Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektriska maskiner, Dynamomaskiner - Likströmsmaskiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
595
Elektriska maskiner
596
Bild 5. Trumankare.
Därtill åtgår energi, som omsättes i värme
och går förlorad. Vidare uppstå inom
järnkärnan induktionsströmmar i axelns riktning,
virvelströmmar, vilka även medföra förluster.
För att minska dessa senare gör man ankaret
av tunna, på axeln uppträdda plåtar av
särskilt järn, isolerade från varandra medelst
papper, som klistras på plåtarna. På samma
sätt tillverkas vid alla e. — således framför
allt vid växelströmsmaskiner — sådana
järndelar, som äro utsatta för magnetiska fält av
växlande riktning.
Vid de första e. utgjordes fältmagneterna
av permanenta stålmagneter. De utbyttes
emellertid snart mot elektromagneter, vilka
matades från en särskild strömkälla, från
batterier eller mindre
magnetiseringsmaski-ner. Magnetiseringens styrka bestämmes av
förekommande antal a m p è r e v a r v, d. v. s.
produkten av antalet lindningsvarv och den
genom lindningen gående strömmen i
am-père. Av epokgörande betydelse för den
elektriska maskinteknikens utveckling var
Werner von Siemens’ upptäckt av den
s. k. dynamoelektriska principen, enl.
vilken det är möjligt att mata fältmagneterna
med den av maskinen själv alstrade
strömmen. Siemens kopplade ankarlindningen i
serie med fältmagneterna. Den svaga,
rema-nenta (kvarblivande) magnetism, som alltid
kvarstannar i järnet, sedan detta en gång
varit magnetiserat, inducerar en ankarström,
som i sin tur ökar fältets magnetisering o.
s. v., tills magnetisk mättning erhållits,
då ytterligare stegring av strömmen i
fält-magneternas lindningar ej förmår höja det
magnetiska fältets styrka och därigenom
maskinens spänning. En elektrisk maskin, som
magnetiserar sig själv, kallades förr d y n
a-momaskin, numera i allm. generator.
Förbindelsen mellan ankaret och
magne-terna kan ske på olika sätt, ss. vid a)
seriegeneratorn, där hela ankarströmmen
le-des genom en kort och grov lindning kring
magneterna, b) shuntgeneratorn, där
endast en bråkdel, vanl. ett par proc., av
maskinströmmen föres kring magneterna, vilka
därför förses med en lång och fin s. k.
shunt-lindning, samt c) kompoun d gener
a-t o r n, där magneterna äro försedda med två
lindningar, en förande huvudströmmen och en
förande en shuntström. Vilken av dessa tre
olika metoder för självmatning, som i varje
Ord, som saknas under
fall är lämpligast, är framför allt beroende
på de fordringar på spänningsreglering, som
uppställas.
Vid seriegeneratorn (bild 6) stiger
spänningen med maskinens belastning,
eftersom fältstyrkan därigenom ökas. Vid mindre
belastning är spänningen lägre, och vid öppen
strömkrets är maskinen spänningslös. Vid
direkt kortslutning erhålles största möjliga
strömstyrka. Maskinspänningens beroende av
belastningen gör seriegeneratorn oanvändbar
i de flesta fall, varför den sällan kommer till
användning.
Bild 6. Seriegenerator. Bild 7. Shuntgenerator.
Bild 8. Kompoundgenerator.
Ä.
Shuntgeneratorn (bild 7), som är den
vanligast förekommande, lämpar sig däremot
för erhållande av en konstant spänning,
eftersom fältstyrkan i huvudsak är oberoende av
belastningen och endast beror på
maskinspänningen. På grund av förluster i ankaret
minskas emellertid spänningen något med
stigande belastning. För att vid olika
belastningar erhålla konstant spänning inkopplar
man för hand eller automatiskt större eller
mindre delar av ett reglerbart motstånd i
serie med magnetlindningen. För att undvika
de höga spänningar, som induceras i den öppna
fältströmkretsen, då fältet plötsligt försvinner,
kortsluter man fältlindningen, samtidigt som
fältströmkretsen brytes. Om en shuntgenerator
kortslutes,
kortslu-tes även
magnetlindningen, och
maskinen blir
spännings- och strömlös.
Vid
kompound-generatorn (bild
8), som i sig förenar
element från såväl
serie- som
shuntma-skinen och sålunda
företer bådas
grundegenskaper, kan man
genom att avpassa
serielindningen på
lämpligt sätt vinna,
att maskinen av sig
själv inställer sig
E, torde sökas under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
