Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ek - Ek (socken) - Ek, Karin, f. Lindblad - Ek, Selma - Ek, Sverker - Eka - Eka (gods) - Eka- (kemi) - Ekarté - Ekartera - Ekaterina - Ekaätten - Ekbacken - Ekbatana - Ekbladminerare - Ekblom, Richard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
465
Ek—Ekblom
466
dansk härstamning. Odlingarna göras
avsevärt tätare än för tall och gran. Förutom en
svag röjning i dem pläga gallringar ej
företagas, förrän önskad kvistrensning erhållits,
vilket i Sverige inträffar först då beståndet
nått en ålder av 50—60 år. S-r.
Ek, socken i n. Västergötland, v. om nedre
Tidan, Vadsbo härad, Skaraborgs län; 27,27
kvkm, 521 inv. (1926). I ö. odlad bygd, i v.
skogstrakt. 1,092 har odlad jord, 1,538 har
skogs- och hagmark. Egendom: Stora Ek (se
d. o.). Ingår i Ullervads, Eks, Ekby och Utby
pastorat, Skara stift, Mariestads kontrakt.
Ek, Karin, f. Lindblad, författarinna
(1885—1926); g. m. Sverker E. 1909.
Genomgick lärarinneseminarium i Stockholm samt
utgav diktsamlingarna »Den kostbara vilan»
(1914), »Idyll och elegi» (1922) och »Död
och liv» (1925), essän »Fredmansgestalten»
(1915), romanen »Gränsen» (1918) och
antologien »Ur svenska dikten» (3 bd, 1921).
Hennes lyrik har stämning, känsla och
kultiverad form. R-n B.
Ek, Selma, operasångerska (f. 1856 3/9);
elev av Ellen Bergman, J. Günther och Louise
ITéritte-Viardot.
Debuterade på Kungl.
teatern 1878 som Agatha i
»Friskytten»;
tillhörde denna scen till 1890
med undantag av
spelåret 1887—88. E. var
en god
koloratursångerska och även en
betydande dramatisk kraft.
Till hennes bästa roller
hörde Elsa, Elisabet,
Elvira, Rezia, Aida och
Valentine. T. N.
Ek, Sverker, litteraturhistoriker (f. 1887
23/2), g. m. Karin E. Blev fil. dr och docent
i litteraturhistoria vid Göteborgs högskola
1916 samt har utom åtskilliga mindre avh.
skrivit »Franzéns Åbodiktning» (1916) och
»Den svenska folkvisan» (1924).
Bild 1. Bild 2.
Eka. 1. (Ekstock.) Ett slags
flatbottnad, på svenska insjöar och åar allmänt
förekommande roddbåt, som för- och akterut
slutar med speglar, av vilka akterspegeln är
betydligt större än förspegeln. — 2. Ett slags
segelbåt. Den vanligaste är den s. k.
blekings-ekan (bild 1), som har en mast med storsegel
(sprisegel) och fock. Den s. k. hanöekan
(bild 2) har 2 master och 5 segel (klyvare,
fock, storsegel, toppsegel och gäck). (ö-g.)
Eka, gods i s. Uppland vid Mälaren, 12 km
s. om Enköping, Lillkyrka socken, Uppsala
län; 380 har, därav 210 har åker. Tax.-värde
172,400 kr. (1925). E. tillhörde på 1400-talet
Ekaätten (se d. o.), senare släkterna Tott,
Gera och Oxenstierna.
Eka- framför namnet på ett grundämne
betecknar annat med grundämnet i fråga kemiskt
besläktat, okänt grundämne, vars existens enl.
det periodiska systemet kunnat förutsägas. Så
t. ex. förutsade Mendelejev förekomsten av
ett grundämne, ekaaluminium, som sedermera
upptäcktes och erhöll namnet gallium.
Ekarté, se É c a r t é.
Ekartèra (fr. écarter), kasta el. köpa bort
kort mot andra ur talongen. Jfr É c a r t é.
Ekateri’na [je-], ry. form för Katarina.
Om sammansättningar i geogr. namn se J
e-katerin-.
Ekaätten kallas — efter gården Eka (se
d. o.) i Uppland, som sedan 1400-talets
början var i dess ägo — en på 1520-talet
utslocknad svensk stormannaätt, som under
medeltidens båda sista årh. hade
åtskilliga bemärkta medl.
Sköldemärket var en snedbjälke (se bild).
Som ättens grundläggare kan
räknas riddaren Trötte Peters-
son till Benhammar, Magnus Eriks- Ekaättens
sons råd (trol. d. i slaget vid
Gata-skogen 1365). Han var farfars far till bröderna
Trötte Karlsson (riddare och riksråd,
stupade som Kristian I :s anhängare vid
Brun-keberg 1471) och Måns Karlsson (riksråd,
d. i mitten av 1480-talet); den sistnämnde var
fader till riddaren och riksrådet Trötte
Månsson (d. 1512) och till fru Cecilia
Månsdotter, Gustav Vasas moder. G. C-n.
Ekbacken, triangelpunkt på bergshöjden
Galtåsen (se d o.).
Ekba’tana (grek, form för fnpers.
Hagma-täna, »församlingsort», varav bildats nypers.
H a m a d ä n), huvudstad i det forna mediska
riket och efter detta rikes fall de persiska
konungarnas sommarresidens, beläget vid
foten av berget Elvend. Möjl. har en annan
stad med samma namn funnits vid foten av
berget Tacht-i-Suleiman (»Salomos tron») nära
Kaspiska havet. Se »Enzyklopaedie des
Islam», art. »Hamadhän» och där förtecknad
litteratur. P. L.
Ekbladminerare, se Minerareinsekter.
Ekblom, Richard, slavist,
universitetslärare (f. 1874 3O/io). Blev fil. dr i Uppsala
1909 och var urspr. romanist. 1909—21 var
E. lektor i ryska och lärare i spanska vid
Handelshögskolan i Stockholm och blev 1921
prof, i slaviska språk i Uppsala. Han har
gjort skarpsinniga undersökningar om
sam-slavisk ljudlära samt om ryska och polska
ortnamn av skandinaviskt ursprung och med
experimentella metoder studerat de slav, och
Ord, som saknas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
