Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eskatologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1027
Eskatologi
1028
den fortsattes i det kommande livet. »Den
illa gör, han illa far» gäller även där. 2.
Gudarnas enskilda missnöje drabbar människan
även på andra sidan.
B. En vedergällning efter döden
tycks förekomma i egyptisk gudstro. De
fromma ernå Osiris’ paradis eller få följa solguden
Ra på hans segrande färd. Men hans och
ljusets fiender dödas av bödlarna i öster i
nattlandet. Den bekanta scenen i kap. 125
i Dödsboken (se d. o.), där själen väges inför
Osiris, är otvivelaktigt en domsscen (jfr
Egypten, bild 9, sp. 375—376). Hos
egypterna tänkes det kommande som en
fortsättning av jordelivets lycka och livsfullhet. Etiska
moment inlades, men vedergällningstanken
kom hos dem aldrig att behärska det andra
livet. I den forniranska religionen predikas
däremot vedergällning oupphörligt, så långt
litteraturen går tillbaka.
I Indien känner redan »Rigveda» motsatsen
mellan Yamas och fädrens lysande himmel
och »det mörka hålet». Tre himlar omtalas.
Folktron på själavandringen upptogs i Indien
av den högre religionen. Människans lott på
jorden eller i himlar och helveten beror på
hennes uppförande i tidigare existenser. I
»Upanishaderna» nöjer man sig ej med
»fädrens väg», som för den gode husbonden och
offraren leder till månen, varifrån återfödelse
sker, när handlingens frukter äro uttömda,
utan söker genom den högre kunskapen
»gudarnas väg», som leder till uppgående i
Brah-ma (se B r a h m a n). Det onda man vill
undfly är själens vandring i skilda skepnader på
jorden samt i himlar och helveten; man söker
enheten med väsendet. Även för den
ursprungliga buddismen är himmelsk salighet likgiltig
eller rättare en del av all tillvaros lidande.
Man åstundar nirvana. Men den buddistiska
folkfromheten höll sig ej kvar på så svala
höjder. Ingen religion har med mer
översvallande och ohygglig fantasi utbildat
föreställningarna om paradis och helveten. Av
buddismens trettioen världar äro de nedersta
helveten. Vissa urkunder tala endast om åtta
heta och åtta kalla helveten. Andra skrifter
känna flera.
1 Grekland uppträder vedergällningstanken
särskilt inom den orfisk-pytagoreiska
asketiska mystiken och därav påverkad litteratur.
Saligheten tänktes i Elysium, på de saliga
öar, dit »Zeus’ väg» (Pindaros) leder, i etern
eller på annat sätt. I Ha des (se d. o.) el.
Tartaros ledo de osaliga sitt straff. I
»Fai-don», »Faidros» och annorstädes skildrar
Platon den andra världen med lån från mytens
geografi. För orfismens pessimism, som fann
genklang hos Platon, var målet att slippa från
återfödelsernas kretslopp och bli en gud bland
gudarna, att, renad från det jordiska, gå upp
i gudomens rena andliga liv. Eleusinska
mysterierna (se d. o.) lovade sina invigda ett
lyckligt liv i Hades. Platon vill bevisa själens
odödlighet till följd av dess egen
and
liga natur. Men i »Faidons» 57 :e kap.
skisseras en tankegång, som ej utgår från själens
naturbeskaffenhet utan från kravet på en
rättfärdig världsordning. Är döden befrielse
från all tillvaro, skulle den innebära en vinst
för de onda, som då endast ha e 11 slut att
vänta på sin ondska. Är själen odödlig, finns
för dem ingen annan befrielse än att bättra
sig. Detta, det s. k. moraliska beviset, har
av Kant fått en ädlare formulering. Pliktens
oändlighet fordrar, för dennas förverkligande,
mer än jordelivets korta tid.
I G. T:s religion uppträder tanken på liv
och vedergällning efter döden sent. När
vissheten om dödens övervinnande genom evigt
liv först bryter fram ur problemet om
jordelivets orättfärdighet, grundar den sig
omedelbart på känslan av Guds närhet som själens
högsta och eviga goda (Psalt. 73). Senare har,
sannolikt ej utan inflytande från hellenismen,
dödsriket delats i pinoorten och Abrahams
sköte eller paradis och helvete gjorts gällande
i annan form. Den slutliga strafforten efter
slutdomen får namn och utseende från
Ge-henna, elden, som brände Molokstjänstens
offer i den vid Jerusalem belägna
Hinnomsdalen (Gehenna).
I N. T. förkunnas den dubbla
vedergällningen genast efter döden, t. ex. i liknelsen
om den rike mannen och Lasarus. Båda
orterna tyckas ligga i dödsriket. Enl. andra
befinner sig Lasarus i himmelen. Teologi och
folkfromhet ha inom kristendomen tävlat om
att utbilda föreställningarna om himmel och
helvete. Om »Divina commedia» se D a n t e.
— Till de allmännaste föreställningarna om
saligheten hör en måltid i den andra
världen, en måltid, som fattas helt materiellt,
innan den blir en symbol för andliga förmåner.
Vedergällningslärornas värde mätes efter
den sedliga måttstock, som i åtskiljandet
gö-res gällande och som vida växlar med olika
tider, religioner och fromhetskretsar.
Vedergällningstanken som religiöst motiv
genom-brytes av en djupare sedlighet, en högre
guds-tanke och ett innerligare självbedömande
(Matt. 20: 15; 25: 37). — Moralismen
däremot kräver, i rättfärdighetens namn, allt
flera grader, avpassade efter förtjänstens
eller syndens storlek. Utom paradisets och
helvetets avdelningar tänkes en
mellan-o r t, i parsismen hamistakan, för dem,
hos vilka skillnaden mellan goda och onda
gärningar ej är nog stor för att fälla utslag
åt någotdera hållet. Katolicismens
skärseld har en annan mening och motsvaras i
parsismen av helvetet. Straffen efter döden
äro enl. Clemens och Origenes en rening,
tillhörande Guds uppfostringsverk. De ansluta
sig till Platons lära om rening i
underjordiska strafforter. Helvetet blir för Origenes
en reningsort (purgatorium). Senare, hos
Augustinus och skolastikerna, skiljes
reningselden från straffelden och sättes före domen.
I denna gestalt fastslogs läran om skärselden
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
