Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Erik den helige, Erik IX (svensk konung) - 5. Erik Knutsson, Erik X (svensk konung) - 6. Erik Eriksson, Erik XI (svensk konung) - 7. Erik Magnusson, Erik XII (svensk konung) - 8. Erik av Pommern, Erik XIII (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
967
Erik
968
Erik den heliges krona.
Förvarad i hans relikskrin i
Uppsala domkyrka.
till konung omkr. 1150. Det är ovisst
huruvida hans myndighet sträckt sig över hela
riket. E. omtalas som lagstiftare och nämnes
särskilt som upphovsman till det stadgande om
gift kvinnas andel i boet, som ingått i
medeltidens till vår
tid bevarade lagar.
Av fromt nit
företog han ett
korståg till Finland.
1160 stupade han
vid Uppsala i strid
mot danske
prinsen Magnus
Henriksson, vilken
ansåg sig äga arvs-
rätt till konungadömet. Strax efter E:s död
spredos rykten om hans helighet och om de
under, som skedde vid hans grav. Ehuru aldrig
av påven kanoniserad, dyrkades han som
helgon inom nordens kyrkor. Hans minne firades
på dödsdagen, 18 maj (Eriksmässan), och även
24 jan., emedan hans ben den dagen 1273
flyttades från Gamla Uppsala till nuv.
staden Uppsala (se Eriks skrin och Erik
translatus). Riksbaneret kallades under
medeltiden S:t E:s baner. E:s bild insattes
under frihetskampen på Engelbrekts tid i det
nya svenska rikssigillet. Stockholm utbytte i
sitt sigill bilden av en befäst stad mot bilden
av E:s huvud. Många snidade och målade
bilder i svenska kyrkor framställa E. och
tilldragelser ur hans liv.
De flesta av traditionen accepterade data i
E:s historia förnekades eller ifrågasattes
1898 av K. Stjerna i »E. den helige. En
sago-historisk studie» (i Lunds Univ:s Ärsskr.).
Stjernas på djärva hypoteser rika inlägg
framkallade en livlig historisk polemik, som
rörde sig bl. a. om Erikslegendens
trovärdighet och sannolikheten av E:s kristna nit
och korståg till Finland. Bland inläggen i
denna strid märkas: C. M. Kjellberg, »E. den
helige i historien och legenden» (i Finsk
Tidskr. 1898); uppsatser i Hist. Tidskr. av O.
Janse (1898), K. Stjerna (1899) och O. Ahnfelt
(1901); K. B. Westman, »Den svenska
kyrkans utveckling» (1915); L. Weibull, »E. den
helige» (i Aarböger for nordisk Oldkyndighed
1917); avh. på finska av J. Jaakkola om
uppkomsten av E:s helighetstradition, kult och
legend (1921); S. Tunberg i »Sveriges
historia», 2 (1926); om E:s korståg jfr även
uppsatser i Hist. Tidskr. för Finland 1920 av K.
Gro-tenfelt och 1926 av H. Toll, s. å. i
Historialli-nen Aikakauskirja av A. Korhonen. (S. T-g.)
5. E. K n u t s s o n, E. X (d. 1216), son
till konung Knut Eriksson och sonson till E.
den helige. Ensam bland Knuts söner
räddades E. undan blodbadet vid Älgarås (1205)
och återkom 1208 från Norge, dit han flytt.
Han besegrade den av en dansk här
understödde Sverker vid Lena (1208) men kom först
efter en ny seger, vid Gestilren (1210), i
obestridd besittning av makten. E. är den förste
Ord, som saknas under
svenske konung, om vilken man säkert vet,
att han låtit kröna sig. (L. D.)
6. E. Eriksson, E. XI (1216—50;
konung från 1222), kallad Läspe och halte,
den föregåendes son. Knut Långe, trol.
tillhörande en sidogren av Erikska ätten, gjorde
uppror och besegrade E:s här (1229). E. måste
fly till Danmark och återfick kronan först
sedan Knut Långe dött (1234). Den verkliga
makten utövades av E:s jarlar, först Ulf Fase,
sedan Birger Magnusson, bägge folkungar.
1247 gjorde Knut Långes son Holmger uppror
men övervanns vid Sparrsätra i Uppland och
avrättades 1248. E. var rättrådig men ej
synnerligen kraftfull. (L. D.)
7. E. Magnusson, E. XII (1339—59),
Magnus Erikssons äldste son. E. valdes 1344
till tronföljare i Sverige. Året förut hade hans
yngre broder Håkan av fadern utnämnts till
konüng i Norge.
Att Håkan var
självständig
konung och därtill
herre över ett
arvrike väckte E:s
avund och hans ovilja
mot fadern. De
med Magnus’
styrelse missnöjda
stormännen
begagnade sig därav och
företogo i förening
med E. en resning.
E. utfärdade (1356)
från Kalmar ett
manifest, vari han antog kungatitel. Med
hertig Albrekt av Mecklenburg som
skiljedomare ingingo E. och hans fader 1357
förlikning i Jönköping. Magnus måste till
E. avstå s. Halland, Skåne, Blekinge,
Småland (utom Finveden), Visingsö,
Östergötland och Finland. Redan s. å. bröt E.
fördraget och vidtog åtskilliga åtgärder, vilka
gjorde intrång i hans faders rättigheter.
En ny förlikning ingicks dock snart, genom
vilken E. erhöll Svealand och Norrland (utom
Närke samt Svartsjö kungsgård och län). E.
stod nu på höjden av sin makt. Fadern fick
stöd hos Valdemar Atterdag i Danmark, som
1359 förmådde Skåne att giva sig under
Magnus. E. inryckte då med en här i Skåne, vilket
fienden dock redan lämnat, och ett förbund
slöts nu mellan Magnus och E. Kort därefter
avled E. jämte sin gemål, Beatrix (se d. o.)
av Brandenburg, sannolikt i pesten, som vid
denna tid härjade i Sverige. (L. D.)
8. E. av Pommern, E. XIII,
svensk-dansk-norsk konung (omkr. 1382—1459). E.
var son till hertig Vratislav VII av Pommern
och Maria, som var systerdotter till
drottning Margareta Valdemarsdotter. Han utsågs
1388 till Margaretas efterträdare i Norge. I
Danmark och Sverige hyllades han som konung
1396 och kröntes till de tre rikenas konung
i Kalmar 1397. 1400 förklarades han myn-
E, torde sökas under Ä.
Konung Erik Magnussons
sigill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
