Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelsk musik - Engelsk park - Engelsk setter - Engelsk teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
831
Engelsk par—Engelsk teater
832
som räddat dem från alltför triviala
modernismer är den engelska skolans starka
anslutning till folkmusiken, särskilt den skotska
och den walesiska. Eljest odlar man alla
konstformer med samma förkärlek, såväl
opera och oratorium som symfoni,
kammarmusik, lied och pianostycke. — Litt.: W. Nagel,
»Geschichte der Musik in England», I, II (1894,
1897); »The Oxford history of music», utg. av
H. Hadow, I—VI (1901—05); »English music
1604—1904» (1906); E. Walker, »A history of
music in England» (2:a uppl. 1924). T. N.
Engelsk park, se Trädgårdskonst.
Engelsk setter, se Hundraser.
Engelsk teater. E. leder sitt ursprung från
de miracle-plays, som sedan 1100-talet
uppfördes i kyrkorna, och de moral-plays, som
något senare började omhuldas vid univ. och
skola. Båda fingo snart ett lågkomiskt
folkligare inslag, uppförandet blev folkets sak
genom hantverksgillena, och skådeplatsen blev
torget. Småningom uppstodo
yrkesskådespe-lare, som slogo upp sin skådebana i
värdshusens (the inns’) kringbyggda gårdar. Omkr.
1560 förelågo Englands första regelrätta
dramer. Drottning Elisabet samlade 1583 tolv
yrkesskådespelare till ett sällskap, The queen’s
players. Repertoaren vid hovet bestod
tidigare mest av s. k. masks och moral-plays men
från omkr. 1570 också av mytologiska spel,
dramatiseringar och klassisk komedi. Då
skådespelarnas antal starkt ökades, införde
Henrik VIII licens och censur, och drottning
Elisabet förordnade 1572, att varje
skådespe-larsällskap skulle stå under någon hög herres
beskydd. Hon rensade på så sätt teatern, på
samma gång hon skyddade den mot
puritanernas växande anlopp. Londons råd förbjöd
1574 alla skådespel, och liksom till svar växte
de första fasta teatrarna upp i dess utkanter.
The Theatre byggdes 1576 av James Burbage
(d. 1597) och The Globe 1598 av hans son
Richard Burbage, sin tids störste tragiker, vars
sällskap vid Jakob I:s tronbestigning fick
hederstiteln The king’s men. Vid dessa båda
teatrar verkade Shakespeare, och där gingo
hans skådespel f. ggn över scenen. The Rose
och sedan The Fortune stodo under ledning
av den berömde Edward Alleyn (1566—1625).
Vid sidan av dessa public playhouses funnos
också private playhouses, inrymda i vanliga,
med tak försedda hus. Om konstruktionen av
Shakespearetidens teatrar se Teater. Bland
denna tids engelska skådespelare må
nämnas den populäre komikern Richard Tarleton,
William Kemp, hans arvtagare i folkets och
drottningens gunst, Nathaniel Field och John
Taylor, R. Burbages efterträdare i tragedien.
Skådespelarna voro vid denna tid ej fast
avlönade utan fingo viss bestämd andel av
den inspelade vinsten. Teaterdekorationen
fick sin förste engelske mästare i Inigo Jones
(se d. o.), som under förra delen av 1600-talet
vid hovspektaklen omsatte sina erfarenheter
från det samtida Italien. Lusten för skådespel
stod ännu i sitt flor, då e. 1642 drabbades
av det puritanska »långa parlamentets»
förbud, som dock måste upprepas både 1647 och
1648. Under protektoratet voro alla teatrar
stängda. Karl II åter ville efter franskt
mönster göra teatern till en hovets sak och gav
två av sina gunstlingar uteslutande
privilegier. Sir Thomas Killigrew började i tillfällig
lokal men flyttade redan 1663 in i den nya
teatern vid Drury lane (se D r u r y 1 a n
e-teatern). Hans teater bar märket »royal»,
hans sällskap namnet The king’s servants och
röd uniform, men det blev sir William
Dave-nant, som med sin unga trupp avgick med
segern. Hans teater stod under hertigens av
York beskydd och hette The Duke’s theatre
(Lincoln’s Inn fields), och bland dess krafter
var den uppgående stjärnan Thomas
Better-ton. Davenant var också den, som först
införde kvinnan på engelsk scen. Betterton blev
efter Davenants död den egentlige ledaren
(från 1673 vid Dorset garden theatre) och hans
motspelerska Elisabet Barry tidens stora
tra-gedienn. I komedien glänste Anne Bracegirdle.
Tragedien förföll till en början till svulst,
komedien alltmer till plump oanständighet
och utsattes 1698 för ett häftigt anfall från
prästerligt håll. Vilhelm III upphävde 1695
censuren och gav konkurrensen fri. Flera nya
teatrar uppstodo småningom, bl. a. Haymarket,
som länge var ett hem för operan, och
Co-vent garden. Men en förarglig politisk komedi
av Henry Fielding (se d. o.) ådrog teatern
1737 The licensing act och med den ånyo den
hatade censuren. De ledande teaternamnen
från 1700-talets början voro Barton Booth
(1681—1733) och Mary Porter i tragedien,
Colley Cibber, Robert Wilks och Anne
Old-field i komedien, alla på Drury lane, och
senare James Quin, Charles Macklin och
Catherine Clive. Så började 1732 den för
Englands teaterkonst så betydelsefulla, mer
än hundraåriga tävlingsstriden mellan Drury
lane och den yngre Covent garden. Drury
lane fick emellertid nästan från början i
David Garrick, Englands störste skådespelare,
en stjärna, som förskaffade den det försprång,
som den i allm. visste bevara; vidare märkas
Hannah Pritchard, hans berömda
motspelerska i tragedien, Peg Woffington, Susannah
Maria Cibber, George Anne Bellamy,
Spränger Barry och komikern Henry Woodward.
Tack vare Garrick befriades Shakespeare från
hundra års förvanskning och framfördes i hela
sin ursprunglighet. Under denna tid kommo
julpantomimerna, mysteriernas sentida
avläggare, på modet och ha stått sig intill våra
dagar. Syskontrion John och Charles Kemble
samt Sarah Siddons, Englands största
trage-dienn, buro den engelska scenens stolta
traditioner in på 1800-talet. Den dramatiska
diktningen sinade emellertid, poesien sökte sig
andra former, smaken sjönk, och teatern nästan
tvangs att leva av dramatiseringar och franska
översättningar. Men stora skådespelare gåvo
Ord, som saknas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
