Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelsk konst - Medeltidens måleri - Nyare tidens arkitektur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
825
Engelsk konst
826
tydelse för dennas formbildning fortlevde
bokmåleriet. De äldsta engelska bokmålningarna
visa tydlig påverkan av de irländska
munkarnas kalligrafornamentik (se Irländsk
konst). Senare tillkommo
italienskt-klas-siska stildrag, särskilt påtagliga i de
figurframställningar, som trängde ut den keltiska
ornamentiken från bildytan till ramverket.
Från slutet av 900-talet till omkr. 1400 äro
de engelska bokmålningsskolorna (se
Miniatyr) nästan oavbrutet Europas ledande. Det
kyrkliga fresko- och glasmåleriet under
1200-och 1300-talet ansluter sig stilistiskt till
samtida miniatyrkonst med dess tunna,
finlemmade gestalter. Så gör ock det engelska
porträttmåleriet från 1300-talets slut. Den
egentliga porträttkonsten blomstrar dock
först med Holbeins verksamhet i England
under 1500-talets förra hälft.
Besläktad — ur formsynpunkt — med
måleriet var textilkonsten. En högt uppdriven
sömnadsteknik i förening med utpräglat sinne
för de figurala motivens utformning för det
textila gjorde redan under 1100-talet »opus
anglicanum» vida berömt.
Nyare tidens arkitektur. Fr. o. m. Henrik
VIII:s tronbestigning 1509 till in på
1600-talet blandades italienska och tyska
renässansdetaljer med engelsk gotik till en
kaotiskt formrik stil, som brukar kallas
Tudor-stilen. De olika stilelementen nyttjades för
den måleriska effekten utan större hänsyn
till det konstruktiva; i detta avseende följde
således 1500-talet perpendikelstilens principer.
Kardinal Wolseys palats Hampton court är
ett av de mera betydande byggnadsverken från
årh:s förra hälft; interiören fick en delvis
efter de inhemska arkitekturformerna
ombil-dad italiensk renässansdekoration. Under hela
1500-talet fortgick importen av främmande
arbetskraft, och Elisabettidens byggnadskonst
— uteslutande profan — kännetecknas av
tyskpåverkad proportionering och
tysk-nederländsk bandornamentik. Till Tudorstilens
tidevarv höra flera väl bevarade
korsvirkes-byggnader, de präktigaste i Lancashire, ofta
av betydande storlek och med rikt snidade
detaljer. De inslag av renässans, som finnas i
den engelska byggnadskonsten under senare
hälften av 1500-talet, äro mest av dekorativ
art och utan betydelse för de stora
arkitekturformerna. Den italienska, palladianska
renässansarkitekturen nådde England först med
Inigo Jones i början av 1600-talet. Hans
geniala utkast till återuppbyggande av slottet
Whitehall i London realiserades ej i sin
helhet, men ritningarna studerades ofta för sin
rikedom på uppslag; deras stil blev för lång tid
bestämmande för den engelska arkitekturen.
Jones’ inflytande märkes ännu i vår tid. Hans
bäste lärjunge var John Webb, som arbetade
i sin mästares förnäma, väl avvägda stil.
Christopher Wren är det andra
verkligt stora namnet i den nya tidens
arkitekturhistoria i England; han byggde bl. a.
S:t Paulskatedralen, påbörjad på 1670-talet,
och många mindre kyrkor i London. Wren
fick flera efterföljare. John Vanbrugh,
både arkitekt och skådespelsförfattare, är
mest känd för slotten Blenheim och Howard,
i början av 1700-talet, stora anläggningar
med scenperspektiviskt ordnade husmassor.
Nicholas Hawksmoor, Wrens
personlige lärjunge, utförde många kyrkor, ofta
med barock stilkaraktär i tornbyggnaderna,
liksom ock James Gibbs; den senares
arbeten ha ett drag av klassicism. Bland
periodens övriga arkitekter märkes W i
1-1 i a m Kent, som bl. a. byggde Horse
guards vid Whitehall i London, 1753, med
kraftig, rusticerad fasadbildning i
senrenässansens former. Kents största betydelse är
på trädgårdsarkitekturens område, där hans
litet konstlade landskapsstil undanträngde den
franska regelbundenheten. Som
trädgårdsarkitekt gjorde även den vittbereste William
Chambers en viktig insats genom
införande av kinesiska motiv i parklandskapet. I
palatsarkitekturen följde Chambers den av
Jones och Wren uppdragna linjen. Hans
So-merset house i London, påbörjat 1776, visar
hur han förmått ge den palladianska
arkitekturen ett visst inhemskt, nordiskt kynne. En
frukt av tidens eklekticism är Thomas
Chippendales möbelbok 1754. De båda
John W o o d, d. ä. och d. y., utmärkte
sig som hus- och stadsplanearkitekter i Bath
i mitten av årh. Mot slutet av 1700-talet blev
den grekiska arkitekturstilen förebildlig, till
stor del en följd av James Stuarts och
Nicholas Revetts publicering 1762 av sina
uppmätningar av grekiska byggnadsverk.
Bröderna James och Robert Adam byggde
Adelphiterrassen och många privathus i
London; den duktigaste av dem, Robert,
uppförde universitetet i Edinburgh, 1770-talet, i
en kylig dorisk tempelstil. Även åt
inrednings-konsten ägnade bröderna Adam ett
resultat-rikt intresse och voro under 1700-talets sista
årtionden de ledande krafterna på detta
område. Grekiska stilar karakterisera de bästa
av de byggnader, som John Soane
(lärjunge till George Dance), John Nash,
Benjamin Wyatt, Charles Robert
Cockerell o. a. äro mästare till under
1800-talets förra hälft. Robert Smirke
påbörjade och hans bror Sydney Smirke
fullbordade British museum med joniska
kolonnrader framför huvudfasaden. William
Henry Playfairs båda museer i
Edinburgh, omkr. 1850, ansluta sig till Robert
Adams univ. i samma stad. Jämsides med
antiken återupplivades gotiken och renässansen.
Horace W a 1 p o 1 e var här den ledande,
och hans Strawberry hill, 1760—70,
efterföljdes av ett otal gotiserande offentliga och
privata hus. Under 1800-talets förra hälft blevo
de båda utövande och teoretiserande
arkitekterna August Pugin och — i högre grad
— hans son W e 1 b y av stor betydelse för
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
