Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eldstad - Eldstierna, J. - Eldstrid - Eldställning - Eldsäker - Eldsättning - Eldvapen - Eldverkan - Eldyta - Elea (Velia, Hyele) - Eleasar - Eleater - Eleatiska skolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
549
Eldstierna—Eleatiska skolan
550
Bild 13. Kakelugn. Schweiz,
1400-talet.
vår tids
kakelugnar. På det
romerska kulturområdet voro dylika
e. helt okända och
ersattes av
anordningar, som äro
nära befryndade
med fyrfat etc.,
vilka under äldre
tid voro vanliga
även i Sverige. De
nämnda
kakelugnarna antagas i
stället ha uppstått
genom ömsesidig
påverkan mellan den germanska bastuugnen
och den romerska krukmakarugnen, där man
tidigt hittat på detta sätt att erhålla en
jämn och endast långsamt avtagande
värme. Om de äldsta kakelugnarna får man en
föreställning av bild 13. Denna e.-typ
utvecklades senare mångsidigt och skapade under
de stora stilperioderna fr. o. m. rokokon en
rik typologisk och dekorativ växling (jfr t. ex.
bild 11—12; se vidare art. Kakelugn).
Under 1800-talet nedlades mycket arbete på
att konstruera mera ändamålsenliga och
framför allt mera bränslebesparande e. Som följd
härav framträder redan vid årh:s mitt
järnspisen. Den vann en hastig spridning, och nu
torde man endast i de mes.t konservativa
bygderna påträffa e., i vilka järnspisar ej
insatts. Även järnkaminer voro en tid mycket
i bruk, men i våra dagar få
värmeledningssystem av olika slag med en för huset
gemensam e. övertaga de äldre e.-formernas roll.
Matlagningen sker i stor utsträckning på
spisar, uppvärmda med gas eller elektricitet.
Litt.: Utom under art. Bostad anförd
litt. kunna här nämnas uppsatser av S.
Am-brosiani i Medd. från Sv. Slöjdfören. 1904 och
i Fataburen 1906; Axel Nilson i Ymer 1905;
H. M. Schirmer i Aarsberetning utg. av
Föreningen til Norske Fortidsmindesmærkers
Beväring 1904; Sigfrid Svensson i årsboken
Blekingebygder 1924. G. Brg.
Eldstierna, J., se S t i e r n e 1 d.
Eldstrid, strid med eldvapen, till skillnad
från handgemäng el. »strid med blanka
vapen» (sabel, bajonett o. s. v.).
Eldställning, sammanfattningen av ett
batteris batteri-, eldlednings- och
observationsplatser. Jfr Eldledning.
Eldsäker, se Brandsäkerhet.
Eldsättning, urgammal bergbrytningsmetod
i stenbrott och gruvor, varvid bergytan
genom vedeldar upphettades till sprickning.
Effekten ökades genom att den upphettade
stenen begöts med kallt vatten. Det spruckna
partiet sönderdelades och avlägsnades genom
be r gk i 1 n i n g, arbete med kil och slägga.
På så sätt försiggick vanl. gruvarbetet i
Sverige, innan sprängning med krut på
1600-talet kom i bruk. G. H-r.
Ord, som saknas under
Eldvapen, skjutvapen, där krut nyttjas som
drivkraft. E. kunna indelas i
handeldvapen, kulsprutor (kulsprutegevär)
och artilleripjäser (se dessa ord).
Eldverkan, den verkan, som erhålles i ett
beskjutet mål. E. beror främst av målets
beskaffenhet och läge, träffarnas
(krevadernas) läge i förhållande till målet samt
eldvapnets och projektilens egenskaper. Vid
finkalibriga vapen (gevär, kulsprutor o. dyl.), där
projektilerna äro massiva, är e. identisk med
de enskilda projektilernas träffverkan. Vid
grövre eldvapen (artilleripjäser) med deras
söndersprängbara projektiler skiljer man
mellan stötverkan (t. ex. vid
pansarbeskjut-ning), då in- eller genomträngning avses,
s p r ä n g-(m i n-)v e r k a n av den i
projektilen inneslutna sprängladdningen, s k r o t
-(s p 1 i 11 e r -)v e r k a n av de vid krevaden
frigjorda (bildade) skroten (sprängstyckena),
brandverkan, då antändning avses eller
kan jämte annan verkan erhållas, samt
gasverkan, då giftgasers utbredande avses.
Ofta äro vissa av dessa verkningsformer
kombinerade, ehuru en av dem dominerar. Jfr
Granat och Granatkartesch. G. af W-dt.
Eldyta, den yta, genom vilken värmet
övergår från förbränningsgaserna i en eldstad till
de föremål, som genom eldstaden skola
uppvärmas. Vid en ångpanna, där den
värmeför-medlande plåten på ena sidan är i beröring
med vatten och på den andra sidan med de
varma gaserna, kallas i allm. e. den del av
pannans vattenberörda yta, som utsättes för
förbränningsgaserna. G. H-r.
E’lea, lat. (V eT i a, urspr. H y è 1 e),
grekisk koloni i s. Italien, s. ö. om Paestum. E.
anlades omkr. 540 f. Kr. av jonier från Fokaia
(se d. o.). I E. föddes filosoferna Parmenides
och Zenon, vilka där utbildade eleatiska
skolan (se d. o.).
Eleäsar, hebr., »Gud har hjälpt», namn på
flera i G. T. omtalade personer. Främst
märkes den E., som var Arons son och efterföljare
i översteprästämbetet. Han nämnes på ett
antal ställen i 2—4 Mos., alla tillhörande den
s. k. Prästskriften, enl. vilken E. är
stamfader för den av Hesekiel (kap. 44: 15 ff.) som
den enda berättigade ansedda prästsläkten
Sadoks söner (varav sedan sadducéerna
upp-kommo); jfr 1 Krön. 6: 4, 12. S. H-r.
Eleäter, anhängare av eleatiska
skolan (se d. o.).
Eleatiska skolan, grekisk filosofskola,
uppkallad efter staden Elea (se d. o.) i s. Italien.
Den är en av de märkligaste företeelserna i
filosofiens historia, enär dess medlemmar på,
ett tidigt och primitivt stadium av
västerländskt tänkande trängde till bottnen av
viktiga problem och med utomordentligt
skarpsinne klargjorde svårigheter, varmed den
följande spekulationen arbetat. Blott i fragment
ha eleaternas verk bevarats; huvudkällan för
kunskapen om dem är Aristoteles. — Skolan
grundades av X e n o f a n e s (f. omkr. 565
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
