Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektricitet - Olika källor - Elektricitetens natur - Elektrostatiska fenomen - Elektrodynamiska fenomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
561
Elektricitet
562
inga störande yttre fält finnas. Fenomenet
har stor användning bl. a. inom
radiotekniken, i likriktar- och förstärkarrör.
10. Elektromagnetisk i n d u
k-t i o n. Varje ledare, som befinner sig i ett
variabelt magnetfält eller rör sig i ett
magnetfält, är utsatt för elektromagnetisk
in-duktion (se nedan, sp. 563 ff.).
11. Såväl från katodstrålar (se nedan) som
med hjälp av radioaktiva ämnens strålningar
kan man erhålla e.
Elektricitetens natur. Uppfattningen av det
agens, som man tänker sig vara den yttersta
orsaken till alla elektriska verkningar, e.,
har skiftat genom tiderna. Man kan särskilja
följande viktiga teorier:
1) Franklins unitariska teori
(1747). Det gives ett, och endast ett,
elektriskt fluidum, som genomtränger alla kroppar
och som orsakar alla elektriska företeelser.
Innehåller en kropp lika mycket av detta
fluidum som omgivningen, visar den sig
oelektrisk. Ett överskott gör den positiv,
ett underskott negativ. Teorien har vidare
utvecklats av svensken E. Edlund (se d. o.).
2) Symmers dualistiska teori
(1759). Det gives två skilda fluida, den
positiva e. och den negativa e., som ömsesidigt
attrahera varandra. Lika stora mängder av
båda slagen göra en kropp oelektrisk.
3) Faradays teori (omkr. 1840). Det
gives icke något särskilt elektriskt fluidum.
Orsaken till de elektriska fenomenen är att
söka i de elektriska kropparnas omgivning, i
ett dielektrikum (se sp. 562), och består i
förändringar i etern. Verkan utbreder sig från
punkt till punkt. Maxwell och Hertz ha
grundat sina arbeten på denna teori.
4) Elektronteorien (omkr. 1900).
Det gives ett elektriskt fluidum (jfr 1), som
har atomistisk struktur. Den minsta
existerande laddningen av detta fluidum är en
elektron, och denna har negativ laddning.
Orsaken till verkningarna i en viss punkt i
rummet är att finna i förändringarna hos ett
dielektrikum (se nedan, sp. 562) i denna punkt
(jfr 3). — Frågan om hur den positiva e. skulle
uppfattas preciserades genom Rutherfords
atomteori (se Atom, sp. 446 ff.), som åt den
positiva e. skänker materiens realitet (jfr 2),
i det att den antages vara identisk med den
materiella väteionen (jfr E 1 e k t r ö n).
Man kan alltså säga, att den moderna
elektronteorien till väsentliga delar bygger på
de äldre teorierna. Även om man helt ställer
sig på elektronteoriens ståndpunkt, visar det
sig vara praktiskt att begagna de bilder och
talesätt, som äldre teorier skapat. Man
bibehåller därför t. ex. talet om strömriktning
som den riktning, i vilken den positiva e.
tänkes flyta, oaktat man strängt taget måste
antaga en ström av elektroner (alltså av
negativ e.) åt motsatt håll.
Elektrostatiska fenomen. Om en isolerad,
ledande kropp (konduktor) laddas med
Ord, som saknas under
e., utbreder sig e. på kroppens yta, och
laddningen blir starkast på utskjutande hörn och
spetsar. Att icke någon verkan av
laddningen kan spåras inne i kroppen, visade
Faraday bl. a. genom att själv krypa in i en
isolerad metallbur, som laddades starkt. Han
kunde ej ens med hjälp av känsliga
instrument påvisa någon laddning på insidan av
buren. Den mängd e., som en konduktor kan
upptaga, är direkt proportionell mot
spänningen och mot konduktorns kapacitet,
som beror av kroppens geometriska form och
storlek men ej av det material, varav den
förfärdigats. Hos en kula (massiv eller ihålig)
är kapaciteten proportionell mot radien.
Kapaciteten ökas, om en annan ledare, t. ex. en
till jorden avledd metallskiva, ställes nära
konduktorn. Om konduktorn laddas med t. ex.
positiv e., bindes genom s. k. influens en
kvantitet negativ e. på skivan, och denna
bundna negativa e. blir fri och kan avledas
först när konduktorns laddning bortledes
eller skivan avlägsnas. Om den jordledda
skivan avlägsnas från konduktorn, stiger
spänningen (V) där, enär kapaciteten (C) minskas.
Den på konduktorn uppsamlade e.-mängden (Q)
är näml, konstant, och relationen Q = CXV
måste gälla. Särskilt stor blir verkan, om
de båda ledarna ha form av plana skivor,
åtskilda av en tunn glasskiva (F ranklins
skiva). Glaset har näml, förmåga att öka
kapaciteten till det 5—7-faldiga mot vad den
är med luft i mellanrummet. Denna
egenskap hos glaset definierar dess d i e 1 e k
t-ricitetskonstant, som vanl. kan
variera mellan 5 och 7. Några andra ämnens
dielektricitetskonstanter må här anföras:
pa-raffin 2, svavel 4, glimmer 6—8. Anordningen
av ledare, skilda åt av ett isolerande material,
ett dielektrikum, för att uppsamla e.
kallas kondensator. En kondensator av
stor kapacitet kan lätt framställas genom att
man skiktar stanniolblad med glimmer eller
paraffinerat papper som mellanlägg och
förbinder vartannat blad med den ena
tilled-ningen, vartannat med den andra.
Om två laddningar (Qi och Q2) befinna sig
på ett avstånd av r cm från varandra, utöva
de en inbördes attraktion eller repulsion,
allteftersom deras laddningar äro av motsatt
eller samma tecken, som till sin storlek
(k) är k = T x Q1* Q2, där D är det mellan-
D r2
liggande mediets dielektricitetskonstant. För
luft är D = 1. Man får k uttryckt i dyn, om
Qi och Q2 mätas i ESE (elektrostatiska
enheter). Den anförda relationen är antagen
just som definition på ESE för e.-mängd; se
f. ö. Elektriska enheter.
Elektrodynamiska fenomen. Elektriska
strömmars verkan på varandra har utförligt
undersökts av Ampöre. För att få en rörlig
ledare konstruerad har man gjort en
ställning (Ampères stativ, bild. 1), bestående av
E, torde sökas under X.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
