Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelbrecht, Anna Maria Elisabet (Anna-Lisa) Hwasser-, f. Hwasser - Engelbrecht, Theodor - Engelbrecht, William - Engelbrekt Engelbrektsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
789
Engelbrecht, Th___Engelbrekt Engelbrektsson
790
Hwasser (se d. o.) och 1881 g. m. William E.
(se d. o.). Debuterade på Dramatiska teatern
1879, var anställd vid Nya (sedermera
Svenska) teatern 1880—86 och 1889—91, vid
mannens sällskap 1886—89 och 1892—95 samt
ledde efter mannens död egna turnéer. Bland
hennes roller märktes Orleanska jungfrun,
Desdemona i »Othello», Emilia Galotti, Agnes
i »Brand», Hedda Gabler, Fru Inger till
östråt, Lona Hessel i »Samhällets pelare», fru
Alving i »Gengångare» och Arria i »Arria och
Messalina». — Fru E. var en skådespelerska
med hög intelligens, starkt temperament och
mästerlig deklamation. Hon var även en
uppskattad lärarinna i sin konst. G. K-g.
E’ngelbrecht, Theodor, tysk pomolog (1813
—92). Blev med. dr 1836 och prof, i
fysiologi i Braunschweig 1844. Författade bl. a.
»Deutschlands Apfelsorten» (1889).
Engelbrecht, William, skådespelare,
teaterledare (1855—1904). Spelade i Göteborg
1874—79, vid Nya (Svenska) teatern i
Stockholm 1879—86, 1889—92 och 1898—99, ledde
1886—89 och 1892—95 eget sällskap, var
anställd vid Vasateatern 1896—98 och vid Svenska
teatern i Helsingfors 1899—1904. Bland E:s
roller märktes Faust, Egmont, Hamlet, Posa i
»Don Carlos», Mäster Olof, Lyckoper, Håkon
i »Kungsämnena», doktor Stockman i »En
folkfiende» och Cyrano de Bergerac. — E.
var en temperamentsfull hjälte- och
karak-tärsskådespelare med en ovanligt vacker
stämma. G. K-g.
Engelbrekt Engelbrektsson, Sveriges store
senmedeltida frihetshjälte (sannolikt
1390-talet—1436 27/4). Tillhörde en urspr. tysk
släkt, som senast under 1300-talets förra hälft
inkommit i landet och blivit
helt försvenskad. Om hans
farfars far, Engelbrekt, ättens
äldste kände medlem, vet man
endast, att han var
gårds-ägare i Västerås.
Förmodligen var redan han därjämte
bergsman, och folkhjältens
fader, Engelbrekt Englikoson
(d. på 1390-talet), intog
bevisligen den dubbla ställningen
av borgare i Västerås och bergsman i
Norbergs järnbergslag, som då räknades till
Dalarna. Han förde adlig sköld, varav framgår,
att släkten inträtt i (låg-)frälsets klass. —
E:s egen tidigare bana är så gott som okänd.
Han har beseglat ett par brev från 1426 och
1432, varvid sköldemärket utvisar den
vapenbild han sedan alltid förde: tre halva liljor,
tillsammans bildande en triangel (se bild);
1432 kallas han bergsman i Norberg och har
alltså själv utövat bergsmannayrket. Enligt
trovärdig traditionsuppgift har E. uppfostrats
i »stormannagårdar», och därjämte kan han
som rustande frälseman förmodas ha deltagit
i konung Eriks av Pommern långvariga krig
mot holsteinarna och de vendiska
hansestä-derna, vilket pågick till 1432. Den högre
Ord, som saknas under
sociala ställning, större världserfarenhet och
grundligare förtrogenhet med krigiska värv,
som utmärkte honom framför bergsmännens
flertal, torde jämte hans rika utrustning å
begåvningens och karaktärens vägnar ha
varit orsaken till att han kom att framträda
som Dalarnas obestridde hövding, när
landskapets bönder och dessas naturliga ledare,
bergsmännen, 1433 funno sig nödsakade att
samfällt gripa till kraftåtgärder mot den för
sin hårdhet och hänsynslöshet hatade
danskfödde fogden Jösse Eriksson. Denna
provinsiella folkrörelse, som urspr. hade det
begränsade syftet att framtvinga Jösse Erikssons
avlägsnande som dalafogde och hövitsman på
Västerås slott, utvecklade sig inom kort, på
grund av konung Eriks obenägenhet att offra
sin gamle trotjänare, till ett formligt uppror
med Eriks avsättning och hela Sveriges
befrielse från de främmande fogdarna som mål.
För genomförande av det så vidgade
programmet samlade E. i juni 1434 en stor
dalahär, nedbrände fogdenästet Borganäs i Stora
Tuna och utbredde på den korta tiden av tre
månader resningen över hela det egentliga
Sverige, som därigenom, bortsett från några
av de starkaste fästena, frigjordes från Eriks
välde. E :s storartade framgångar
förklaras väsentligen därav, att icke blott folkets
breda lager utan också stormännen, varhelst
han drog fram, slöto sig till honom. Inom
de sistnämndas led hade man till en början på
sina håll hyst farhågor för att E. åsyftade en
samhällsomstörtning, påminnande .om den
samtida husitiska folkrörelsens i Böhmen, men
sedan aristokratiens män övertygat sig om
att han ingalunda ville det bestående
lagsamhället till livs, fylkade de sig villigt kring
honom för att bli kvitt det lagstridiga
envålds-och främlingsregementet. Så blev E. inom
kort hela nationens erkände hövding, och då
han på det stora Arbogamötet i jan. 1435
högtidligen korades till rikets hövitsman —
i riksrådet hade han inträtt hösten 1434 —,
innebar detta allenast den formella
bekräftelsen på ett redan förefintligt
sakförhållande. I Arboga tillsattes även
underhövits-män i de för eventuella angrepp från konung
Erik särskilt utsatta kust- och
gränslandskapen; dessa underhövitsmän, som närmast
hade militära befogenheter och samtliga
tillhörde den högsta aristokratien, skulle
sub-ordinera under E., vars jämväl av
stormännen obestridda ledarställning
därigenom ytterligare underströks. —
Arbogamötet betecknar höjdpunkten i E:s bana, och
snart nog började nedgången. Då E.
sommaren 1434 gav signal till allmän resning
mot Erik, hade hans förhoppningar om
bistånd från de vendiska hansestäderna, vilka
vid den tiden syntes starkt benägna att
återupptaga den sedan 1432 vilande fejden mot
denne, utan tvivel påverkat hans djärva
beslut. Och att han ännu våren 1435 räknade
med hanseatiskt stöd framgår bl. a. av hans då
S, torde sökas under Ä.
Engelbrekt
Engelbrektssons
vapensköld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
