Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelsk konst - Nyare tidens arkitektur - Nyare tidens skulptur - Nyare tidens måleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
827
Engelsk konst
828
nygotiken i England, och under årh:s senare
hälft fingo de romantiska strävandena
kraftigt stöd i John R u s k i n s
skriftställar-skap. Sir Charles Barrys Travellers’
club house i London, 1830—32, är i renässans;
hans mest bekanta byggnadsverk är
parla-mentshuset i London, uppf. 1840—65 i
per-pendikelgotik, som, oaktat det är en pastisch,
gör en mäktig verkan med sina strängt
enhetligt behandlade fasadlängor. Andra, som
i likhet med Barry följde de historiska
stilarna, voro James Pennethorne,
George Edmund Street och den
flitigaste gotikarkitekten under årh., George
Gilbert Scott. John F. Bentley
uppförde på 1890-talet Westminster cathedral
i bysantinsk stil. T. G. Jackson har i
arbeten i Oxford sökt få fram en stil med
anknytning till lokala traditioner, liksom
Marshall Mackenzie med en fläkt
av gotik, medan Beresford Pite vill få
fram en tidsstil efter de principer, som voro
de bärande i Jones’ och Wrens
byggnadskonst. Av stor betydelse för i synnerhet
profanarkitekturens sunda utveckling var
Richard Norman S h a w s verksamhet
under årh:s sista årtionden. C. Harrison
Townsends konstgalleri i Whitechapel,
London, vilket öppnades 1901, representerar
det nya seklets byggnadsstil, vilken
utformats med hänsyn till den moderna teknikens
möjligheter.
Nyare tidens skulptur. Renässansens äldsta
verkligt betydande skulpturverk i England
är florentinaren Pietro Torrigianos
gravvård över Henrik VII och hans gemål,
1519, i Westminster abbey. 1600-talets
bild-huggarkonst följde den nederländska litet
tunga, muskulösa plastiken. Den förste mera
kände infödde skulptören i nyare tid var
Grinling Gibbons; hans staty, 1686, av
Jakob II i S :t James’ park, London, i tidstypisk
imperatorspose, är en plastiskt väl
genomarbetad bild. Under 1700-talet framfördes
klassicismens stilideal inom skulpturen av John
Bacon och John Flaxman, den
sistnämnde den största begåvningen bland
klas-sicisterna. 1800-talets förra hälft och mitt
ha få skulptörer av betydenhet; Samuel
J o s e p h och John Henry Foley böra
nämnas, den förre för sin stora marmorstaty
av William Wilberforce, ett verk i
empir-tidens smak, den senare för den betydelse
han haft för en rad skulptörer, knappast
någon av allmännare intresse, som deras
föregångare i effektsökande realistisk
bildframställning. Alfred Stevens, lärjunge till
Thorvaldsen i Rom, var en verklig
konstnärsbegåvning, ej endast som bildhuggare. Under
1800-talets sista årtionden är beroendet av
fransk plastik fortfarande påtagligt, ehuru en
viss reaktion kan märkas, tydligen en följd
av skulptörernas Italienresor. William
Hamo Thornycrofts nakne bågskytt
»Teucer», 1881, var det första tecknet till en
förändrad bilduppfattning; detta arbete var
dock ej alldeles utan den konventionella
sötman. En framstående djurskulptör är John
McAllan Swan, som tagit intryck av
Barye. I regel ha även de duktigaste
skulptörerna ej förmått göra sig helt fria från de
ledande historiska stilarna. Detta gäller även
så talangfulla män som George F r a m
p-t o n och Alfred Gilbert. En av de
yngsta bildhuggarna är Frank Dobson, som
rönt påverkan av Archipenkos kubism.
Nyare tidens måleri. Hans Holbein d.
y : s vistelse i London 1526—28 och 1532—
43 fick ej ringa betydelse för
porträttmåleriet där. De senare årens forskningar ha fört
i dagen ett stort antal av engelska målare
utförda porträtt, som bestyrka denna
påverkan, tidigare förnekad. En förträfflig målare
från senare hälften av 1500-talet var John
Bettes, sannolikt elev av Holbein. Några
av miniatyrkonstens mera berömda namn
tillhöra 1500- och 1600-talet: Nicholas H i
1-1 i a r d, de båda Oliver och Samuel C o
o-p e r. Om holländsk porträttkonst påminna
Cornelis Janssens van Ceulens
arbeten. Denne sades tävla med van Dyck om
beställningarna. Det bästa engelska måleriet
under 1600- och 1700-talet, övervägande
porträttkonst, bär tydliga spår av den eleganta
bildstil, som odlades på Anthonis van
D y c k s ateljé, t. ex. i de många porträtten av
Karl I på 1630-talet. Engelsmannen William
D o b s o n s och nederländaren Peter L
e-1 y s hovmänniskor nå som porträtt ej upp
till föregångarens i hans bästa arbeten
oöverträffade konst. — Den duktige lybeckaren
Godfrey K n e 11 e r var även han det
förnäma Englands porträttör. Den
svenskfödde Michael Dahls arbeten höra till
det bästa av inflyttade konstnärers
produktion. Först med William Hogarth fick
England en infödd målare av mindre vanliga
mått. Man har jämfört hans sedeskildringar
med Watteaus, men Hogarths satiriska och
bildskapande förmåga var till sitt ursprung
stark nog att oberoende av främmande
inflytelser göra sig gällande. Som porträttör bröt
Hogarth med den urvattnade riktning, som
levde högt på maner i falsk van Dyckstil.
Ännu större som porträttmålare var J
o-shua Reynolds, vilken efter en för hans
utveckling betydelsefull resa till Tizians
hemland återkom 1752, då Hogarth stod på
höjdpunkten av sitt liv och sin konst. Reynolds
arbetade i en finare, lättare stil, med större
smak än sin äldre landsman men även mera
affärsmässigt, det sista ett för periodens
ledande porträttörer betecknande drag
(»por-trait manufacturers»). John Hoppner tog
starka intryck av Reynolds’ konst. Thomas
Gainsboroughs helfigursbilder av
lyckliga människor i idylliska landskap äro
högtstående både som porträtt- och som
landskaps-konst. Gainsboroughs romantiskt betonade
känslomåleri blev av stor betydelse för efter-
Ord, som saknas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
