Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ekorrar - Ekorrbär - Ekorre - Ekosymtom - Ekoverk - Ekoxen - Ekoxesläktet - e. Kr. (e. Kr. f.) - Ekrasör - Ekron - Eksem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
503
Ekorrbär—Eksem
504
Ekoxe, Lucanug cervug.
att avbita deras toppskott. Där ekorren
tillätes föröka sig fritt, kan den sålunda göra
betydande skada. Dess svåraste fiender utom
människan äro mården och rovfåglarna. Det
grå skinnet av vinterekorre, »gråverk» (det
bästa från Sibirien), utgör ett värdefullt
pälsverk samt var fordom i Sverige en viktig
export- och skattevara; numera torde dock
jakten på ekorre ej spela någon avsevärd roll
i Sverige. T. P.
Ekorrbär, Maja’nthemum, släkte bland
liljeväxterna (underfam. Smilacaceae), skilt
från Convallaria genom 2-taliga blommor (4
hylleblad o. s. v.). Den enda arten, M.
bifo-lium, är en 1,5 dm hög ört med trådsmal
jordstam, vanl. 2 hjärtlika stjälkblad, små, vita,
svagt välluktande blommor i upprätt klase
och röda bär. Den växer i n. tempererade
zonen i både Nya och Gamla världen; i Sverige
allmän i skogar upp till Lappland. G. M-e.
Ekorre, se Ekorrar.
Ekosymtom (se E k o), vissa symtom, som
förekomma, ehuru rätt sällsynt, hos en del
idioter och vissa sinnessjuka. E. ha sin grund
i en förhöjd suggestibilitet med böjelse för
efterapning. De ha fått sitt namn därav, att
den sjuke rent automatiskt upprepar ord, som
han hör uttalas (eko 1 al i; av grek, lalia’,
sladder), eller rörelser, som han ser utföras
(ekokines i; av grek. ki’nesis, rörelse). I
senare fallet talar man dels om e k o m i m i
(av grek, mimos, efterhärmare), dels om e k
o-p r a x i (av grek, pra’xis, handling),
allteftersom de upprepade, imiterade rörelserna äro
mimiska eller av annat slag, t. ex.
handrörelser, kroppsställningar m. m. Hos folk på lägre
kulturnivå förekomma vissa egendomliga,
sannolikt hysteriska sjukdomar, kännetecknade
av ett underligt tvång till efterapning och
utpräglade e. Vid uppkomsten av den under
medeltiden i Italien mycket utbredda
taran-tismen var imitationstvånget påtagligt. G-s.*
Ekoverk, se Manualer.
Ekoxen, se Ekoxesläktet.
Ord, som saknas under
Ekoxesläktet, Lucünus, ett till fam.
Luca-nidae av bladhorningarnas grupp
hörande skalbaggssläkte, utmärkt av hanarnas
kolossala käkar. Inom detta fåtaliga släkte
finner man den största av alla europeiska
skalbaggar, ekoxen (L. cervus). Hos denna
har hanen ett väldigt huvud, som är bredare
än kroppen. Den når en längd av 60 mm,
oberäknat de ända till 30 mm långa överkäkarna.
Med dessas tillhjälp utkämpa hanarna häftiga
strider under parningstiden. Hos den
betydligt mindre honan är huvudet mycket smalare
än halsskölden; överkäkarna uppnå knappt
huvudets längd. Ekoxen är ej sällsynt i
gammal ekskog och går norrut till
Stockholmstrakten. Larven, som når en längd av 105
mm, lever i murkna ekstammar. I. T-dh.
e. Kr. (e. Kr. f.), förk. för efter Kristus
(efter Kristi födelse).
Ekrasör (fr. écraseur, av écraser, krossa),
numera obrukligt kirurgiskt instrument, som
utgöres av en kedjesåg el. en järntråd och
en mekanism, som gör det möjligt att
tillsnöra sågen (tråden), sedan den lagts kring
den kroppsdel man vill avlägsna). (T. R.)
Ekron, stad och område i Filistéen på dess
n. gräns mot Juda rike. Under Davids tid
var E. måhända skattskyldigt under Israel;
först på mackabéertiden kom det under
judisk överhöghet. I E. dyrkades (enl. 2 Kon.
1: 2; 3: 16) Baal Sebub. Nu är E. en liten
by, fAkir, utan fornlämningar, s. om Jaffa.
Eksem, en ytlig inflammation i huden med
ett oftast långvarigt förlopp och benägenhet
att återkomma, sedan det en gång läkts.
Sjukdomens utseende är i hög grad växlande.
Huden är alltid rodnad; den är ibland uppsvälld,
ibland tätt besatt med små röda knottror
eller blåsor, som stundom bilda en vätskande
yta, varvid en klar, gulaktig vätska (serum)
avsöndras i växlande mängd. Under
läknings-stadiet är utslaget fjällande, och det
försvinner slutligen utan att efterlämna något spår.
E. är nästan alltid förbundet med klåda, men
denna är högst växlande. Har e. bestått länge
på samma ställe och särskilt om klådan varit
stark, uppstår en ofta betydlig förtjockning
av huden, som gör sjukdomen ännu mera
hårdnackad. Så är ofta förhållandet med e. kring
stolgången eller på underbenen. Utslaget är
stundom begränsat till mindre områden av
huden, stundom är det spritt över större delar
av kroppen. Vissa delar bli särskilt lätt säte
för e., ss. huvudet, ansiktet och händerna,
stolgången och könsdelarna. Vanliga och
hårdnackade äro huvud- och ansiktseksem hos späda
barn. E. förekommer f. ö. hos alla åldrar.
Bland orsakerna till e. märkas en viss
tillfällig el. bestående benägenhet (disposition)
hos den särskilda individen, yttre retning
el. dyl., vissa allmänna sjukdomar. —
Behandlingen av e. kan i många fall vara särdeles
svår. Är e. retligt och vätskande, får man
nöja sig med en skyddande och täckande
behandling, t. ex. puderomslag (med blyvatten
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
