Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eskimåer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1041
Eskimåer
1042
byxor, skjorta och ett slags blus, anor ak,
försedd med hätta. Snittet på mans- och
kvinnodräkt är dock olika. På fotterna bäras
ka-mikker, ett slags dubbla stövlar av skinn.
Sommardräkterna äro merendels av sälskinn,
vinterdräkterna av hund-, ren-, varg- eller annat
långhårigt skinn. Skjortan göres vanl. av
ejder- eller alkskinn med endast dunen
kvar-sittande. Kläderna äro ofta mycket prydligt
ornerade.
Fångsten av säl, valross och andra
havsdjur sker mest med hjälp av k a j a k e n.
Denna båt, vilken torde vara den finast
konstruerade enmansroddbåt, som finnes,
består av en lätt stomme av träspjälor,
överdragen med avhårat sälskinn. Den är däckad,
och roddaren sitter i manhålet med rakt
utsträckta ben och balanserar kajaken med
pad-delårans hjälp. På däcket finnas stroppar
för harpunen och andra redskap. Harpunen
har löst påträdd spets, som fastnar i djuret,
under det att staken flyter på vattnet. 1
spetsen är en lång rem fastgjord, som i sin andra
ända har en fångstblåsa, fylld med luft,
vilken underlättar förföljandet av det träffade
djuret. Detta dödas sedan med länsaren. Till
fångst av fåglar nyttjas fågelpilen, vilken
förutom spetsen också har ett par
sidogrenar med hullingar. Kajaken brukas även vid
fiske, t. o. m. vid renjakt, då renarna drivas
ut i insjöar, på resor o. s. v. Jämte kajaken,
som numera saknas hos många stammar, ha
några e. även en annan båt, kvinnobåten
(umiak). Denna är byggd på samma sätt
men betydligt större, odäckad. Den ros av
6—8 kvinnor med en man vid styråran och
nyttjas mest på resor, dock även vid
valfångst, då den ros av män.
På vintern brukas släde med förspann av
6, 8 el. flera hundar. Hunden är e:s enda
husdjur. Då isen ligger, uppsökas sälens
andhål, och den harpuneras, då den kommer upp
för att andas. Även fångst med garn under
isen förekommer. Då sälen ligger uppe,
kryper man fram över isen och harpunerar eller
skjuter den. Till jakt på landdjur nyttjas
delvis ännu pil och båge; de flesta e. ha dock
numera gevär. Vid hemkomsten till
boplatsen lämnar fångaren sitt byte till kvinnorna,
som ha hand om flående och styckning,
skinnberedning m. m. Härvid begagnas ulo,
kvinno-kniven. Vid sömnad av kläder m. m. måste
skinnet tuggas mjukt.
Kött och späck kokas i grytan över lampan
eller ätes rått, stundom fruset. Vissa slags
kött anses vara bäst i lindrigt ruttet
tillstånd. Vegetabilisk föda brukas blott i
mycket ringa omfattning. E. tvätta sig sällan
men äro dock, åtm. på vintern, ej vidare
smutsiga. Kläderna bli emellertid efter hand
ganska impregnerade med fett och smuts.
Konstskickligheten är högt uppdriven; vapen,
redskap och husgeråd bruka vara rikt och
ofta synnerligen vackert utsirade.
De hårda livsbetingelserna ha givit e:s
kul
tur en övervägande materiell inriktning.
Andlig kultur saknas dock icke; de ha en rik
fond av sånger samt sagor, ofta av mycket
fantastiskt slag, vilka gått i arv från
generation till generation och delvis äro kända över
hela det vida området. Många föreställningar
om andeväsen i havet, i jorden, uppe i fjällen
o. s. v. äro i svang; även sol och måne
uppfattas som andeväsen. Mestadels äro dessa
andar onda och måste blidkas för att ej göra
skada, t. ex. genom att ställa till oväder
eller hålla fångstdjuren borta. Därför spela
också angekokkerna, medicinmännen, en
stor roll. De få genomgå en hård skola för
att uppnå sin värdighet och måste skaffa
sig hjälpandar, med vilkas bistånd de fara
ned i jorden, i havets djup eller upp i himlen
för att underhandla med andarna och ställa
till rätta, då olyckor hota, t. ex. genom brott
mot tabu. Hos många stammar finnas massor
av delvis mycket besvärliga tabuföreskrifter.
Amuletter spela också en stor roll, och ofta
äro särskilt barnen behängda med en massa
skinnbitar, ben, fågelhuvuden o. s. v., som
skola skydda mot vissa faror eller giva
framgång i livet. E:s religion är således närmast
en schamanism.
E. äro i allm. mycket godlynta,
skämtsamma och fredliga; dock finnas även mera
stridbara stammar, särskilt där grannskapet
till indianerna förr givit anledning till
strider. På boplatsen eller inom stammen råder
rätt vidsträckt kommunism. Sambandet inom
stammen är ganska löst, och något
hövding-döme förekommer ej utom i Alaska. Familjen
är en strängt sluten enhet med familjefadern
som oinskränkt herre. Oftast har han blott
e n hustru, ej sällan dock två el. flera.
Barnantalet är vanl. ringa; familjer med mer än
3—4 barn äro sällsynta. Inom många
stammar äro kvinnorna i avgjord minoritet, då
många flickor dödas strax efter födelsen.
Detta leder till strid om kvinnorna och i sin
ordning ofta till mord och blodshämnd.
Numera motarbetas dock dessa omilda seder av
Kanadas och Förenta staternas regeringar,
som upprättat polisposteringar ända uppe vid
Ishavet.
Det eskimåiska språket intar en
fristående ställning och är av polysyntetisk natur,
så att hela meningar kunna uttryckas i ett
ord, vilket dock ofta blir mycket långt.
»Ortnamn» äro t. ex. gärna hela beskrivningar på
platsen. Egendomlig är språkets likformighet
hos de vitt spridda stammarna, trots
frånvaron av skrift. Räkning sker på fingrar
och tår; 20 t. ex. uttryckes med »en hel
människa».
E. ha säkerligen mycket länge, väl ända
sedan istidens slut, levat inom sitt nuv.
område, och lämningar efter äldre kulturer ha
genom grävningar bragts i dagen både i
Grönland och senast av K. Rasmussen v. om
Hudson bay.
Litt.: Boas, Ȇber die ehemalige Verbrei-
Ord, som saknas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
