Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Estlander, släkt - Estlander, Axel Gustaf - Estlander, Bernhard Rudolf - Estlander, Carl Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1085
Estlander—Estlander, C. G.
1086
rahwas, kultur» (1926); J. Blees, »Geografi
över den svenska bosättningen i E.» (1923);
J. Matkur, »Lärobok i E:s geografi» (1923);
J. Grufman, »Estniska republikens geografi»
(i Ymer 1923; med bibliogr.). (E. W-o.)
Estlander, finländsk kultursläkt, trol.
inflyttad från Estland. Dess medl. voro sedan
1700-talets mitt i flera led präster i
Österbotten. 1879 adlades J. A. E. och 1898 hans
yngre broder C. G. E. (se nedan); de
introducerades på skilda ättenummer. H. E. P.
Estlander, Axel Gustaf, arkitekt,
seglare och båtkonstruktör (f. 1876 18/9), son till
J. A. E. Efter att ha genomgått Polytekniska
institutet i Helsingfors idkade han 1903—14
en omfattande byggnadsverksamhet där och
gjorde sig jämväl känd som seglare. Som
båtkonstruktör har E. vunnit internationellt
namn och fått ett vidsträckt verksamhetsfält
i Sverige och Tyskland. H. E. P.
Estlander, Bernhard Rudolf,
finländsk skolman och historiker (f. 1863 20/4), son
till C. G. E. Verkade 1887—1925 som
lärare i historia och religion vid Nya svenska
läroverket i Helsingfors (föreståndare 1903—
20) och blev 1922 rektor för Brändö svenska
samskola invid Helsingfors. Hans läroböcker
»Allmänna historien i berättelser» och
»Bibliska berättelserna på historisk grund» äro
allmänt använda, även i Sverige. E. har också
framträtt som fosterländsk historieskrivare
med det livfulla och översiktliga verket »Elva
årtionden ur Finlands historia» (3 bd, 1919—
23; omfattar tiden 1808—1918), avsett för
en större publik och till en betydande del
grundat på egna forskningar, samt med
biografierna »Eugen Schauman» (1924) och »Ernst
Linder d. ä.» (1925). H. E. P.
Estlander, Carl Gustaf, finländsk
litteratur och konsthistoriker (1834 31h—1910 28/s).
Blev 186u fil. dr och docent i estetik och
modern litteratur vid Helsingfors univ.
Under påverkan av den
nationella väckelsen
och hänförelsen för
»Kalevala» inledde E.
sin bana med en rad
studier över folkpoesi,
»Folksångerna om
Robin Hood» (1859),
»Poema del Cid i svensk
öfversättning med
historisk och kritisk
inledning» (1863) och
»Pièces inédites du
roman de Tristan»
(1866). Han blev 1868 prof, i estetik och nyare
litteratur på avh. »Bidrag till den
proven-galiska litteraturens historia», vartill han
samlat material under en utrikesvistelse 1863—65.
Det märkligaste resultatet av denna resa var
dock det stora arbetet »De bildande
konsternas historia ifrån slutet af adertonde
århundradet intill våra dagar» (1867), framkallat av
ett konstintresse, som snart förde E. till en
ledande ställning inom Finska konstföreningen
och Konstflitföreningen i Finland. Främst
genom E:s förtjänst tillkom Ateneum i
Helsingfors (färdigt 1887), inrymmande konst- och
konstflitföreningarnas samlingar och skolor.
Denna på mogen prövning grundade
kombination mellan konsthantverket och de fria
konsterna framkallade häftig opposition, men E.
avgick med segern. »Hippolyte Flandrin»
(1890) var hans sista konsthistoriska verk.
Konstintressena fingo dock icke skymma de
litterära. 1876 blev E., som tidigare deltagit
i grundandet av Helsingfors Dagblad (1862),
utgivare av det nya företaget Finsk Tidskrift.
Han vägledde sin växande medarbetarskara
och skrev själv outtröttligt artiklar,
översikter och recensioner i tidskriften, som
genom hans auktoritet och upplysta granskning
blev ett i hela norden uppmärksammat
litterärt organ. Särskilt betydelsefull var hans
värdesättning av Snoilsky och, trots
reservationer, vidsynta uppskattning av Strindbergs
tidigare alstring.
E., som var överhopad med offentliga
uppdrag (konsultativ led. av skolstyrelsen 1879
—1902, led. av skolkommittén 1879,
fakultets-dekanus 1884—98 m. m.), lämnade med
utgången av 1886 Finsk Tidskrift i andra
händer, sedan han 1885 stiftat och övertagit
ledningen av Svenska Litteratursällskapet i
Finland. Han kvarstod till 1897 som dess
ordf, och drivande kraft. Själv publicerade
han i dess skrifter ett stort antal uppsatser
om Runeberg, bl. a. en sammanfattande
studie, »Runebergs skaldskap» (1902). Sin
professur lämnade han 1898.
Finsk Tidskrift hade varit ämnad som ett
opartiskt litterärt forum, men fennomanerna
drogo sig undan, och E. drevs av
omständigheterna att där avge de politiska
trosbekännelserna »Fennomanska studier» (1882) och
»Min ställning i språkfrågan» (1887). Med
hans ställning som central svensk
kulturpersonlighet och inspektor för Nylands nation
(1870—84) följde ett osynligt politiskt
ledarskap för den svenska nationaliteten i Finland
och därmed mycken och oförtjänt hätskhet
från fennomanernas sida, särskilt 1882, då
han tillhörde prästeståndet i lantdagen.
Partiman var E. dock minst av allt,
fastmer en utpräglad personlighet, som med
idealistens övertygelsetrohet och österbottningens
stridbarhet drogs in i kamp för kulturella
mål, vilka syntes honom väsentligare än
personliga obehag. Trots mångsidigheten i
akademiska, medborgerliga och litterära värv var
hans gärning ovanligt helgjuten. Den var
nationell i högre mening än de stridande partiernas
strävanden; han formade sina estetiska ideal
efter Runebergs dikt och sitt politiska program
till ett försvar för Runebergs språk, svenskan.
Litt.: E:s »Ungdomsminnen» (1918) och
»Skrifter» (1914—25; i Sv. Litt.-sällsk :s i
Finland skr., bd 117, 125, 146, 158, 181); biogr.
av M. G. Schybergson (1916). H. E. P.
Ord, som saknas under
E, torde sökas under A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
