Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Elisabet Tudor (engelsk drottning) - 3. Elisabet Woodville (engelsk drottning) - 1. Elisabet (fransk drottning) - 2. Elisabet av Österrike (fransk drottning) - 3. Elisabet Charlotte (hertiginna av Orléans)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
701
Elisabet
702
höjdpunkten inom E:s liv; sedan gick
utvecklingen utan hennes ledning, och hon förlorade
i viss mån kontakten med sitt folk; den
uppblomstrande litteraturen och vetenskapen
hade icke sin medelpunkt i hovet; parlamentet
visade sig ganska självständigt och angrep
bl. a. de kungliga monopolen; E:s gamla
medhjälpare dogo (Cecil, Walsingham, N. Bacon,
Leicester o. s. v.), och de nya männen (Essex,
Raleigh m. fl.) underordnade sig icke E :s vilja
i samma grad som de gamla. Med henne
utslocknade Tudorernas kraftfulla härskarätt.
Drottning E:s politik bar ofta prägeln av
kvinnlig obeslutsamhet, satt i system. I sina
yngre år hade hon ej sällan samtidigt flera
friare, utländska furstar och inhemska
stormän, men valde ingen; hon dröjde nära 19 år
att besluta om Maria Stuarts öde och utsåg
aldrig någon tronföljare. Detta orsakades
kanske delvis av lust att ensam härska; hon
ville icke dela makten med någon gemål och
hade själv erfarenhet av partibildning kring
en tronföljare. Emellertid visade sig hennes
avvaktande politik, ej sällan inspirerad av
Cecil, efteråt ofta riktig. Hon uppsköt hellre
avgörandet, än hon fattade ett djärvt
beslut, vars följder hon icke kunde överskåda:
hon rustade icke i tid mot Spanien och
avböjde Nederländernas krona, som 1576 och
1583 erbjöds henne. Delvis till följd av
drottningens sparsamhet dröjde det ända till 1603,
innan det upproriska Irland underkuvades.
E:s mål var ett enat England med en stark
kungamakt, byggd på folkets vilja, och hon
tvekade icke att slå till, när statens intressen
syntes henne kräva stränghet; flera av
hennes fränder och vänner fingo sluta på
stupstocken (Norfolk, Essex m. fl.). Mycket i E:s
karaktär förklaras av de svåra förhållanden,
under vilka hon växte upp och som
utvecklade hennes förställningskonst; hennes ofta
för stora sparsamhet betingades kanske av
önskan att vara oberoende av parlamentets
bevillningar. Hon var behagsjuk och nyckfull,
ibland häftigt uppbrusande; hennes dräktprål
är mycket omtalat, och intet smicker var
henne för starkt. Med alla sina fel var hon
ett barn av sin i mycket storvulna tid, och
hon har stor andel i Englands nydaning och
utveckling till en rik och mäktig nationalstat.
— E:s porträtt återges på vidstående plansch.
Litt.: M. Creighton, »Queen Elizabeth»
(1896; ny uppl. 1899); E. Mareks, »Königin
Elisabeth von England» (1897); »The political
history of England», vol. VI, av A. F. Pollard
(med litt.-anvisningar; 1910); F. Chamberlin,
»The private eharacter of queen Elizabeth»
(1921); C. Read, »Mr. secretary Walsingham
and the policy of queen Elizabeth» (3 bd,
1925). — Jfr Maria Stuart. A. A-t.
3. Elisabet Woodville, Edvard IV :s
gemål (omkr. 1437—92). Var dotter till sir
Richard Woodville (sedermera earl Rivers)
och änka efter sir John Grey, som 1461
stupade för huset Lancasters sak vid S :t Albans.
Ord, som saknas under
Då hon hos Edvard IV anhöll om att återfå
sin makes konfiskerade gods, blev kungen
förälskad i den vackra supplikanten, och de
vigdes i hemlighet 1464. E:s inflytande på sin
gemål till snikna släktingars förmån väckte
starkt missnöje hos högadeln. Då Edvard IV
1470 för en tid störtades från tronen, tog E.
sin tillflykt till Westminsters helgade
område, och där födde hon sonen Edvard (V).
Efter Edvard IV:s död 1483 måste hon ånyo
söka fristad i Westminster, parlamentet
förmåddes av hennes svåger Rikard att förklara
hennes äktenskap ogiltigt (1484), och själv
anklagades hon för trolldom. Av Rikard lät
hon förmå sig att till honom utlämna sina
bägge minderåriga söner, vilka året därpå
mördades i Towern (se Edvard V) Henrik
VII behandlade E. som änkedrottning och
gifte sig 1486 med hennes dotter Elisabet, men
efter en brytning mellan honom och
svär-modern måste denna 1487 draga sig tillbaka
till klostret Bermondsey. V. S-g.
Elisabet, franska drottningar och
furstinnor.
1. Elisabet, vanl. kallad »Madame E.»
(1764—94), syster till Ludvig XVI. Bebodde
slottet Montreuil och
blev känd för sina
människovänliga
intressen. Varmt fäst
vid brodern Ludvig,
skyndade hon vid
revolutionen 1789 till
hans sida, deltog i
flykten till Varennes
1792 och satt sedan
fängslad. Hon ställdes
inför
revolutionstribu-nalet 9 maj 1794,
dömdes till döden och
av
rättades följ. dag. Litt.: Biogr. av mrs
Max-well-Scott (1908); A. Savine, »Madame E. et
ses amies» (1910).
2. Elisabet av
Österrike (1554
—92). Var dotter
till kejsar
Maximilian II och
äktade 1570 Karl
IX av Frankrike.
Svärmodern,
Katarina av Medici,
gynnade Karls
illegitima förbindelser för att
beröva E. möjlighet
till politiskt
inflytande. Änka 1574;
återvände 1575 till
Österrike.
3. Elisabet Charlotte, hertiginna
av Orleans (1652—1722); var dotter till
kurfursten Karl Ludvig av Pfalz och äktade 1671
Filip (se d. o.) av Orleans, Ludvig XIV :s bror.
Om den arvsstrid, som Ludvig vid E:s broders
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
