Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ehrle, Franz - Ehrlich, Felix - Ehrlich, Paul - Ehrnrooth, ätter - Ehrnrooth, Gustaf Adolf - Ehrnrooth, Johan Casimir - Ehrnrooth, Leo Reinhold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
439
Ehrlich—Ehrnrooth, L. R.
440
Literatur- und Kirchengeschichte des
Mit-telalters» (1885—1900). 1925 tillägnades
honom en förnämlig festskrift (2 bd). L. W-r.
Ehrlich [è’r-], Felix, tysk kemist (f. 1877),
e. o. prof, i agrikulturkemi vid univ. i Breslau
1909, ord. prof, där 1920. E. har utfört
grundläggande biokemiska arbeten om
finkeloljans bildande vid alkoholisk jäsning
(se d. o.) samt om pektiner. H. E.
Ehrlich [è’r-], Paul, tysk läkare av judisk
börd (1854 “/3—19 1 5 20/8). Blev 1890 e. o. prof,
i Berlin och fick 1896 ledningen av
serum-institutet i Steglitz (vid Berlin), 1899 flyttat
till Frankfurt a. M. (Institut für
experimen-telle Therapie); 1910 verkligt geheimeråd med
titeln excellens. E. gjorde viktiga, delvis
grundläggande upptäckter inom läran om
blodet, inom immunitetsläran och rörande
serum-och kemoterapi. Så visade han, att större
delen av de vita blodkropparna (leukocyterna)
innehåller olika färgbara korn, s. k.
granula-tioner, medan en mindre del (lymfocyterna)
saknar korn, och påvisade även en nära
släktskap mellan det normala blodets olika
leuko-och lymfocytformer samt cellerna i benmärgen,
resp, lymfkörtlarna. Inom immunitetsläran
var E. den förste, som visade, att giftiga
ämnen av annat än bakteriellt ursprung, de
giftiga ämnena abrin och ricin ur resp,
pater-noster- och ricinusbönorna, efterlämna
oemottaglighet för förgiftning med resp, samma
gifter, om försöksdjuren under en tid vänjas
vid giftet genom utfodring därmed i stigande
doser. E. upptäckte, att de immuniserande
ämnena hos djur, som immuniserats mot abrin
eller ricin, övergingo från blodet i sekreten,
t. ex. i mjölken av immuniserade djurhonor
samt medelbart genom mjölken vid diandet
till ungarna. Den av dessa sålunda förvärvade
immuniteten befanns dock vara ganska
obeständig, och man lärde sålunda att skilja
på aktiv och passiv immunitet (se
Immunitet). Sina åsikter om bildandet av de
immuniserande ämnena och om deras förhållanden
vid gifternas oskadliggörande utvecklade E.
i den mycket debatterade s. k.
sidokedje-teorien. Inom serumterapien är E. bekant
framför allt genom sin metod att mäta
styrkan hos difteriserum. Under sina senare år
ägnade sig E. i stor skala åt kemoterapeutiska
experiment, i det att han sökte sammansätta
kemiska medel, som på levande smittämnen
skulle verka giftigare än på cellerna bos djur
och människor. Så prövades mot
syfilismikro-ben ett stort antal preparat, tills E. 1910 i
det 606:e nådde salvarsan (se d. o.) och
sedermera neosalvarsan (se
Salvarsan), som blivit det främsta läkemedlet i
kampen mot syfilis. — Bland E:s många andra
förtjänster må nämnas, att han lämnat den
första metoden att tillförlitligt färga
tuber-kelbacillerna. E. delade 1908 Nobelpriset i
fysiologi och medicin med Metjnikov. Led. av
sv. Vet.-akad. (1910). Bland E:s skrifter må
nämnas »Gesammelte Arbeiten zur Im-
munitätsforschung» (1904), »Abhandlungen
über Salvarsan» (4 bd, 1911—14) och
»Grundlagen und Erfolge der Chemotherapie» (1911).
Jfr Die Naturwissenschaften (1914, h. 11) och
nekrolog av A. v. Wassermann i Deutsche
Medi-zinische Wochenschrift 1915. — E:s porträtt
återges på vidstående plansch. C. S-g. (Ljd.)
Ehrnrooth [-röt], två svensk-finländska
adliga ätter, som, ej längre representerade i
Sverige, 1818 immatrikulerades på Finlands
riddarhus och härstamma från
häradshövdingen över Keksholms län Johan P 1 a
g-m a n (1623—96), som 1687 adlades med
namnet E. H. E. P.
Ehrnrooth [-röt], Gustaf Adolf,
finländsk krigare (1779—1848). Tjänstgjorde
under kriget 1808—09
med utmärkelse som
major vid Savolaks’
infanteri och sårades
vid Oravais. 1810
flyttade han till Finland,
där han som chef
uppsatte andra
jägarrege-mentet. Han blev 1819
generalmajor och 1821
divisionschef för
militären i Finland. Om
hans sondotter Aina
J. E. se M an ne r-
b e i m. H. E. P.
Ehrnrooth [-röt], Johan C a s i m i r,
finländsk militär, ämbetsman (1833—1913), son
till G. A. E. Blev efter en vacker karriär
i rysk tjänst 1877 generallöjtnant och
divisionschef. Han blev
1880 krigsminister i
den nya bulgariska
staten och genomförde
som chef för en
provisorisk tremannarege-ring 1881 en
statskupp, som stärkte
furst Alexanders
ställning. På grund av en
konflikt med
Rysslands diplomatiske
representant i Sofia
måste han s. å. avgå.
1882 utnämndes han till
ministerstatssekre-teraradjoint för Finland och 1888 till
ministerstatssekreterare och t. f. kansler för
Helsingfors univ. Med all sin begåvning ägde
E. likväl ej den karaktärsstyrka och det
sinne för lagliga former, som på dessa poster
bade erfordrats i den begynnande rättsstriden
mellan Ryssland och Finland. Han
kontra-signerade det olagliga manifestet om
strafflagens suspension (1890) men råkade 1891
plötsligt i onåd och måste avgå. H. E. P.
Ehrnrooth [-röt], Leo Reinhold, finländsk
ämbetsman och politiker (f. 1877 10/3), kusins
sonson till G. A. E. Disputerade 1906 för jur.
doktorsgrad med avh. »Arbetsreglementena
och deras rättsliga reglering» och tjänstgjorde
Ord, som saknas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
