Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eriesjön - Erigena (Eriugena), Johannes (Johannes Scot(t)us) - Erigeron, Binka - Erigone - Erik (svenska konungar) - 1. Erik Emundsson, Erik Väderhatt (svensk konung) - 2. Erik Segersäll (svensk konung) - 3. Erik Årsäll (svensk konung) - 4. Erik den helige, Erik IX (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
965
Erigena—Erik
966
sammanhängande trafikled för djupgående
fartyg. Med Ontariosjön förenas E. genom
Niagarafloden, vars fall hindrar direkt
kommunikation mellan sjöarna; Wellandkanalen
har dock skaffat förbindelse. E. står genom
Ohiokanalen (från Cleveland) och
Miamikana-len (från Toledo) i förbindelse med Ohio,
genom Eriekanalen med Hudsonfloden. H. N-n.
Eri’gena (eg. Eriugena), Johannes,
även kallad Johannes Scot(t)us,
medeltida filosof (omkr. 810—trol. omkr. 877). Var
född på Irland (kelt. Erin; därav tillnamnet
E.). Omkr. 840 kom han till Frankrike och
kallades där av Karl den skallige till
före-ståndaie för skolan vid hovet (schola palatina)
i Paris, vilken plats han innehade till
konungens död. E. är skaparen av medeltidens första
stora filosofisk-teologiska system. Han kan
sägas vara den äldre medeltidens störste
tänkare och den rena begreppsrealismens
skarpsinnigaste företrädare. Han antar, att ju
allmännare något är, desto realare är det.
Verkligheten bildar liksom en triangel, där
topppunkten är Gud — det allmännaste av allt
— och basen utgöres av de individuella tingen.
Gud är något så allmänt, att han är
fullkomligt bestämningslös. Ingenting kan jakas
om honom (E:s negativa teologi). I sin
positiva teologi tillägger E. Gud vissa
bestämningar (t. ex. godhet och allmakt), men
då i symbolisk mening. Gud som alltings
upphov är även allts ändamål, varför allt
bör sträva efter att återgå till honom. E:s
åskådning förklarades efter hans död av flera
konsilier som icke överensstämmande med
den kristna läran. E:s huvudarbete är »De
divisione naturae»; bland hans övriga
skrifter märkes »De divina praedestinatione».
Hans förnämsta arbeten äro utg. av H. J.
Floss i bd 122 av Mignes »Patrologiae cursus
completus» (1853) och av L. Noack på lat.
och ty. (1870—76). Litt.: Rand, »Johannes
Scottus» (1906); A. Schneider, »Die
Erkennt-nislehre des Johannes Eriugena» (2 dir, 1921
—23); H. Dörries, »Zur Geschichte der Mystik»
(1925). C. H-m.
ErPgeron, B i n k a, växtsläkte av fam.
korgblommiga; igenkännes bl. a. på sina
korta, smala, vanl. i flera rader stående
kantblommor. Av de omkr. 150 arterna är mer än
hälften inskränkt till Nordamerika och Anderna
i Sydamerika. Inhemska i Sverige äro 6 till
en del svårskilda arter, av vilka en, E. acer,
rödbinka, växer på torra backar över hela
landet; de övriga tillhöra mest fjälltrakterna.
Som prydnadsväxt odlas i trädgårdar E.
spe-ciosus (från Nordamerika). G. M-e.
ErPgone, dotter till Ikarios (se d. o.).
Erik, svenska konungar. Prosaiska
krönikan (skr. på 1450-talet) omnämnde en E. som
förste konung i Götaland, detta genom
förväxling med den av Jordanes omtalade gotiske
konungen Beric. Denne E. upptogs sedan även
av Ericus Olai och Olaus Petri, vilken i
övrigt ej kände någon svensk konung med nam-
Ord, som saknas under
net E. före E. Emundsson (se nedan).
Isländska sagor däremot nämnde flera tidigare
konungar E. i Sverige, t. ex. en med sin broder
Alrek samregerande sagokonung E.,
tillhörande Ynglingaätten (se Alrek). I en av
Johannes Magnus (d. 1544) upprättad
ko-nungalängd blev därför E. Emundsson den
sjätte konungen i Sverige med namnet E.,
Erik Segersäll den sjunde o. s. v. På grund
av denna kungalängd lät Gustav Vasas son
E. kalla sig E. XIV. — Konung E. Eriksson
skrev sig E. III (= den tredje E. av Erikska
ätten). (V. S-g.)
1. E. Emundsson, E. Väderhatt,
svensk konung på 800-talet, vilken enl.
Snorre tvistade med norske konungen Harald
Hårfager om besittningen av Värmland.
Binamnet Väderhatt skall anspela på att E.
städse hade god vind under sina härfärder till
länderna på andra sidan Östersjön. (S. T-g.)
2. E. Segersäll, konung i Sverige (d.
omkr. 994). Regerade i början samfällt med
sin broder Olof men efter dennes död allena.
Olofs son Styrbjörn Starke, som svingat sig
upp till hövding över de berömda
Jomsvi-kingarna, återkom med härsmakt för att
till-tvinga sig del i riket efter sin fader men
besegrades av E. i slaget på Fyrisvallarna vid
Uppsala. Efter denna seger skall E. ha fått
tillnamnet Segersäll. E. underlade sig
Danmark, förjagade konung Sven Tveskägg
därifrån och regerade sedermera i fred över både
Sverige och Danmark till sin död. (L. D.)
3. E. Å r s ä 11, svensk sagokonung från
brytningstiden mellan hedendom och
kristendom. Namnet Årsäll syftar på att god
årsväxt rådde i landet under E :s tid. (S. T-g.)
4. E. d e n h e 1 i g e, E. IX (reg. omkr. 1150
—60). E. var son till en Jedvard, vars engelska
namn vittnar om den från England utgångna
missionsverksamheten inom Sverige. Sägner,
vilkas tillförlitlighet ej kan prövas, låta
honom på mödernet härstamma från äldre
svenska konungar. Han valdes av uppsvearna
Blommor av Erigeron-art.
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
