Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Erik XIV (svensk konung) - 1. Erik Birgersson (svensk hertig) - 2. Erik Valdemarsson (svensk prins) - 3. Erik Magnusson (svensk hertig) - 4. Erik (svensk prins)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
973
Erik
974
avdagatagits genom gift. Han begrovs i
Västerås domkyrka.
Under fångenskapen verkställde E. en (nu
förlorad) övers, av Johannes Magnus’
riks-krönika. Av E. gjorda musiknoter och
teckningar finnas i ett ex. av Strabo, »De situ
orbis» (Vet.-akad:s bibi.). Sedan E. berövats
bläck och papper, gjorde han med en trästicka,
doppad i sot och vatten, i en sedermera
återfunnen bok. Stadius’ »Ephemerides»
(astrologiska almanackor), kortfattade latinska
dagboksanteckningar. I ett ex. av Sabellicus’
»Opera» (Kungl. bibi.) finnas även 55
pennteckningar (med kol och vatten), astrologiska
och andra anteckningar med tydliga uttryck
för sinnessjukdomen samt avhandlingar, som
försvara hans regeringsåtgärder (»Responsum
contra danos», tr. i Handlingar rörande
Skandinaviens historia, XIII och XIV) samt hävda
arvsrätt för hans barn med Karin. E:s
notskrift, teckningar och ovannämnda
anteckningar jämte latinska dagböcker från 1566
—67 äro i urval utg. av C. M. Stenbock (»E.
XIV :s almanacks-anteckningar», 1912).
Litt.: A. G. Ahlqvist, »Om Sturemorden»
(i Hist. Bibi. 1877) och »Konung E. XIV :s
sista lefnadsår (1568—1577)» (1878); H. Hjärne,
»Svensk-ryska förhandlingar 1564—1572. E.
XIV :s ryska förbundsplaner» (i Hum.
vet.-samf:s skr., V, 1897); A. Stille, »De ledande
idéerna i krigföringen i norden 1563—70» (i
Lunds Univ:s Årsskrift, N. F., I: 14, 1918);
T. Holm, »E. XIV såsom strateg.
Studier över kriget 1563—1567» (i Sv. Militär
Tidskr. 1921); C. Bennedich, »Ur det gamla
gardets öden» (1926); V. Wigert, »E. XIV,
hans sinnessjukdom» (1920; synnerligen
ingående och värdefull); Hildebrand-Tunberg i
»Sveriges historia», 5 (1921); H. Almquist,
»Svenska folkets historia» (1922). Bland
litteratur- och konstverk, som behandla E., må
nämnas skådespel av B. Lidner (1781), B. von
Beskow (1827), J. Börjesson (1846 och 1861)
och A. Strindberg (1899) samt målningar av
G. von Rosen. (B. H-d.)
Erik, svenska prinsar. 1. Erik Birger
s-s o n, hertig (d. 1276), son till Birger jarl.
Hjälpte Magnus Ladulås att störta deras
broder Valdemar från tronen och utnämndes
därför av Magnus till hertig. E. var en obetydlig
person.
2. E rik Valdemars son (f. 1272), son
till konung Valdemar Birgersson. E. spelade
aldrig någon politisk roll; han hölls efter
Magnus Ladulås’ död 1290 som befarad
tron-krävare fången till 1302 och var under
Magnus Erikssons minderårighet medlem av rådet
(1319—32).
3. Erik Magnusson, hertig (omkr.
1282—1318), son till Magnus Ladulås. Blev
hertig 1284 och tillträdde 1303 Södermanland
som hertigdöme. E. var en rikt begåvad men
orolig och ärelysten man, som ej kunde
underordna sig den obetydlige brodern konung
Birger. Tills, m. sin broder Valdemar började
Hertig Erik Magnussons stora sigill.
han därför stämpla mot konungen. Han slöt
bl. a. en nära förbindelse med Norge genom
förlovning (1302—09 och åter från 1311) och
giftermål med den norska prinsessan
Ingeborg, som vid förmälningen, i Oslo 1312, var
11 år. Till en början misslyckades dock
stämp-lingarna, och Erik måste t. o. m. (1304) fly till
Norge, men 1305 ingicks en försoning med
konungen, som därvid återgav bröderna deras
hertigdömen, vilka förut indragits till kronan.
Under vistelsen i Norge hade E. av norske
konungen fått Konghäll som län, och dessutom
innehade han som län av Danmark n. Halland.
Han sökte nu grunda en betydande makt på
gränsen mellan de tre nordiska rikena. Genom
list lyckades han störta konung Birgers
förnämsta stöd i Sverige, marsken Tyrgils
Knutsson (1306), och sedan dröjde det ej länge, förrän
Birger var i sina bröders våld. Genom
ingripande av danske konungen Erik Menved
tvungos emellertid hertigarna 1308 att frigiva
konungen, och sedan följde en rad strider,
varunder Erik övergavs av sin forne
bundsförvant konungen i Norge. Han höll dock sina
fiender stången, och juli 1310 ingicks i
Hälsingborg en fred, enligt vilken Sverige skulle
delas mellan Birger och hans bröder; Erik
erhöll därvid Västergötland m. m. De
närmast följande åren äro E:s mäktigaste period;
men hans välde tog hastigt slut. Vid ett besök
hos konung Birger blevo både E. och den
tredje brodern, Valdemar, fängslade
(Nyköpings gästabud, dec. 1317). Deras öde är ej med
full visshet känt, men allt talar för att de dött
i fängelset genom hunger eller våld. Deras
tragiska öde väckte stort deltagande i hela
landet. En varm beundrare av E. är författaren
av Erikskrönikan (se d. o.). Litt.: R. Pipping,
»Nyköpings gästabud» (i Hist. Tidskr. för
Finland 1924, tr. 1925). L. D.
4. E r i k (d. 1397), son till konung Albrekt.
Tillfångatogs i slaget vid Falköping 1389, hölls
fången till 1395 och dog barnlös på Gotland.
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
