Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst, Jacob Frederik Marius - Ernst, Otto - Ernst, Paul - Ernst Ahlgren - Ernst-Museum - Erodera - Erodium - Eroico - Eros (kärleksgud)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1001
Ernst, O___Eros
1002
inom fästningsbyggnadskonsten först senare
upptogs av Brialmont.
Einst, Otto, pseud. för O. E. Schmidt.
Ernst, Paul, tysk författare (f. 1866). Efter
universitetsstudier i teologi och sociologi var
E. en tid socialistisk tidningsredaktör men
avsattes som otrogen partiprogrammet, blev
fil. dr i Zürich och har
sedan 1900
uteslutande ägnat sig åt
litteraturen. Han började
med naturalistiska
dramer, närmade sig
med »Weun die Blätter
fallen» och »Der Tod»
(1900) Maeterlincks
symboldramatik och
tog under en italiensk
resa starka intryck av
den äldre italienska
novellistiken. I »Der
Weg zur Form» (1906) och »Ein Credo» (2 bd,
1912) utvecklade han nyklassicistiska
konståsikter, krävde i motsats mot impressionismen
och psykologiserandet sträng och ren form.
Mer teoretiker än gestaltare, blir E. ofta
abstrakt i sin framställning. Av hans
energi-fyllda och högt strävande alstring må nämnas
dramerna »Canossa» (1908), »Brunhild» (1909),
»Ninon de Lenclos» (1910) och »Preussengeist»
(1915), lustspelen »Eine Nacht in Florenz»
(1905), »Ritter Lanval» (1906), »Der Hulla»
(s. å.), »Über alle Narrheit Liebe» (1909) och
»Der heilige Crispin» (1913), romanerna »Der
schmale Weg zum Glück» (1904; »Den smala
vägen till lyckan», 1925), »Die selige Insei»
(1909) och »Saat auf Hoffnung» (1916),
novellerna »Die Prinzessin des Ostens» (1903) och
»Okkultische Novellen» (1921), »Erdachte
Ge-spräche» (1921; »Dialoger», 1923) och ett epos,
»Das Kaiserbuch», I (1923). Med krigstidens
företeelser höll han vidräkning i »Der
Zusam-menbruch des deutschen Idealismus» (1918) och
»Der Zusammenbruch des Marxismus» (1919).
»Valda noveller» utgåvos 1922. E:s
»Gesam-melte Werke» äro under utgivning sedan
1919. Se monogr. av Faesi (1912) och »P.
Ernst. Zu seinem 50. Geburtstag», utg. av
Mahrholz (1916). R-n B.
Ernst Ahlgren, pseudonym för Victoria
Be-nedictsson (se B e n e d i c t s s o n).
Ernst-Museum, den största privata
konstsamlingen i Budapest, öppnad för
allmänheten 1912. Äges av Ludwig Ernst.
Erodera, se Erosion.
Ero’dium, släkte av fam. Geraniaceae, skilt
från Geranium genom klyvfrukt. Bladen äro
vanl. parflikiga, och blommorna sitta i
mång-blommiga, flocklika knippen. I Sverige
förekommer E. cicutarium, skatnäva, upp till
Jämtland och Västerbotten. I trädgårdar
odlas bl. a. E. gruinum (från ö.
Medelhavsområdet), vars delfrukter kunna användas som
hygrometrar. G. M-e.
Eroico [erå’ikå], it., mus., hjältemodigt,
Ord, som saknas under
kraftfullt; Beethovens tredje symfoni (Ess dur)
kallas »Sinfonia eroica» el. »Eroican».
E’ros, grek. (lat. A’mor el. Cupido), grek,
myt., kärleksguden. E. nämnes icke hos
Home-ros. Hesiodos låter honom uppstå omedelbart
efter Kaos jämte Gaia och Tartaros (Jorden och
Underjorden); han är tydligen redan här den
drivande kraften i världsutvecklingen (den
kosmogoniske E.). Som sådan uppträder han
framför allt i orfismen. Den vanliga
uppfattningen av E. är en helt annan; han är
kärleksguden, vars makt över människan
ibland skildras på skakande sätt, ibland och
oftare, i synnerhet i senare tid, med yster
lekfullhet och skalkaktighet. Vissa sidor av
kärlekens väsen personifieras i Himeros
(längtan), Pothos (åtrå) och Anteros (genkärlek).
Även filosofien har sysselsatt sig med E.;
Platon gör honom till ett uttryck för den i
människosjälen inneboende längtan till det goda
och sköna. En berömd myt är den av den
romerske författaren Apulejus berättade
sagan om Amor och Psyche. Psyche blev E:s
gemål men var förbjuden att skåda honom,
och då hon överträdde förbudet, fick hon
först efter hårda prövningar och långvarigt
sökande återförenas med honom. Sergels
bekanta grupp (se plansch) framställer det
ögonblick, då Amor lämnar Psyche. E. är väpnad
med pil och båge; ofta är han bevingad. Han
framställes som en vacker gosse, ibland på
övergången till ynglingaåldern, så t. ex. E.
från Centocelle. Av Praxiteles’ tre berömda
Erosbilder kan ingen kopia påvisas. Den
bågspännande E. antages vara en kopia
efter ett original av Lysippos. Ganska
tidigt mångfaldigas E. i form av e r o t e r,
kärleksgudar; de tränga sig snart in överallt
och äro mycket omtyckta i senare konst
(a m o r i n e r). De äro vingade; deras
kvinnliga motstycken (s. k. psyche r) ha fjärils-
Erodium
cicutarium.
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
