Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ehrenstrahl, David Klöcker - Ehrenstråhle, David (Nehrman)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
425
Ehrenstråhle
426
och den stora plafondmålningen (»Dygdernas
rådslag») i Riddarhusets samlingssal (kontrakt
1669; färdig 1674). Den är hållen i den då
gängse stilen men av stor effekt i sin helhet.
Närmast med anledning av detta arbete
upphöjdes Klöker 1674 i adligt stånd, då han
antog namnet E.
Det hopade arbetet föranledde E. att efter
1680 alltmer anlita sina lärjungars biträde,
och därför äro signerade arbeten av honom
jämförelsevis sällsynta från senare delen av
hans levnad. Närmast till tjänst för eleverna
sammanskrev han ett kompendium i
målarkonst, »Kurzer Unterricht, Observationes und
Regulen von der Mahlerey», som han dock
aldrig befordrade till trycket (utg. av G. M.
Silfverstolpe med kommentar 1918).
Senare monumentalmålningar av E. finnas
bl. a. på Drottningholm, på Gripsholm och i
Statskontoret. De visa hans dekorativa konst,
stadd i förfall. Närbesläktat är konstnärens
(allegoriserade) självporträtt (1691;
Nationalmuseum). Själv lade E. stor vikt just vid sina
dekorativa skapelser, vilka han utförligt
beskrev och förklarade i »Die vornehmsten
Schildereyen, welche in denen Pallästen des
Königsreiches Schweden zu sehen sind» (1694)
och i »Explication öfver the tvenne stora
schilderier . .. uthi choret af kongl.
slotzkyr-kian i Stockholm» (1695).
E. hade 1690 utnämnts till hovintendent
och sysslade sedan mest med de båda
nyssnämnda stora tavlorna för den nyinredda
Slottskyrkan. På två väldiga dukar skulle
han skildra »Korsfästelsen» och »Yttersta
domen». De stora målningarna blevo
fullbordade, den förra 1695, den senare 1696, och
uppsatta i Slottskyrkan men fördes vid
slottsbranden 1697 till Storkyrkan, där särskilt den
sistnämnda tavlan ännu väcker besökarens
häpnad genom sin rikedom på figurer och den
brist på känsla, som röjer sig i allt detta på
den kolossala duken mödosamt fästa virrvarr.
Dessa båda målningars största betydelse ligger
i det inflytande de utövade på det kyrkliga
måleriet i Sverige under 1700-talet.
E. var en konstnär med utpräglat
dekorativt kynne. Det visa hans nu omnämnda
»historiemålningar». Ett dekorativt drag
kännetecknar även hans porträttmåleri, d. v. s.
icke den enkelt, realistiskt, under holländska
intryck, i svart och grått målade, rättframma
bilden av Georg Stiernhielm (1663;
Gripsholm) och det därmed besläktade porträttet
av Hedvig Eleonora, knästycke i änkedräkt
(Skokloster; repliker i flera samlingar) utan
de betydligt mindre personliga och fördjupade
men ståtliga, gärna »ä 1’antique» kostymerade
och schvungfulla konterfej, på vilka man
närmast tänker, då talet faller på E:s
människoskildringar, t. ex. porträtten av den glade och
varmblodige Lorens von der Linde, stödd mot
en bronskanon och utstyrd i allongeperuk,
harnesk och »romerskt» kyller med
guldbrokad (1661;. Stora Sundby; replrk i Uppsala
univ.), av Bengt Horn och hans hustru,
Ingeborg Banér (1662), Erik Dahlbergh (1664;
Uppsala univ.), J. L. Wittenberg (1674;
hov-stallmästaren C. G. Plåten, Stockholm; replik
på Skokloster), Johan Stenbock (1678; Tidö),
Abraham Brahe (Närkes-Boo) och C. G.
Oxenstierna (1680; Tidö), det synnerligen
dekorativt hållna porträttet av Karl XI (Uppsala
univ.), Karl XI:s ryttarbild (Drottningholm
m. fl. st.), den allegoriska porträttgruppen
»Karl XI:s barn, lekande med Svea lejon»
(1684; Nationalmuseum) m. fl. Ofta rena
fabriksarbeten är däremot ett stort antal
damkonterfej från olika år, spridda över land och
rike, ävensom en mängd manliga, ss.
»riks-rådsporträtt» på Gripsholm och
»fältherreporträtt» på Drottningholm. I de bästa av ovan
uppräknade bilder har E. fullt lyckats nå vad
han strävade efter — att höja sig över den
krassa vardagsverkligheten, försköna el.
heroi-sera och imponera genom ståtliga, ofta
teatraliska attityder och storartad kostymapparat,
en glänsande, om ock falsk, iscensättning, som
skänker till det yttre annars ganska
obetydliga personager en oförneklig pondus.
Av annan karaktär är den förträffliga
gen-reartade porträttgruppen »Brunnsmästaren i
Medevi och hans söner» (1683; Gripsholm), en
i överhängande brun ton hållen tavla, som
närmast erinrar om ett par av hans
ungdomsverk, de under holländska intryck utförda
genreartade porträtten från 1652 och där
omkring. Märkliga äro E:s djurmålningar,
icke de på hög befallning utförda häst- el.
hundporträtten utan hans bilder, t. ex. på
Drottningholm och Strömsholm, av djuren i
skog och mark, ss. tjädrar, orrar och
rapphöns, insatta i friskt målade landskap av
uppsvensk karaktär. De visa, liksom bl. a. hans
nyssnämnda genre från Medevi, att E:s i den
holländska skolan utbildade anlag för
realistisk konst aldrig fullt förkvävts av den
ita-lianiserande riktning, i vars tecken han vann
de segrar, som framför allt skapat hans rykte.
Bland E:s elever märktes systersonen David
von Krafft, Mikael Dahl och dottern Anna
Maria E. (1666—1729), 1688 g. m.
sedermera vice hovrättspresidenten Johan
Wattrang och änka 1724; hon målade bl. a.
dilet-tantmässiga porträtt.
Sv. akad. lät 1808 prägla en minnespenning
över E., och C. G. Nordin ägnade honom ett
äreminne (i »Sv. akad:s handl. ifrån år 1796»,
d. 5, 1813). Se f. ö. O. Levertin, »N. Lafrensen
d. y.» (inl.; 1899), och A. Hahr, »D. K. E.»
(1905). — E:s porträtt återges på vidstående
plansch. -rn. (O. G-g.)*
Ehrenstråhle, David (urspr. N e h r
-man), universitetslärare, rättslärd (1695 ^1?
—1769 ®/5). Blev 1712 student i Lund, 1718
auskultant i Göta hovrätt, 1728 e. o. och
1731 ord. jur. prof, i Lund samt tog avsked
1753. Han adlades 1746 med namnet E. —•
Bland dem, som på den av Stiernhöök och
Loccenius lagda grundvalen sökte fullända
Ord, som saknas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
