Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Erik XIV (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
971
Erik
972
Landskapsteckningar av Erik XIV.
stod i begrepp att fara till England, kom
faderns död (29 sept. 1560) emellan.
Efter sin tronbestigning skyndade E. att
genom Arboga artiklar 1561 skarpt
kring-skära den makt fadern givit de yngre
bröderna i deras bertigdömen. Vid sin kröning
s. å. införde E. greve- ocb
friherrevärdig-heterna i Sverige. Snart kom ban i konflikt
med sin broder Johan. Reval hade 1561 givit
sig under Sverige och E. påbörjat en
medveten expansionspolitik genom Estlands
erövring. Johan, med Finland till hertigdöme,
hade haft liknande planer; han ingick 1562
giftermål med en polsk prinsessa, Katarina
Jagellonica, försträckte konungen av Polen
betydliga summor och fick i pant sju fasta
platser i Livland. På grund av detta hans
tvetydiga beteende lät E. döma Johan för
högförräderi juni 1563, fick honom i aug. s. å.
i sitt våld och inspärrade honom på
Grips-holm.
I bildning vida överlägsen sin omgivning,
ingrep E. på ett starkt personligt sätt i den
inre styrelsens detaljer. 1561 inrättade han
en överdomstol, konungens nämnd, som blev
ett blodigt redskap för hans förföljelseidéer.
Utrikespolitiskt ledde E :s östersjöpolitik och
danske konungen Fredrik II :s unionsplaner
jämte andra irritationsmoment till krig
mellan E. samt Danmark, Lybeck och Polen,
nordiska s j u å r s k r i g e t (se d. o.) 1563
—70. E. hade betydande militära kunskaper,
särskilt i strategi, och vårdade sig i
synnerhet om infanteriets utveckling; i
krigsled-ningen tog han personlig del.
E. utkrävde strängt adelns vapentjänst.
Mot högadeln, ej minst halvbrödernas nära
fränder, hyste E. en sjuklig misstänksamhet,
som slutligen särskilt riktade sig mot
Sture-ätten. På grund av astrologiska beräkningar,
uppges det, föll E:s misstro i hög grad på
Svante Stures son Nils. Av konungens nämnd
blev denne 1566 utan bevis dömd till döden
för högförräderi, frigavs, men först sedan
Jöran Persson låtit honom hålla ett
skymf-ligt tåg genom Stockholm. E. slog nu
plötsligt om, och Nils Sture fick avgå som
sändebud i friarärende till Lothringen. E:s
sjukliga misstankar stegrades alltmer och
underblåstes av Jöran Persson. Bl. a. genom
otillförlitliga spionrapporter stärktes E. i tron
Ord, som saknas under
på förefintligheten av en mot honom riktad
sammansvärjning. Flera högtstående
adelsmän kallades till Svartsjö 1567, höllos i
förvar och rannsakades. E. begav sig maj s. å.
till Uppsala, dit fångarna förts och en
riksdag inkallats för att döma dem. 21 maj
återkom Nils Sture dit från Tyskland och sattes
genast i fängelse. E:s psykos blossade
våldsamt upp i ett förvirringstillstånd, som ledde
till S turem or den (se d. o.) 24 maj. E.
själv gav Nils Sture banesår och lät en
drabant fullborda mordet. På konungens
befallning dödades även de flesta av de andra
fängslade herrarna. I bondekläder sprang E.
till skogs. Sedan han återfunnits, gick den
svåraste förvirringen hastigt över, men mer
än ett halvår kvarstod ett retligt
depressionstillstånd med grova vanföreställningar om
att han vore fången och avsatt. Under stor
bävan sökte han försona sig med de mördades
fränder. E., som haft flera älskarinnor,
vigdes i hemlighet 13 juli s. å. med en av dem,
Karin Månsdotter (se d. o.), som hos honom
väckt en djup och allvarlig kärlek. Okt. s. å.
frigavs Johan, och över Jöran Persson fälldes
en dödsdom, som dock ej verkställdes. I dec.
kom ett hastigt uppklarnande; jan. 1568
återtog E. t. o. m. krigsbefälet. Samtidigt
kvar-stodo dock förföljelseidéerna, och sedan E. 4
juli s. å. offentligen firat bröllop med Karin
och legitimerat sina barn med henne, utbröt
uppror, lett av hertigarna Johan och Karl samt
de mördade adelsmännens fränder. E:s
trupper avföllo, och 29 sept. s. å. gav sig E. i
Stockholms Storkyrka fången åt hertig Karl.
Av riksdagen 1569 förklarades E. och hans
ätt kronan förlustiga.
Johan lät hålla E. fången på olika slott
(Stockholms, Äbo, Kastelholms, Gripsholms,
Västerås och örbyhus); vistelseorten ändrades
på grund av sammansvärjningar till E:s
förmån. Slutligen tillkännagav Johan i olika
brev till fångvaktarna hur E. skulle dödas
vid eventuellt befrielseförsök. Då E. 1573
flyttats till Västerås, avlägsnades hans maka
och barn från honom, varefter själssjukdomen
alltmer tog överhand. På en herredag i
Stockholm 10 mars 1575 underskrevo några av
riksråden, biskopar och prästmän en formlig
dödsdom över E. Han avled på örbyhus 26 febr.
1577. De flesta historieskrivare anse, att han
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
