Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ekholm - Ekholm, Erik - Ekholm, Erik Eskil Gunnar - Ekholm, Gustaf Ferdinand - Ekholm, Hugo Johannes - Ekholm, Nils Gustaf - Ekholmen - Ekipage - Ekipagedepartement - Ekipera - Ekivok - Ekkehart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
479
Ekholm, E__Ekkehart
480
var ännu 100 år senare säte för fogden över
Ekholms län, omfattande de kringliggande
häraderna. Av fästet, som bevakade det
viktiga Naglumssund över Göta älv, finnas nu
blott ringa spår kvar.
Ekholm, Erik, skriftställare (1716—84).
Var 1757—84 notarie vid Stockholms
bokauk-tionskammare. Han ådrog sig sin samtids
uppmärksamhet genom polemiska arbeten i
filologiska och teologiska frågor, genom att
deltaga i fejder om »vattenminskningsteorien»
och finansläran m. m. och som utgivare av
flera tidskrifter av blandat litterärt,
historiskt och anekdotiskt innehåll (Den Svenska
Fatburen, Granskaren m. fl.). 1748—58
deltog han med mycken hetta i den då pågående
striden om svenska språkets skrivsätt. E. var
den förste, som yrkade, att främmande ord i
svenska språket skulle följa detta språks
rättskri vningslagar.
Ekholm, Erik Eskil Gunnar,
arkeolog (f. 1884 ls/3). Blev 1915 fil. dr och docent
i nordisk och jämförande fornkunskap vid
Uppsala univ. E. har särskilt ägnat sig åt
att utforska stenålderskulturen (framför allt
i Uppland) samt de svenska hällristningarna
från bronsåldern. Bland hans arbeten märkas
»Studier i Upplands bebyggelsehistoria. I.
Stenåldern» (1915), »II. Bronsåldern» (1921),
bägge i Uppsala Univ:s Årsskrift, uppsatser
i Fornvännen (bl. a. »Gravfältet vid
Gödåker», 1925), Ymer och Upplands
Fornminnesförenings Tidskr. samt en värdefull
»Biblio-graphia Monteliana» (i Vitt.-akad:s handl.,
III, följd 1: 2, 1922). E. medarbetar i
Real-lexikon der Vorgeschichte. T. J. A.*
Ekholm, Gustaf Ferdinand,
ämbets-och riksdagsman (1803—65); brorsons son till
E. E. Blev 1826 jur. kand, i Uppsala, kopist
i Hovkanslersexpeditionen 1827 och
borgmästare i Västerås 1832.
E. var under 8
riksdagar (fr. o. m. 1840)
led. av borgarståndet
och verkade som
sådan ihärdigt, flitigt
anlitad i
utskottsar-bete, för lag- och
för-fattningsreformer, särskilt för
representationsreformen. Han
var en ivrig och varmt
övertygad liberal och
vid 1844 års riksdag
en av de arbetsammaste medl. av föreningen
Reformvännernas sällskap, vars förslag till
representationsreform av E. ingavs till
konstitutionsutskottet som egen motion och blev
antaget av borgarståndet. H. W.*
Ekholm, HugoJohannes, finländsk
författare (f. 1880). Blev 1916 fil. dr på en avh.
om språket i Vidhemsprästens anteckningar
till Västgötalagen. E. har verksamt deltagit
i folkbildningsarbetet och svenskhetsrörelsen
i Finland, bl. a. som föreläsare och som
redak
tör 1913—17 för Studentbladet. Under pseud.
H. Ekhammar har han utgivit de
realistiska folklivsskildringarna »Det norrfångna
landet» (1920) och »Under torparsolen» (1922)
samt »Genom svenska land» (1926), skildringar
från svenska bygder i och utom Sverige.
Språket i hans arbeten är kärnsvenskt, och
han har i tidnings- och tidskriftsartiklar
verkat för modersmålets rening.
Ekholm, Nils Gustaf, meteorolog (1848
—1923), det svenska stormvarningsväsendets
skapare. Fil. dr 1889, t. f. amanuens vid
meteorologiska observatoriet i Uppsala 1876 och
vid Meteorologiska
centralanstalten i
Stockholm 1890, där
han 1914—18 var
föreståndare och professor.
E. var chef för den
svenska geofysiska
expeditionen till Kap
Thordsen på
Spetsbergen 1882—83, i vars
handlingar han
författat de omfångsrika
delarna »Introduction
historique», »Météoro-
logie» och »Astronomie». E. var medlem av
1896 års Andrée-expedition. Viktiga inlägg
gjorde E. i frågorna om luftfuktighetens
bestämmande samt om mätandet av molnens
höjd och hastighet. För stormvarningarna
utarbetade han nya prognosmetoder, grundade på
det synoptiska studiet av lufttryckets ändringar
under ett halvt dygn (isallobarer); 1918
organiserade han en detaljerad väderlekstjänst till
jordbrukets fromma. E. valdes 1892 till
hedersled. av Royal meteorological society i
London och till led. av Vet.-akad. 1905. Biogr. av
A. Wallén i Vet.-akad :s Årsbok 1925. B. R.
Ekholmen, gods i s. Uppland vid Mälaren,
2 mil s. ö. om Enköping, Veckholms socken,
Uppsala län; 950 har, därav 355 har åker.
Tax.-värde 397,500 kr. (1925). Slottet av sten
i tre våningar uppfördes 1736—48 och
restaurerades 1857 av F. W. Scholander. E. har
sedan slutet av 1300-talet tillhört ätterna
Sparre, Bielke, Trolle, De la Gardie, E.
Broman, som gjorde det till fideikommiss, m. fl.
Ekipage [-pä’J] (fr. équipage), förnämligt
åkdon (vanl. med dragare), fordon; häst med
ryttare; äldre: skeppsutrustning, manskap. —
Krigsbryggeekipage, äldre namn på
broträng. — Jfr Ekipera.
Ekipagedepartement, ett av departementen
på svenska örlogsvarv. Sköter fartygens
förläggning och utövar allmän tillsyn över dem
och varvet; regementsofficer el. kapten, som är
chef för e., kallas ekipagemästare.
Ekipera (fr. équiper), utrusta, förse med. —
Subst.: Ekipèring.
Ekivok [-vä’k] (av lat. aequi’vocus,
fler-tydig), tvetydig, slipprig.
Ekkehart, munkar i klostret S:t Gallen.
E. I (d. 973) skrev den lat. hexameterdikten
Ord, som saknas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
