Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Etnografi - Etnografiska museer - Etnolog - Etnologi - Etnografi - Étoile rouge - Etoler - Etolia och Akarnania - Etolien - Etoliska förbundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1117
Etnografiska museer—Etoliska förbundet
1118
vetenskapen om dessa folkslags materiella och
andliga kultur. Stundom nyttjas ordet e.
endast för denna vetenskaps beskrivande del och
etnologi för den jämförande och
sammanfattande. Eng. ordet anthropology innefattar
både antropologi och etnologi. E. strävar efter
att lära känna varje naturfolks alster och
ägodelar, liv, seder och föreställningar för att
därigenom få en uppfattning om kulturens
äldsta utvecklingshistoria och utbredning samt
i möjligaste mån intränga i människans
väsen. På så sätt kommer e. att intaga en viss
mittställning bland vetenskaperna och ligga
som grundval för flera andra: arbetslära,
konst- och litteraturhistoria, sociologi,
rättshistoria, religionsvetenskap m. fl. E. är
urgammal men räknar sitt egentliga uppsving
från 1800-talets senare hälft. Arbetet att
utdana den till verklig vetenskap har främst
utförts i Tyskland, under det att på senare tid
många värdefulla skildringar av enskilda folk
utkommit på engelska. Etnografiska
museernas storslagna utveckling under senare tid har
varit vetenskapen till mäktig hjälp. — Litt.:
Waitz och Gerland, »Anthropologie der
Natur-völker» (6 bd, 1859—71); Peschel,
»Völker-kunde» (6:e uppl. 1885); Bahnson,
»Etnografien, fremstillet i dens hovedtræk» (bd I
1892, bd II 1900); Gräbner, »Methode der
Ethnologie» (1911); G. Landtman,
»Kulturens ursprungsformer» (1918); G. Buschan,
»Illustrierte Völkerkunde», I—II, 1—2 (1922
—26); M. P. Nilsson, »Primitiv religion» (2:a
uppl. 1923). Rbg.
Etnografiska museer, sådana museer, som
gjort nu levande kulturer till föremål för
sin samlingsverksamhet. Gränserna mellan
dessa samt de arkeologiska och
konstindustrimuseerna äro ofta svåra att uppdraga. Med
e. förstår man i Sverige i första hand sådana,
som omfatta naturfolkens och de
utomeuropeiska kulturfolkens odling. De första
samlingarna av detta slag funnos i 1500-talets
furstliga kuriosakabinett. Den äldsta
vetenskapliga samlingen är det av dansken
Thomson, efter en av den franske geografen Jomard
1831 framkastad idé, grundade etnografiska
museet i Köpenhamn. Till världens främsta
e. äro i övrigt att räkna museerna i Berlin,
Leipzig, München, Dresden, Hamburg, Wien,
London, Paris, Rom, New York, Chicago och
Washington. I Sverige finnas i Stockholm
och Göteborg betydande etnografiska
samlingar. De förra härstamma till sina äldsta
delar från resande svenskar under 1700-talet.
Sedan dessa samlingar under Hj. Stolpes (d.
1905) ledning under 1870- och 1880-talet fått
storartade tillökningar, utbrötos de 1900 ur
Riksmuseets samlingar för vertebrerade djur,
med vilka de varit förenade, till
Riksmuseets etnografiska avdelning.
Under de senaste 20 åren har Göteborgsmuseet
under ledning av Erland Nordenskiöld
utvecklats till ett av Europas viktigaste museer,
framför allt för de sydamerikanska kulturerna.
En annan grupp av e. utgöres av sådana,
som gjort den europeiska folkliga kulturens
utforskande till sin uppgift. Det mest
berömda och äldsta av dessa är Nordiska
museet i Stockholm, grundat 1873. Efter
dettas mönster ha liknande samlingar numera
skapats i alla europeiska länder. Till de
främsta äro att räkna museerna i Wien,
Helsingfors, Oslo, Köpenhamn, Arnhem i Holland,
Berlin, Prag, Basel och Paris. N. Lbg.
Etnolog, person, som sysselsätter sig med
etnologi (se Etnografi).
Etnologi (av grek. e’thnos, folk, och lo’gos,
lära), se Etnografi. — Etnologisk,
som har avseende på etnologi.
Etografl, se E t o 1 o g i.
Étoile rouge [etcuaT rö’$], fr., »Röda
stjärnan» (se d. o.).
Etöler (grek. AitoloV, lat. Aetöll),
invånarna i Etolien, ett okultiverat herde- och
jägarfolk, som icke spelade någon roll i
Greklands historia före Alexander den store. Se
vidare Etoliska förbundet.
Etölia och Akarnänia, nygrek. Aitoli’a kal
Akarnani’a, nomos i Grekland, vid
Patras-viken, omfattar de forna landskapen
Akarna-nien och Etolien (se dessa ord); 7,583 kvkm,
199,428 inv. (1923). Huvudstad: Mesolongi.
Etolien (grek. Aitoli’a, lat. Aetölia), näst
Akarnanien, varifrån det skildes genom
floden Acheloos (nu Aspros el. Aspropotamos),
det västligaste landskapet i det forntida
Hellas, vid Korintiska viken. Landet var vid
kusten och sjön Trichonis jämnt och
fruktbart men f. ö. ett vilt och skogbevuxet
bergland, genomdraget av bergskedjorna
Arakyn-thos (Zygos), s. om sjön Trichonis,
Panaitoli-kon (Plokapari) samt, längst i n., Tymfrestos
(Veluchi) och Korax (Nkiona), en fortsättning
i s. av Pindos. Städerna voro få; viktigast
voro förbundshelgedomen Thermon, Kalydon
(bekant för sagan om den kalydonska jakten),
Pleuron och Chalkis. Jfr Etolia och
Akafnania.
Etoliska förbundet, ett före 300 f. Kr.
bildat förbund av etoler (se d. o.), vilket med
framgång gjorde motstånd mot de
makedo-niska konungarnas försök att befästa sitt
herravälde över Grekland. Dess främsta
gärning var tillbakaslåendet av kelternas anfall
på Delfi 279 f. Kr. Under 200-talet utbredde
sig E. över större delen av Centralgrekland
och vann även anhängare längre bort, men
eto-lerna använde sina stridskrafter alltför mycket
till plundringståg. E. understödde romarna mot
Makedonien men blev oense med dem 196
f. Kr., då det ansåg sig bedraget på
segerbytet, och medverkade till Antiochos III:s
anfall på Grekland. Efter romarnas seger
miste E. en stor del av sitt område. Landet
ingick i rom. prov. Makedonien och Achaia
146 f. Kr. Förbundets författning, som sökte
inordna de olika städerna under en fast
gemensam ledning, är märklig men ofullständigt
känd. M. Pn N-n.
Ord, som saknas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
