Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eldbegängelse, Likbränning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
527
Eldbegängelse
528
ningen i ett krematorium (se d. o.) i
en för ändamålet konstruerad ugn. En sådan
av modern typ är t. ex. den, som nyttjas vid
Stockholms krematorium; den är en
regenerativugn, och regenerationsavdelningens
kanaler kunna sålunda växelvis användas för
rökgas och luft. Eldningen sker å den på ugnens
undre och bakre sida belägna härden,
varifrån rökgaserna passera kanalsystemet, innan
de nå själva brännkammaren, där kistan står.
Kanalerna äro, för att effektivare kunna
överföra de avgående rökgasernas värme till
luften, utvidgade och utgöra egentl. två kamrar,
fyllda med eldfast tegel, som uppstaplat
bildar genomgångar för rökgas och luft. Dessa
tegelstaplar upphettas under den period, då
de passeras av rökgaserna, och avgiva värme
till luften, då denna under nästa period
genomströmmar kanalerna.
Sedan kistan införts och brännkammaren
tillslutits, öppnas ventilerna vid luftintagen.
Förbränningsgaserna från brännkammaren gå
nu tills, m. rökgaserna från eldstaden till
regeneratorns ena system samt därifrån till
skorstenen, medan luften ledes genom det
andra systemet till brännkammaren.
Förbränningen vidtager på grund av luftens
överhettning till 1,000—1,200° C, utan att elden
kommer i någon som helst direkt beröring
med liket. Efter omkr. 15 min. kolnar kistan
ned; knappt två timmar senare har kroppen
falnat till gråvit aska, som rinner ned i en
asklåda och sedermera överföres till en urna.
— Proceduren vid e. är sålunda här fri från
nervskakande moment; ugnen är icke ett
redskap av skräckinjagande art, den är helt
enkelt ett rum, där den mänskliga kroppen
hastigt undergår förgängelsen. I huvudsak
är det kemiska förloppet vid en e. detsamma
som vid likens långsamma förbränning i
jorden. G-r B-n.
Redan från den paleolitiska stenåldern (se
d. o.) känner man en enstaka antydan om
likförbränning (grottan
Barma grande i Italien
invid Mentone). Under
yngre stenåldern är
skicket att jorda den döde
obränd förhärskande i
Europa, men e. förekommer
här och var, talrikast i
Frankrike och särskilt i
Bretagne, i enstaka fall
i Schweiz samt i
Tyskland särskilt i Thüringen
och Västpreussen, däremot
knappast i Italien och
Skandinavien; enstaka
fynd av brända
människoben i megalitgravar tydas
som offer. I Bretagne
överväger e. under bronsålderns
första skede, i det övriga
Frankrike och i Europa
under senare hälften av
bronsåldern, i Grekland först från början av
järnåldern — e. är icke med säkerhet påvisad i
den egeiska kulturen (jfr Egeisk kultur).
I norden blir e. ensam förekommande under
bronsålderns sista hälft, begynnande med
slutet av bronsålderns andra period (1300-talet
f. Kr.). Detta bruk är där förhärskande ända
fram till medeltidens inbrott, dock under
järnåldern tidtals omväxlande med att liken
jor-dades obrända. Etruskerna använde
omväxlande båda dessa gravskick. I romarriket
florerade e. under kejsartiden, sedan den
dessförinnan varit tillåten endast för de till »toga
virilis» berättigade (undantagna voro sålunda
kvinnor, gossar under 17 år, plebejer och
slavar). E:s upphörande i stort sett i Europa
torde alltefter kristendomens landvinningar
få skyllas på denna. E. är okänd eller sällsynt
i Egypten, Persien, Armenien, Kaukasus,
Mindre Asien och Syrien men däremot tidigt känd
t. ex. i Indien. Ursprunget till e. torde
snarast vara att söka i tron på en själens
fortsatta existens och på att denna genom e.
hastigare frigjordes från kroppen för att
uppsöka sin särskilda boning. Möjl. kan även de
efterlevandes fruktan för gengångare ha
spelat in. Litt.: J. Déchelette, »Manuel
d’archéo-logie» (1908—14). Jfr Bronsåldern,
Gravskick, Järnåldern och
Stenåldern. H. R-h.
Motståndet mot e. i äldre tider kan sägas
huvudsakligen ha uppstått av religiösa skäl,
detta oaktat de kristna urkunderna icke ha
något som helst uttalande till förmån för den
ena el. andra begravningsformen. Den
katolska kyrkan såg till en början i e. en fiende,
som kunde rubba enfaldigt folks tro på
uppståndelsen, och har därför motarbetat rörelsen.
Den omständigheten, att kättare och »häxor»
brändes på bål, bidrog även till att e. kom
att stämplas som en hednisk och förkastlig
förgängelseform. Numera ligger det ej så ofta
som förr religiös underton i motståndet mot e.
Ord, som saknas under E,
torde sökas under Ä-
Bild 1. Eldbegängelseugn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
