Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eskatologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1025
Eskatologi
1026
världsdomare. Uppståndelsetron är
med säkerhet betygad först i Daniels bok
(100-talet f. Kr.). Kanske är Jes. 26: 19 dock
äldre. Skulle de fromma, vilkas liv var
lidande, och martyrerna, som bortrycktes i
förtid av våldet, icke få andel i den väntade
förlossningen? Jo, genom att uppstå från de
döda. En allmän uppståndelse tillfogas till
de frommas i Joh. Upp. eller läres ensam, ss.
i 4:e Esra bok och annorstädes.
Uppståndelsen är enl. fariséerna — Josefos — och i
tal-mud gemenligen Israels förmånsrätt; aldrig
gäller den alla döda. 1 Kor. 15 talar endast
om de frommas uppståndelse. Stundom
kvarstår ett längre eller kortare Messiasrike eller
ett »tusenårsrike», innan världsloppet
ändas. Om de ondas öde efter slutdomen se
Apokatastasis. Judendomens e. har
övertagits och utbildats av kristendomen och
sedan, i sin tur, av islam. Tidender om Guds
dom tyckas ha gjort Muhammed till profet.
Urkristendomen levde i väntan på
slutkatastrofen och Herrens snara återkomst
(Matt. 16: 28; 1 Tess. 4: 15). Redan för
Paulus sköts väntan på Herrens återkomst i
skyn senare något undan av tanken på den
egna döden och himmelsk salighet (2 Kor. 4
och 5). Men den eskatologiska stämningen
med väntan på världens snara slut har
behärskat flera av kyrkans största personligheter,
•även Luther. Den judiska apokalyptiken
fortsattes i kristendomen (Mark. 13 och Joh.
Upp.). Ett särdeles omtyckt tema var den
från skriften och dogmatiken hämtade
föreställningen om Antikrist (se d. o.) som
personifikationen av ondskans höjdpunkt och
sista utbrott före Kristi återkomst. Apg. 1: 7
förbjuder uträkning. 1412 förkunnades det,
att Antikrist redan var nio år gammal. Visor,
folkskrifter, teckningar, målningar och lärda
spekulationer från denna tid handla om
världs-slutet och dess förebud. Folkets och lärdas
fantasi utstyrde »Ändkristus», vartill
folk-etymologien förvrängde Antikrist, eller de två
Antikristerna, som man gjorde upp för sig,
med mytiska och mystiska drag. De två
partierna i påvens och kejsarens strid
under medeltiden tilldelade varandra
tillmålet Antikrist. Franciskanordens spiritualer
och annan ivrande medeltida fromhet
kallade påvar Antikrist för deras ogudliga
leverne. Hos Luther arbetade sig den
övertygelsen fram, att själva institutionen,
påve-dömet, var domens förebud för dess förvända
läras skull, som förhöll människorna
evangeliums tröst. Intet gjorde honom i
folkmeningen populärare än denna identifikation.
Den luterska ortodoxiens lära, att Antikrist
var påvedömet, som redan länge funnits,
un-dansköt den eskatologiska väntan och kvävde
Antikristfantasiernas mytiska yppighet och
moraliserande iver. Men dessa togo sig fram
på andra vägar. De kiliastiska rörelserna
(föreställningarna om det »tusenåriga riket»)
inom protestantismen voro talrikast på 1600-
talet, trettioåriga krigets sekel, och nya
framträda alltjämt. Adventisterna (se d. o.) ha
sitt namn från väntan på Kristi snara
ankomst (»advent»).
I dogmatiken uppträder slutdomen mera
som en senare dubblett till avgörandet efter
döden, i synnerhet då mellantillståndet (mellan
döden och uppståndelsen), ss. i evangelisk
ortodoxi, fattas som avgjord salighet eller
osalighet, ej som dödssömn eller rening och
prövning. Men e. avser icke i första hand
individernas utan släktets och historiens mål.
Framtidstanken har i kristendomen sitt eget liv,
dels i den folkliga apokalyptiken, dels i den
högre litteraturen, i vad som kallas
historiens filosofi (sådana alster som
Augustinus’ »De civitate Dei», Vicos »Principi
di una scienza nuova d’intorno alla comune
natura delle nazioni», 1725—44, Herders »Ideen
zur Philosophie der Geschichte der
Mensch-heit», 1784, Hegels »Föreläsningar öfver
historiens filosofi», sv. övers. 1850, Geijers
»Föreläsningar öfver menniskans historia», utg.
1856). Enl. sådana historiebetraktelser har
historien en mening och ett mål. Den
apo-kalyptiska litteraturens förnämsta alster i
bibeln äro Daniels bok och Joh. Upp. (se
Apokalyptik, Daniels bok och U
p-penbar elseboken).
II. Termen e. brukas även om
föreställningarna rörande tillståndet efter
döden i allm.
A. En fortvaro efter döden
tänkes av alla folk. Själen eller dubbelgångaren
eller livsvarelsen, anden (andedräkten), som
kan lämna kroppen, t. ex. i drömmen och i
extasen, far sin kos i döden och uppehåller
sig på någon ort, tills den går in i ett nytt
foster, människa, djur eller växt (se Död
s-kult, Själakult, Själavandring
och Totemism). Sättet att behandla de
döda (t. ex. utsättande, begravning,
skepps-sättning, bränning) har påverkats av och
sammanhänger med föreställningen om de dödas
fortsatta tillvaro (se Gravskick).
Icke alla komma fram till de dödas värld,
till dödsriket. Vägen dit är full av
farligheter, odjur eller troll, som kunna fånga
och döda själen, brusande strömmar och
avgrunder, över vilka endast den vige kan rädda
sig på dödsbron, o. s. v. Man måste känna
vissa konstgrepp och formler för att reda sig.
Stundom finner den döde på andra sidan två
vägar; det gäller att hitta rätt. Ofta är
döds-sättet avgörande. Män, som dödats i strid
eller på jakt, eller kvinnor, som dött i
barnsnöd, komma till »paradiset» — babylonierna
utesluta kvinnor, döda i barnsäng, från
dödsriket. Sällskapet skall vara vårdat och
angenämt. Därför få bråkiga och våldsamma
individer icke komma till det goda dödslandet.
Även sådana uteslutas, som förbrutit sig mot
stammen genom mord och stöld.
övergång till verklig vedergällning efter
döden sker eg. på två vägar. 1. Privathämn-
VI. 33
Ord, som saknas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
