Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eslöv - Eslöv (tingslag) - Esmann, Gustav - Esmarch, Friedrich von - Esmarchs binda - Esmark, Hans Morten Thrane - Esmark, Jens - Esne - Esoteriker - Esox - Espada - Espalier - España, La - Española, La - Esparsett - Espartero, Baldomero
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1045
Eslöv—Espartero
1046
bindelse (med Malmö), var det blott en
oansenlig by. Först med bibanorna från
Landskrona och Hälsingborg (1865) och från Ystad
(1866) fick E. de möjligheter, som åstadkommo
dess snabba utveckling. Den viktiga
järnvägsknuten i Skånes mitt blev — för svenska
förhållanden oerhört fort — en blomstrande
handelsplats, och när järnvägsförbindelse
öppnats med Hörby (1897) och Röstånga (1898),
blev E:s betydelse som trafik- och
handels-centrum ännu mera markerad. 20 dec. 1872
fick E. köpingsrättigheter och är från 1911
års ingång stad under landsrätt. Thorn.
Eslöv, tingslag, se Eslöv, stad.
Esmann, Gustav, dansk författare (1860
—1904). Gjorde sig på 1880-talet känd som
kvick och pikant tidningsman, skrev noveller
och framför allt teaterstycken, av vilka »I
asylen» (1889), »Kära släkten» (1892),
»Alexander den store» (1914) och »Far och son»
(1906) uppförts i Sverige. E. hade säker
iakttagelseförmåga, ledig dialog och väl träffad
modern köpenhamnsk lustspelston. R-n B.
E’smarch, Friedrich von, tysk kirurg
(1823—1908); prof, i Kiel 1857, framstående
krigskirurg. Tog
initiativ till en
mångfald åtgärder för att
bispringa sårade och
skadade både i krig
och i fred. Bland hans
skrifter märkes hans
till många språk (till
sv. 1883) översatta »Die
erste Hilfe bei
plötzli-chen Unglücksfällen»
(49 :e uppl. 1926). Jfr
Esmarchs binda. E.
adlades 1887. T. R.
E’smarchs binda, en efter uppfinnaren, F.
von Esmarch (se d. o.), benämnd mycket elastisk
binda, som anlägges högt uppe på låret el.
överarmen och hårt åtdrages. Därigenom kan
tillfällig hoppressning av pulsådrorna
åstadkommas, så att även större operationer kunna
utföras utan blodförlust. Vid livsfarliga skador
kan härigenom förblödning förekommas. T. R.
Esmark, Hans Morten Thrane, norsk
prästman och mineralog (1801—82), son till
J. E. Sedan E. 1826 blivit kaplan i Brevik,
upptäckte han i denna trakt de sedan så
berömda rika mineralfyndorterna på öarna i
Langesundsfjorden. E :s mineralsamling finnes
på Stockholms högskola. N. Zn.
Esmark, Jens, norsk geolog och mineralog
(1763—1839). E. var född i Jylland och
lärjunge till den neptunistiske geologen A. G.
Werner i Freiberg samt blev 1814 prof, i
bergsvetenskap vid univ. i Oslo. Led. av sv.
Vet.-akad. (1825). Bland E:s skrifter märkes
»Reise fra Christiania til Trondhjem .. . samt
en Tour til Jemteland» (1829; ty. uppl. s. å.;
med beskrivning av den röda, fältspatförande
sandstenen i Tyldalen, av E. kallad
sparag-mit). N. Zn.
Ord, som saknas under
Esné, stad i övre Egypten, prov. Kene, på
vänstra Nilstranden, 50 km s. om Luksor;
17,316 inv. (1917). Tillverkning av finare
bomullstyger, schalar och lervaror. Före 1881 hade
E. en betydande handel med Sudan. Invid E.
ruiner efter ett åt guden Chnum helgat
tempel och efter flera koptiska byggnader,
däribland ett kloster, som kanske är det äldsta
i Egypten. 1909 uppfördes vid E. en Nildamm.
Esotèriker (av grek, esöteros, inre) kallades
de gamla grekiska filosofernas mera förtrogna
lärjungar, som invigdes i vissa läror, vilka
undanhöllos de övriga, de s. k. e x o t e r
i-kerna. — Esoterisk, hemlig, blott
avsedd för invigda. — Se Akroamatisk.
E’sox, se Gädda.
Espa’da, sp., värja; god klinga, duktig
fäk-tare; »matador», se Tjurfäktning.
Espalier [äspalie’], fr., se Spaljé.
Espana [äspa’nja], La, det spanska namnet
för Spanien.
Espanola [äspanjåTa], La, äldre spanskt
namn för Haiti.
Esparse’tt, se Onobrychis.
Esparte’ro, B a 1 d o m e r o, hertig av
Victoria, spansk militär och statsman (1792 27/2—
1879 8/i). Bestämdes till präst men ingick i
stället 1808 vid armén. 1815—24 kämpade E.
mot de upproriska
kolonierna i Sydamerika
och vann där ära och
rikedom. 1833
förklarade han sig för
Isabella, mot don Carlos,
och blev 1836
befälhavare för nordarmén,
vicekonung i Navarra
och generalkapten i de
baskiska provinserna.
Han undsatte Bilbao,
tillfogade karlisterna
flera nederlag och
för
mådde 1839 karlistgeneralen Maroto att
kapitulera, varpå don Carlos flydde ur landet. 1840
kuvades upproret; E. utnämndes s. å. till grand
av Spanien och duque de la Victoria
(»segerhertig»). Under de sista krigsåren hade E. även
spelat en betydande politisk roll; hösten 1840
störtades den reaktionära ministären Narvaez,
varpå E. blev ministerpresident. 8 maj 1841
valdes han till regent och Isabellas
förmyndare. Under två år styrde han med stor
fasthet landets öden men gjorde sig hatad av alla
partier och störtades juni 1843 genom ett
uppror av republikaner och reaktionära samt
begav sig till England. S. å. miste han sina
titlar och värdigheter men återfick dem 1848,
återkom då till Spanien och drog sig snart
tillbaka till sina gods i Logrono (i Gamla
Kastilien). 1854 blev han chef för en
liberalradikal regering och sökte därvid reformera
med försiktighet men trädde juli 1856
tillbaka för sin krigsminister O’Donnell och
återvände till Logrono. Snart drog han sig
all
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
