Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elbfas, Jakob Henrik - El-Bikaa - Elbing - Elbing—Oberländischer Kanal - Elbrus - Elbsandsteingebirge - Elburs, Albors - El-Charge - Elche - Elchingen, Ober- och Unter- - Eld - Eldbegängelse, Likbränning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
525
El-Bikaa—Eldbegängelse
526
(1634—40) änkedrottning
Maria Eleonoras
hovmålare samt längre fram
ålderman i Stockholms
må-larämbete och utförde som
sådan en del rena
hantverksarbeten. E. var en
flitigt anlitad porträttör
och målade en mängd
porträtt av framstående
personer i Sverige under
mitten av 1600-talet. Ett enda
av E:s arbeten är med full
visshet känt. — Eichhorn,
som framdrog E:s förgätna
namn i ljuset, tillskrev
honom ett stort antal målningar. Sannolikt
är emellertid, att åtskilliga av de E.
tillskrivna porträtten äro utförda av andra, med
honom samtida, nu okända konterfejare av
tysk skola. O. G-g.*
El-Bikaa, se Celesyrien.
Elbing, stad i preuss. prov, östpreussen (till
1919 i Västpreussen), vid floden Elbing, 7 km
s. om Frisches Haff; 67,048 inv. (1925). N. ö.
om E. ligger skogstrakten Elbinger Höhe (198
m ö. h.), v. därom den fruktbara Nogatdalen.
Den äldsta staden, på högra flodstranden, har
med sina gavelhus ålderdomlig prägel. I E.
finnas sju evang. kyrkor, däribland den
gotiska Marienkirche (1200—1300-talet). E. är
järnvägsknut och har förbindelser inåt land
genom Kraffoblkanalen (till Nogat) och E.—
Oberländischer Kanal (till Oberlandssjöarna).
E. är en betydande industristad, har två varv,
det största Schichauwerft, lokomotiv-,
maskin- och motorfabriker, cigarrtillverkning,
bryggerier m. m. Handeln omfattar
huvudsakligen spannmål, trävaror, kol och boskap.
På den plats, där E. nu ligger, anlades 1237
en ordensborg, kring vilken uppväxte en tysk
stad, som sedermera blev hansestad och 1454
(officiellt bekräftat 1466) fri stad under polsk
överhöghet. E. gav sig 6 juli 1626 åt Gustav
II Adolf, som lät förse staden med nya,
vidlyftiga befästningar. Den återlämnades 1635
av Sverige till Polen, var ånyo i svensk
besittning 1655—60, innehades 1698—1700 och
en tid 1703 av Brandenburg, togs 1703 av
Karl XII, blev snart åter polskt och tillföll
1772. vid Polens första delning, Preussen.
Elbing—Oberländischer Kanal, kanal i
Östpreussen från floden Elbings källsjö
Drausen-see till Oberlandssjöarna Geserich- och
Dre-wenzsee. Kanalen byggdes 1845—60.
Trafikleden (med Drausensee) är 140,5 km.
Elbrus, högsta berget i Kaukasus, n. om
huvudkedjan under 42° 25’ ö. Igd; når 5,629
m ö. b. Utgör en mäktig, snöhöljd
andesit-vulkan (verksam under tertiärtiden), som
med två toppar höjer sig brant över en sockel
av granit. Mäktiga glaciärer giva upphov åt
floden Kuban och källfloder till Terek.
Elbsandsteingebirge [äHpsantJtajn], se
Sachsiska Schweiz.
Bild från Elbing.
Elbu’rs, A 1 b o r s, bergstrakt i n. Persien,
omfattar bergskedjorna närmast s. om
Kaspiska havet och utgör en del av Irans norra
randberg. E. består av flera parallellkedjor
och övergår mot n. v. i Armeniens bergland,
mot ö. i Chorasans kedjor. Från Kaspiska
havet stiger E. mycket brant; bergssidorna
vattnas av talrika vattendrag och klädas av
yppig lövskog. Södra sluttningen mot det
inre Iran är regnfattig och har
stäppvegetation. Höjden över havet är i allm. 2,000—
4,000 m; högsta toppen, vulkanen Demavend
(se d. o.), når 5,670 m.
El-Charge, se C h a r g e.
Elche [äTtfä], stad i s. ö. Spanien, prov.
Alicante (Valencia), vid Vinalapö; 33,187 inv.
(1921). Omges av en fruktbar huerta med en
berömd dadelpalmskog (115,000 träd);
palmbladen användas över hela Spanien vid
palmsöndagens processioner.
E’lchingen, O b e r- och U n t e r-, byar i
bayerska reg.-omr. Schwaben, nära Donau, 10
km n. ö. om Ulm. Här ledo österrikarna
nederlag 14 okt. 1805 mot fransmännen under
Ney, som därefter fick titeln hertig av E.
Eld. 1. (Kem.) Ljus- och värmefenomen, som
uppstår, när två gasformiga ämnen kemiskt
förena sig; e. är således en gas i glödande
tillstånd. Vanligast uppkommer e. vid
förbränning av ett gasformigt ämne (se
Förbränning), men även andra kemiska
reaktioner, som t. ex. föreningen av klorgas och
vätgas, ske under eldfenomen. I. B.
2. (ArL) Se Eldgivning. Förr skildes
mellan direkt och indirekt eld, beroende
på om målet var synligt eller ej från eldvapnet.
Numera har synligbeten endast ringa
inflytande på sättet för skjutningen, varför
benämningarna direkt och indirekt e. blott användas
för att beteckna olika sätt för pjäsernas
inriktande. Jfr Skjutning. G. af W-dt.
Eldbegängelse, L i k b r ä n n i n g, en
urgammal, på sistone alltmera begagnad
förgängelseform, som hastigt förvandlar de
mänskliga kvarlevorna till aska. I forna
tider försiggick i allm. likbränning så, att den
döde brändes på bål, en metod, som
fortfarande begagnas i Indien och av vissa
naturfolk. I våra dagars kulturstater sker brän-
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
