Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektricitet - Elektrodynamiska fenomen - Elektromagnetisk induktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
563
Elektricitet
564
Bild 1. Ampères stativ.
två fasta metallstänger, A och B, vilkas övre
delar bära två metallkoppar, a och b,
innehållande kvicksilver. En metalltråd, böjd
som bilden visar, vilar med sina ändpunkter
i kopparna och är fritt rörlig omkring den
vertikala axel, som går genom kopparna.
Metalltråden blir därmed en rörlig ledare,
som tjänar till att verifiera följ, av Ampere
funna lagar: 1. Två strömmar, som äro
parallella, attrahera varandra, om strömmarna gå
i samma riktning, och repellera varandra,
om de gå i motsatta riktningar. 2. Två
strömmar, vilka korsa varandra, attrahera varandra
i de delar av ledningarna, som båda gå till
eller från korsningspunkten, men repellera
varandra i de delar, där den ena går till och
den andra från korsningspunkten.
En följd härav är, att en vridbar ström,
som bildar vinkel med en fast ström, strävar
att ställa sig så, att strömmarna bli
parallella och gå åt samma håll.
Elektromagnetisk induktion. Då det är
möjligt att uppväcka magnetism med elektrisk
ström, måste man även omvänt kunna
framkalla en elektrisk ström med tillhjälp av en
magnet. Så resonerade Faraday, och hans
experiment ledde till upptäckten av den s. k.
elektromagnetiska induktionen (1831). Detta
fenomen kan demonstreras på en mångfald olika
sätt. Om man har en spole isolerad
ledningstråd, förbunden med ett
strömmätningsinstru-ment, kan man påvisa, att en elektrisk ström
alstras i spolen i det ögonblick man skjuter
in en magnetstav i spolen eller drager ut
den ur spolen. — Samma resultat erhålles,
om magneten ersättes av en
strömgenomflu-ten spole (med eller utan järnkärna). Denna
spole kallas då primärspole och
strömmen genom densamma primärström i
förhållande till den spole,
sekundärspolen, vari sekundärströmmen
induceras. Vidare kan primärspolen befinna
sig stilla, inskjuten i sekundärspolen, men
primärströmmen öppnas och slutas. Största
effektiviteten ernås, då primärspolen har en
kärna av mjukt järn, som förstärker den
magnetiska verkan. En sådan kombination
kallas induktionsapparat (se d. o.)
och är vanl. försedd med självverkande
anordning för primärströmmens öppnande och
slutande. Försöken kunna varieras i mycket
stor utsträckning, men gemensamt kvarstår
följ, faktum för alla de fall, då en
induktions-ström uppstått i en sluten ledare: antalet
magnetiska kraftlinjer, som skära den av
ledaren omslutna ytan, har ökats eller
minskats. Detta villkor må sedan ha uppfyllts
på olika sätt. För riktningen av den
inducerade strömmen, t. ex. då en magnet skjutes
in i en spole, gäller den av Lenz (1834)
uttalade lagen: den inducerade strömmen går i
sådan riktning, att den söker förhindra den
rörelse, som uppväcker den. Man har därvid
att erinra sig de lagar, som Ampere funnit.
Denna lag är märklig, enär den samtidigt
antyder principen om energiens
oförstörbarhet vid det mekaniska arbetets förvandling
till elektrisk energi; den allmänna principen
blev först långt senare bekant. För många
praktiska behov är det emellertid enklare att
begagna Flemings trefingerregel, som hänför
sig till det fall, att man betraktar en ledare,
som förflyttas i ett magnetfält, så att den
skär kraftlinjerna: Håller man högra
handens 3 första fingrar så, att de bilda räta
vinklar med varandra, samt låter tummen
peka i förflyttningens riktning och pekfingret
i det magnetiska fältets riktning, angiver
långfingret den inducerade strömmens rikt-
Biild 2. Flemings trefingerregel. F förflyttningens
riktning, If de magnetiska kraftlinjernas riktning, S
strömmens riktning.
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
