Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ekman, Sven Petrus - Ekman, Vagn Walfrid - Ekman, Wilhelm - Ekmarck, Carl Erik - Ekmarck, Lars August - Ekmark, Johan Olof - Eknomos - Eko - Ekokinesi, Ekolali - Ekoln - Ekolodning - Ekologi - Ekolsund - Ekolsundsviken - Ekomimi - Ekonom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
495
Ekman, V. W___Ekonom
496
djurvärld och utgivit det stora
sammanfattande verket »Djurvärldens
utbredningshisto-ria på den skandinaviska halvön» (1922). Av
stort kulturhistoriskt värde är hans
omfattande arbete »Norrlands jakt och fiske» (i
serien »Norrländskt handbibliotek», 1910). T.O.
Ekman, Vagn W alfrid, fysiker,
hydro-graf (f. 1874 3/5); jfr släktöversikten. Fil. dr
1902 (på avh. »Om jordrotationens inverkan
på vindströmmar i hafvet»), var 1902—08
förste assistent vid Internationella
havsforsk-ningslaboratoriet i Oslo, konstruerade där
apparater för havsforskning och studerade bl.
a. dödvattensfenomenet (»On dead water», i
»The norwegian north polar expedition 1893—
96. Scientific results», 15, 1904). E. blev
1910 prof, i mekanik och matematisk fysik
vid Lunds univ. Han har även skrivit en
lärobok, »Mekanik» (1919).
Ekman, Wilhelm, industriman (f. 1875
24/i2), sonson till Gustaf E. (1804—76); jfr
släktöversikten. Utexaminerades 1898 från
Skogsinstitutet, blev 1901 lärare där, 1908
disponent vid Korsnäs sågverks a.-b. och 1924
dess verkst. dir. Han är därjämte
domänfull-mäktig (sedan 1919) och verkst. dir. i
Dalälvarnas strömbyggnads a.-b. E. har utgivit en
värdefull »Skogsteknisk handbok» (1908).
Ekmarck, Carl Erik, författare (1784—
1846), bror till L. A. E. Utgav 1825—46 tre
konservativa tidningar i Strängnäs
(Streng-näs Tidningar, Samlaren samt Södermanlands
och Nerikes Nyheter) och verkställde
åtskilliga översättningar, särskilt av romantiker
som A. v. Arnim och Oehlenschläger.
Ekmarck, Lars August, författare (1785
—1869), bror till C. E. E. Steg på
ämbetsmannabanan till förste expeditionssekreterare
i K. m:ts kansli, var 1819—44 traduktör hos
Karl Johan för juridiska ärenden och 1835—
69 sekr. i Sällskapet för nyttiga kunskapers
spridande och redaktör av Läsning för Folket.
E. översatte bl. a. Guizot och Wackenroder,
fick 1847 2:a priset i Sv. akad. för en dikt,
»Freden», och utgav »Dikter» (1857).
Ekmark, Johan Olof, pedagog (1841—
96). Blev fil. dr i Uppsala 1869 och var från
1875 adjunkt vid Östermalms läroverk i
Stockholm. E. utgav »Läsebok till Odhners
svenska historia» (3 bd, 1884—85) och »Läsebok
till allmänna historien» (2 bd, 1891) samt
utarbetade även en »Lärobok i allmänna
historien» (2:a uppl. 1892). P. E. L-m.*
E’knomos, se E c n o m u s.
Eko (grek, echö, genljud). 1. (Fys.) Genom
reflexion upprepat ljud. Ljudet kan liksom
all annan vågrörelse reflekteras mot mötande
hinder, t. ex. en bergvägg eller en byggnad.
I en stor sal är e. ofta störande för
uppfattandet av tal och sång (jfr Akustik). Om
avståndet till den reflekterande väggen är
tillräckligt stort, kunna flera ord uttalas,
innan det första höres som e. Minsta
avståndet för tydligt e. anses vara omkr. 30 m.
I en sal med många draperier,
tygdekoratio
ner o. dyl. minskas e. ävensom vid närvaro
av många åhörare. Vid upprepade reflexioner
av ljudet fås flerfaldigt e. Berömda för e.
äro många grottor, fjordar, kyrkor o. dyl.,
ss. Loreleiklippan vid Rhen, den inre gården
till Villa Simonetta vid Milano, C. Metellas
grav på romerska kampagnan, S:t Pauls
katedral i London (»the whispering gallery»), J. T.
2. En upprepning av en fras (el. ett
ackord) i oktaven el. i pianissimo på samma
tonhöjd. — Svag flöjtartad stämma i orgeln.
I större orglar kallas översta manualen
ekoverk (se Manualer). T. N.
Ekokinesl, Ekolall, se Ekosymtom.
Ekoln, Mälarens längst norrut i Uppland
inträngande vik, i vilken Fyrisån utfaller.
Ekolodning, se Lödning.
Ekologi, term, införd av Reiter 1885 och
definierad 1886 av Haeckel som läran om
organismernas förhållande till omgivningen, både
den levande och den livlösa. E. behandlar
djurens och växternas anpassning för varandra,
för klimat, näring, jordmån m. m. K. A.
Ekolsund.
Ekolsund, gods i s. Uppland, 17 km ö. om
Enköping vid Ekolsundsviken av Mälaren,
Husby-Sjutolfts socken, Uppsala län; 700 har,
därav 250 har åker. Tax.-värde 616,000 kr.
(1923). Huvudbyggnaderna äro två lika stora
trevånings stenhus från Gustav III :s tid.
Godset är känt sedan början av 1300-talet
och ägdes under medeltiden av ätterna
Oxenstierna och Tott, kom genom byte 1542 till
Gustav Vasa och skänktes av Gustav II Adolf
till Åke Tott. Reducerades till kronan 1684.
Förlänades 1716 till sedermera Fredrik I,
återlöstes, blev 1747 faddergåva åt prins Gustav
(Gustav III) och såldes 1785 av honom till
grosshandlare Georg Seton, inom vars släkt
det förblev till 1912. Nuv. ägare C. Kempe.
Ekolsundsviken, en omkr. 15 km lång
fortsättning av N. Björkfjärden norrut; över
dess n. del går järnvägen fram. Dess
nordligaste del, den insjölika Hjälstaviken,
karakteriseras av ett rikt fågelliv (svanor, sothöns,
skrattmåsar etc.). Jfr uppsats av S.
Hörsta-dius i Sv. Turistfören :s Årsskr. 1923.
Ekomiml, se Ekosymtom.
Ekonom [-å’m] (grek. oikono’mos),
förvaltare; hushållare; titel för dem, som avlagt
ekonomisk examen vid Handelshögskolan.
Ord, som saknas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
