Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eskatologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1029
Eskatologi
1030
av Tridentinska mötet (1545—63). Det
viktigaste av de bibelställen man åberopar är
1 Kor. 3: 15. Tillståndet i skärselden kan
ändras genom de efterlevandes böner och
åtgärder. Böner för de döda omtalas redan i
den grekiska orfismen.
En antydan till mellanort fanns t. o. m. i
judendomen i Schammais skola, som lärde, att
i domen de rättfärdiga gå direkt till livet,
de ogudaktiga till de eviga straffen, men de,
som stå mitt emellan, sändas till G e h e n n a
för att bli renade. Enl. Akiba o. a. i talmud
äro straffen i Gehenna en rening och
prövning för de orättfärdiga i Israel.
Mellantiden mellan döden och
uppståndelsen fattades som en tillvaro i graven eller
gravriket, som stundom i apokalyptiken
kallas »förvaringsrum», som ett skuggliv eller
en dödssömn. Muhammed hade hört om en
sådan av arabiska kristna. Jämsides,
alltifrån den hellenistiska judendomen och
evangeliet, fördes själarna direkt till medveten
salighet eller pina. Luther vacklade en tid
mellan att antaga en dödssömn eller en
själarnas vaka. Calvin bevisade, att själarna ej
sova utan vaka, vilket blev den evangeliska
ortodoxiens lära.
En viktig roll spelade i den gamla
kyrkan Jesu nedstigande till dödsriket (Fil. 2:
10; Ef. 4: 8—9; 1 Petr. 4: 6; Matt. 27: 52).
Alexandrinerna Clemens och Origenes o. a.
sågo i hans predikan för de döda en
utfyllnad av hans mission och en möjlighet till
bättring efter döden. Under och efter
medeltiden framställdes Jesu inbrott i dödsfurstens
land med förkärlek av kyrklig och folklig
dramatik i överensstämmelse med
framställningen i det apokryfiska Nikodemusevangeliet
(se d. o.). Hieronymus och Augustinus samt
kyrkan efter dem begränsade Kristi uppdrag
i underjorden till att gälla de i ett särskilt
rum av dödsriket, »Abrahams sköte» eller,
enl. senare beteckning, »fädernas ort»
(limbus patrum), förvarade fromma i Israel, som
av Kristus hämtades till paradiset.
Augustinus, Luther och Melanchthon räknade till dessa
även den klassiska forntidens ädla män.
Vedergällningsorterna förandligas, bland
dem dock paradiset mera än helvetet, vilket
längre bibehåller en grovt sinnlig prägel,
detta för att verka så avskräckande som
möjligt. Den romerska katolicismens
störste dogmatiker, Tomas från Aquino,
förklarade maskarna och gråten i helvetet för
symboliska men elden och mörkret för
verkliga. I ortodox islam behöll även paradiset
sin sinnliga prägel. Erigena och mäster
Eckart sade, att skärseld, helvete och
himmel äro tillstånd, ej orter. Skilsmässa från
Gud är helvetet. Luther skrev i den 16:e av
sina 95 teser efter Eckart, att »helvete,
skärseld och himmel skilja sig från varandra som
förtvivlan, halv förtvivlan och salighet».
III. I religionen eftersträvas liv, ett högre
liv, andel i det gudomliga livets kraft och
salighet. I sin fulländning är religionens liv
evigt liv. Sokrates visste, att intet, icke
ens döden, kan skada den, som är god. Platon
betraktade genom orfisk och dionysisk
påverkan döden som andens befrielse från
materiens bojor. I Indien fattade
brahman-atman-lärarna, som uppträda i
»Upanisha-derna», den sanna tillvaron som insikt i
identiteten med väsendet, världssjälen. Om
buddismens nirvana kan varken tillvaro eller
icke-tillvaro utsägas. Nirvana är
»utslocknande» eller »vindstilla», upphörande av all
livsrörelse, frihet från återfödelse, den
fullkomligt oberörda ro, som vinnes redan i detta
liv men fullkomnas efter kroppens upplösning
i döden. Hos Gud är livets källa (Psalt. 36:
10). Han frälsar från döden. Därmed avses
räddning ur dödsfara, tills livsvissheten
övervunnit dödens mörker, som visshet om
guds-gemenskap även efter döden (Psalt. 73) eller
som visshet om uppståndelse. I Daniels bok
12: 2 omtalas f. ggn de frommas »eviga liv»,
det är uppståndelsen ur dödsriket till evigt
liv. Livet och döden äro religionens stora
motsatser, så i 5 Mos. 30: 15. Livets väg och
dödens väg erbjuda sig för människornas val.
Den judiska skriften om »de två vägarna»,
som använts i »De tolv apostlarnas lära» (se
D i d a c h e), är byggd på denna motsats.
Jesus grundar vissheten om evigt liv icke
på själens naturbeskaffenhet utan på Guds
väsen (Mark. 12: 25—27; Joh. 17: 3). Hos
synoptikerna omtalas det eviga livet som en
kommande besittning (Matt. 19: 29; 25: 46
m. fl.) i överensstämmelse med judiskt
språkbruk. Hos Johannes är det en närvarande
besittning i kraft av föreningen med Gud i
Kristus eller i kraft av att Kristus kommit
till världen (Joh. 5: 24; 11: 25—26; 17: 3).
Paulus tillämpar i 2 Kor. 5: 14—17
apoka-lyptikens talesätt om den kommande
tidsåldern på det genom Kristus skedda och på det
närvarande. Det gamla är förgånget, allt har
blivit nytt. Dödens tid är förbi, livets är inne.
Sin religiösa visshet om ett närvarande,
döden övervinnande evigt liv uttrycker Paulus
med andra ord i Rom. 8: 38—39. Jfr Luther
i Lilla katekesen: »Där syndernas förlåtelse
är, där är ock liv och salighet».
De grunder, som göras gällande för
vissheten om odödlighet eller evigt liv, kunna
fördelas på tre grupper, de
filosofisk-vetenskapliga, de moraliska och de religiösa. De
första göra anspråk på att övertyga alla, som
äro tillgängliga för allmängiltiga fakta och
logisk bevisning. De utgå från själens
beskaffenhet och själslivets företeelser, från
personlighetens förhållande till tid och rum,
från medvetandet och det andliga livet o. s. v.
Den andra gruppen av bevis vänder sig till
den trängre kretsen av dem, som tro på
tillvarons förnuftighet och en sedlig
världsordning, i det att man därifrån härleder en
fortsättning och utjämning efter döden. Den
religiösa vissheten tillhör endast den religiösa
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
