Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelsk konst - Nyare tidens måleri - Litteratur - Engelsk musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
829
Engelsk musik
830
följarna. George Ro m ney, Henry
R a e b u r n och Thomas Lawrence
befordra utvecklingen i riktning mot en mera
klassicistisk stil under 1800-talets första
årtionden, ehuru det sötaktiga ibland blir
starkare än empirtidens formlära tillät. Bland
mi-niatyristerna gjorde sig särskilt Richard
C o s w a y och John Smart gällande,
bland mezzotintgrafikerna V alentine
G r e e n och Richard Earlom samt
bland akvarellisterna de båda C o z e n s och
Thomas Girtin, den senares arbeten av
betydelse för Turners utveckling. Banbrytare
för ett verkligt nationellt landskapsmålen
blevo Richard Wilson och John C r
o-m e. Den förste mera betydande
landskapsmålaren var John Constable, som
fortsatte den romantiska linjen, men i en starkt
personlig realistisk stil och kolorit. J o s e p h
M a 11 a r d William Turner blev också
en föregångsman inom det berömda engelska
landskapsmåleriet under 1800-talets förra hälft
och utövade jämte Constable och Richard
Bonington ett kraftigt inflytande på
det franska impressionistiska naturmåleriet.
I stor utsträckning har dock landskaps- och
figurmåleriet under 1800-talet sjunkit ned
till fäsörkonst; David Wilkie,
Charles R. Leslie, Edwin Landseer och
William Q u i 11 e r Orchardson re
presentera de genre-, djur- och
interiörmålare, som särskilt gynnats av publiksmaken.
Den märkliga idérörelse, som med
prerafae-lismen (se d. o.) gick fram över Europa, hade
i England sina förnämsta krafter. Ford
M adox B r o w n, utpräglad målare i »early
christian art», William Holman H un t,
John Everett M i 11 a i s, Dante
Gabriel Rossetti, dessa tre rörelsens ledare
sedan 1848, Edward Burne-Jones och
den med dessa befryndade George F r e d
e-rick Watts voro ytterst sensibla i sin
konst. Deras ideella, djupt religiösa måleri
fick många eftersägare med kvasipoetisk
läggning. Men viktigare för konstutvecklingen
voro sådana äkta konstnärsnaturer som
William Morris, Walter Crane och A
u-brey Vincent Beardsley, alla tre i
mer eller mindre grad prerafaeliter; de äro
mest kända som bokillustratörer och
konst-industriella tecknare. Ruskins sympati och
intresse för romantiken var ett starkt stöd
för dem och deras riktning. En konstnär av
betydande mått var målaren och etsaren
Frank Brangwyn. I början på
1900-talet började de engelska målarna diskutera
nya form- och färgproblem, och D u n c a n
Grant, Paul Nash, Augustus John
och Walter Sickert erkänna Degas och
Cézanne men även de inhemska
1700-tals-målarna som sina föregångsmän.
Litt.: G. Baldwin Brown, »The arts in
early England» (1903 ff.); Francis Bond, »An
introduction to english church architecture»
(2 bd, 1913); R. Blomfield, »A history of re-
Ord, som saknas under
naissance architecture in England 1500—1800»
(1897); C. Uhde, »Baudenkmaeler in
Grossbri-tannien» (2 bd, 1894); H. Muthesius, »Das
englische Haus» (3 bd, 1904—05); E. S. Prior
och A. Gardner, »An account of mediæval
figure-sculpture in England» (1912); M. H.
Spielmann, »British sculpture and sculptors of
to-day» (1901); R. Muther, »Geschichte der
englischen Malerei» (1903); J. Meier-Graefe,
»Die grossen Engländer» (1908); W.
Armstrong, »Art in Great Britain and Ireland»
(1909). E. L-k.
Engelsk musik. England intog redan under
medeltiden en framskjuten plats i
musikhistorien. Särskilt under 1200-talet odlades
fler-stämmig musik med stor iver, och framför
allt hade musikteorien en viktig plats vid
univ. i Oxford. Under 1300-talet synes denna
musikkultur ha något trätt tillbaka; däremot
kunde 1400-talet uppvisa en av tidens främsta
kompositörer, näml. John Dunstable (se
d. o.). Han står nära den första nederländska
skolan men visar flera självständiga drag.
Efter honom framträdde även andra nationella
kompositörer, vilka förde den flerstämmiga
kompositionsstilen vidare. Under drottning
Elisabets regering nådde denna e. sin högsta
blomstring med mästare som T h. T a 1 1 i s,
W B > r d och J. B u 11. Den sistnämnde
utmärkte sig särskilt som god klaverspelare och
skrev även flera kompositioner för sitt
instrument. Efter en nedgångstid på nära 50 år
framträdde ånyo en stor kompositör, Henry
P u r c e 11 (1658—95), vilken särskilt utmärkte
sig inom operan och kyrkomusiken. H ä
n-dels genomgripande verksamhet under
1700-talets förra hälft för opera och oratorium
utvecklade särskilt den stora körstilen,
vilken odlades av flera körsällskap.
Däremot framträdde få inhemska krafter inom
kompositionen. 1800-talet betecknar i stort
sett en nedgångstid för den engelska
tonkonsten, och de kompositörer, som intogo
en ledande ställning i musiklivet, följde
närmast tyska romantiska förebilder,
framför allt Mendelssohn. Hit höra John
Barnett (1802—90), M. W. B a 1 f e, W. W a
1-1 a c e, sir G. A. M a c f a r r e n, sir J. B e n
e-d i c t och sir A. S. S u 11 i v a n. Mera
nyromantiskt betonade voro Hubert Parry,
sir Ch. V. Stanford och sir A. M a
c-k e n z i e. Efter 1900 har den engelska
tonkonsten dock gått hastigt framåt, och flera
ledande engelska mästare ha vunnit
internationellt erkännande. Hit hör i främsta
rummet sir Edward E 1 g a r, vilken särskilt
genom sina körverk blivit högt skattad. Till
de närmast efter honom följande höra
Gran-ville B a n t o e k, Frederick Delius,
Coleridge Taylor, Vaughan
Williams, Ethel Smyth, Arthur Bliss
(f. 1891), Joseph Ho Ib r o ok e, Eugène
G o o s s e n s m. fl. De nu som kompositörer
verkande engelsmännen ha en deciderat
modern hållning med dragning åt atonism. Vad
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
