o r m o s, nu fullständigt
igenslammad), vid ändan av en stor
handelsväg från det inre av landet och i närheten av
en fruktbar slätt, höjde sig E. snart till stor
betydelse och tog arv efter det i perserkrigen
förstörda Miletos. Konung Lysimachos av
Trakien flyttade 287 f. Kr. staden åt s. v. och
prydde den med åtskilliga byggnader (jfr
nedan). Dianatemplet (Artemision) Jåg från
denna tid utanför den egentliga staden. —
Under hellenistisk och romersk tid var E. Mindre
Asiens viktigaste stad. Utsikten till rik
handelsvinst lockade tidigt judar till E.,
som därför kom att spela en stor roll i den
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
