Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ekval - Ekwall, Eilert - Ekwall, Emma Amalia - Ekwall, Knut Alfred - Ekvation - Ekvationsdelning - Ekvationslära - Ekvator - Ekvatorial
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
513
Ekwall—Ekvatorial
514
(lat. vo’ces aequåles), stämmor av enahanda
tonomfång, antingen blott mans- el. blott
kvinnoröster.
Ekwall, E i 1 e r t, språkforskare (f. 1877 8/i),
kusins son till K. A. E. Blev 1903 fil. dr
och docent i engelska språket vid Uppsala
univ. och prof, i samma ämne i Lund 1907.
E. har visat sig framstående både som forskare
och som lärare; de engelska språkstudierna i
Lund ha under hans ledning tagit betydligt
uppsving. Av hans utgivna skrifter äro främst
att nämna »Shakspere’s vocabulary», I (1903),
»Suffixet ja i senare leden af sammansatta
substantiv i de germanska språken» (i
Uppsala Univ:s Årsskrift 1904), »Zur Geschichte
der stimmhaften Int.erdentalen Spirans im
Englischen» (i Lunds Univ:s Årsskrift 1907),
»The unchanged plural in english» (ibid. 1913),
»Historische neuenglische Laut- und
Formen-lehre» (i »Sammlung Göschen», 1914; 2:a uppl.
1922), ett särdeles gott och nyttigt arbete,
»Scandinavians and celts in the north-west
of England» och »Contributions to the history
of old english dialects» (båda i Lunds Univ:s
Årsskr. 1917), »The place-names of Lancashire»
(1922), vilket torde vara det bästa i hela den
stora engelska ortnamnslitteraturen, och
»English place-names in -ing» (1923). A. E.*
Ekwall, EmmaAmalia, målarinna (1838
—1925), syster till K. A. E. Studerade i
Stockholm vid Konstakademien, därpå i Tyskland.
Hon målade små älskvärda genrer ur hem- och
barnlivet samt porträtt. G-gN.
Ekwall, Knut Alfred, målare (1843—
1912), bror till E. A. E. Studerade vid
Konstakademien, vistades 1869—85 i Tyskland
(München, Leipzig, Berlin), där han var mycket
anlitad som tecknare för illustrerade tidningar.
Han målade även i olja moderna situationer
som »Tio minuters uppehåll» (huggsexa på en
järnvägsstation), »Snöhinder», »Soaré i
Berlin» o. dyl. men även populära genrer som
»Det gamla paret» och »Moder med sitt barn»
(Nationalmuseum) samt försökte sig i stort
format (»Välkommen») och med det
gammalnordiska kämpemotivet »Vikings kamp med
Järnhös». På äldre dagar målade han i
Sverige landskap, porträtt och grupper. G-g N.
Ekvation, varje på matematiskt
teckenspråk uttryckt likhet mellan två värden.
Till detta begrepp i matematiken ledes
man, om man ställer sig den uppgiften
att bestämma det värde på den oberoende
variabeln x, för vilket en given funktion,
f(x), antager ett uppgivet värde, a; det villkor,
som härmed ålägges x, uttryckes nämligen
genom likheten el. ekvationen f(x) = a.
Bestämmandet av det sökta æ-värdet kallas att
1 ö s a e., och värdet i fråga nämnes e:s rot.
Man säger, att rotvärdet satisfierar e.
Den geometriska tolkningen av
ekvationsbe-greppet erhålles, om man grafiskt tecknar
funktionskurvan y = f(x); roten till e. f{x)
= a blir då abskissvärdet x för
skärningspunkten mellan kurvan och räta linjen y = a
Ord, som saknas under
(se Analytisk geometri). E. indelas
alltefter de funktioner, som ingå i dem, i
alge-braiska och transcendenta (se
Funktions-teori). Hos de algebraiska benämnes den
högsta potens, som den obekanta ingår med,
e:s gradtal. Ingå i en e. flera obekanta,
erfordras för fullt bestämmande av dessa
ytterligare så många e., att deras antal blir
lika med antalet obekanta (se Ekvation
s-1 ä r a). TI B.
Ekvationsdelning, se Könsceller.
Ekvationslära, den gren av aritmetiken, som
behandlar ekvationers allmänna egenskaper
och metoder för deras lösning. Under
utvecklingen har den inriktats så gott som
uteslutande på studiet av algebraiska ekvationer.
Den för dessa gällande fundamentalsatsen om
rötternas existens, strängt bevisad först av
Gauss, utgjorde en förutsättning för de
framsteg, som gjorts särskilt under 1800-talet. Av
utomordentlig betydelse är den av Galois
gjorda upptäckten av kriteriet på en allmän
ekvations lösbarhet genom rotutdragningar.
Den galoisska teorien, som äger få
motstycken i djup och genialitet, bygger på
gruppbegreppet (se d. o.) och giver, genom att nå
kärnan av problemet, upphov till en helt
självständig gren av matematiken (se G
a-1 o i s). Förutom dessa allmänna teorier
räknas till e. även sådana
approximationsförfa-randen, redan studerade av Newton och D.
Ber-noulli, varigenom man erhåller närmevärden
på givna numeriska ekvationers rötter, liksom
även av Caucby, Sturm m. fl. uppställda
teo-rem över antalet rötter inom vissa gränser för
dylika ekvationer. T. B.
’Ekvätor. 1. Jordekvatorn, den
storcirkel, utefter vilken ett genom jordens
medelpunkt vinkelrätt mot jordaxeln lagt plan
skär jordytan; även namn på detta plan. E.
kallas även dagjämningslinjen
(»linjen»), emedan på alla orter, belägna på denna,
dag och natt ständigt äro lika långa, d. v. s.
12 timmar vardera.
2. Världs- el. himmelsekvatorn,
den storcirkel, utefter vilken jordekvatorns
plan skär himmelssfären. En stjärnas läge på
himmelssfären bestämmes i förhållande till
himmelsekvatorn genom dess
rektascen-s i o n och deklination (se
Astronomiska koordinater). På grund av
pre-cession och nutation (se dessa ord) ändras
ständigt e:s läge i rymden. Man skiljer
därför mellan medelekvatorn och sanna
ekvatorn. Medelekvatorns läge vid en viss
tidpunkt beror endast av precessionen, den
sanna ekvatorns även av nutationen (jfr
E k 1 i p t i k a). A. L-n.*
Ekvatorial, ett astronomiskt instrument,
refraktor el. reflektor, med e k v a t o r i a 1
uppställning, d. v. s. rörligt kring två axlar,
av vilka den ena, tim axeln, är parallell
med jordens rotationsaxel, den andra, d e k
li-n a t i o n s a x e 1 n, parallell med ekvatorns
plan (se R e f 1 e k t o r och Refraktor).
E, torde sökas under Ä. VI. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
