Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Egypten - Fornreligion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
375
Egypten (Fornreligion och. det forntida E:s historia)
376
Bild 9. Anubis och Horus väga en avlidens hjärta inför Osiris’ domstol. Illustration till Dödshoten.
rachte; de betraktades som solgudar. En
tredje gudomlighet, som tidigt vunnit
hemortsrätt där, var solguden R a, vanl. avbildad
som en falkhövdad man. Dessa tre
gudomligheter identifierades av teologerna med
varandra och betraktades som olika
uppenbarelseformer av den ende solguden, vilken dagligen
färdades över himlavalvet på sitt skepp. Vanl.
gällde Atum för att vara världens skapare.
Under 5:e dynastien undanträngdes den äldre
gudakonungen Horus av Ra, som i hans
ställe blev E:s högste gud. Som världens
skapare och den sedliga världsordningens
upp-rätthållare representerade Ra egypternas
högsta gudsbegrepp. Under Nya riket ställdes de
heliopolitanska gudomligheterna i skuggan
av den dåtida huvudstaden Tebes lokalgud
A m o n. Urspr. en fruktbarbetsgud, hade han
redan tidigare identifierats med Ra och
kallades därför ofta A m o n - R a. Han
framställdes i människogestalt och hade väduren som
sitt heliga djur.
De oupphörliga identifikationerna, genom
vilka teologerna efter hand förklarade snart
sagt alla de förnämsta provinsgudarna för
lokala uppenbarelseformer av solguden,
förlänade tidigt den officiella egyptiska
religionen en monoteistisk anstrykning. Ett
synnerligen intressant försök till en religiös
reform företogs av den geniale farao Amenofis
IV (1375—58; bild 26). Denne avskaffade
först kulten av Amon och senare av alla
övriga gudar utom Ra, som åkallades under
benämningen A ton (Solen). Hans lära var
sålunda rent monoteistisk. Reformen
misslyckades, men den strömning av religiös
hänförelse, ur vilken den framsprungit, fortlevde
ännu länge i enskilda kretsar.
Intet annat folk torde så lidelsefullt ha
eftersträvat en fortsatt tillvaro efter döden
som egypterna. I äldsta tid tänkte man sig
otvivelaktigt livet efter detta som en vistelse
i graven. Småningom uppkom föreställningen,
att monarken efter döden begav sig till
himlen för att där leva som gudarnas like. De
undersåtar, som han beviljade en begravning
enl. den magiskt verkande kungliga ritualen,
delade hans öde. Flertalet avlidna tänktes
däremot föra en ganska glädjelös tillvaro i den
lokale dödsgudens rike, i Memfistrakten hos
Sokar, i Siut hos hundguden A n u b i s o. s. v.
I början av 5:e dynastien spreds emellertid
över landet den från deltat utgående
förkunnelsen om guden Osiris, som lovade alla
sina anhängare en salig tillvaro efter döden
i sitt rike. Från början tycks Osiris ha varit
en lokal dödsgud i deltastaden Busiris. Enl.
sagan hade han i urtiden varit konung över
E. men försåtligt mördats av sin ondskefulle
broder S e t h. Hans trogna maka och syster,
Isis, sökte outtröttligt hans styckade kropp
och fann den slutligen. På Ras befallning
utförde därefter Anubis f. ggn de heliga
balsameringsceremonierna på Osiris’ lik,
vilket ledde till att denne åter fick liv. På
jorden kunde han visserligen icke längre leva
men blev i stället dödsrikets härskare. Som
E:s konung efterträddes han av sonen, Horus
d. y., som hämnades faderns död på Seth. På
Osiris’ uppståndelse byggde hans anhängare
sitt hopp om en salig tillvaro efter döden.
»Så sant Osiris lever, skall han också leva;
så sant Osiris icke är död, skall ej heller han
dö», säger en dödstext om den avlidne. Från
slutet av Gamla riket tillämpades därför
Osi-risritualen vid alla egyptiska begravningar.
Ganska snart uppstod föreställningen, att den
döde före inträdet i Osiris’ rike måste avlägga
Ord, som saknas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
