Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eufrat - Eufronios - Eufrosyne - Euftalmin - Eufyter, Edafofyter, Markväxter - Euganeiska kullarna - Eugen, Frans (prins av Savojen-Carignan, Eugen av Savojen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1137
Eufronios—Eugen
1138
mill. pd st. — Litt.: W. Willcocks, »The
irriga-tion of Mesopotamia» (1911). A. B-n; J. E.
Eufronios, attisk vasmålare, verksam omkr.
500 f. Kr., ofta kallad sin tids främste inom
vasmåleriet. E., som betraktas som
efterföljare till Epiktetos (se d. o.), arbetade i den
rödfiguriga stilen och målade stora, ståtligt
formade kärl. Hans figurteckning förenar
mästerlig kraft med fin detaljbehandling;
hans motivkrets sträcker sig från den
heroiska myten till vardagslivet. H. W-n.
Eufrosy’ne, se Chariter.
Euftalmln, hydroklorid av en
mandel-syreester av n-metylvinyl-diaceton-alkamin,
C17H25O3N . HC1. Verkar vid indrypning i ögat
pupillutvidgande utan att nämnvärt nedsätta
ögats ackommodationsförmåga. K. G. P-n.
Eufyter, Edafofyter, Markväxter,
växter, vilkas rötter tränga ned i marken och
vilkas assimilationsorgan befinna sig i luften.
Hit höra bl. a. de flesta fanerogamer.
Euganèiska kullarna, it. Co’lli Eugane’i,
isolerad bergstrakt i ital. prov. Venezien,
mellan Adiges biflod Frassine i s. och Bacchiglione
i n. Högsta toppen, Venda, når 603 m ö. h.
E. äro av vulkaniskt ursprung, rika på
mineralkällor och tätt skogklädda.
Eugen [-Je’n], Frans, prins av
Savojen-Carignan, österrikisk fältherre (1663 18/i0—
1736 21/*), vanligen kallad Eugen av
Sa-v o j e n. E. föddes i Paris och var son till
prins Eugène av Savojen-Oarignan, greve
av Soissons, och Olympia Mancini, kardinal
Mazarins systerdotter. Den fattige E., yngste
sonen och av obetydligt yttre, bestämdes
tidigt för det andliga ståndet (»le petit abbé»),
ehuru han svärmade för krigaryrket. Då han
även längre fram av Ludvig XIV förvägrades
militär anställning, begav sig E. 1683 till
Wien, där han fick strida mot turkarna. Han
blev s. å. dragonöverste, befordrades snabbt,
blev 1687 fältmarskalklöjtnant och 1693
fältmarskalk. E. deltog 1690—96 i kriget mot
fransmännen i Italien. Då Ludvig XIV
hemligen erbjöd honom marskalksstaven, avböjde
E. 1697 fick han befäl mot turkarna, vann
över dem sin första stora triumf, segern vid
Zenta (11 sept. 1697), och banade därigenom
väg för freden i Karlowitz (se d. o.) 1699,
varigenom Österrike-Ungerns storhet
grundlädes. Vid spanska tronföljdskrigets utbrott
fick E. överbefälet i Italien, utförde under
oerhörda svårigheter sin berömda övergång
av Tyrolalperna, besegrade vid Carpi
fransmännen under Catinat 1701 och vid Chiari
s. å. Villeroi. 1702 tillfångatog E. denne vid
Cremona men måste sedan vika för Vendöme,
med vilken han stred vid Luzzara s. å. E.
blev president i hovkrigsrådet i Wien 1703.
1704 förenade han sin här med Marlboroughs,
och de vunno i Bayern den lysande segern vid
Höchstädt (Blenheim) 13 aug. s. å. över
fransmännen. E. stred åter mot dessa 1705—06 i
Theseus på havsbottnen. Skål av Enfronios.
Italien och segrade vid Turin 7 sept. 1706
samt blev guvernör i Milano 1707. E. vände
sig nu mot fransmännen i Nederländerna, där
han och Marlborough segrade vid Oudenaarde
11 juli 1708 samt i det blodiga, resultatlösa
slaget vid Malplaquet 1709. 1711 inträffade
Josef I:s död och Marlboroughs fall i England,
varpå E. jan. 1712 i London förgäves sökte
rädda alliansen, övergiven även av Holland
s. å., slöt kejsaren genom E. med Frankrike
freden i Rastatt 6 mars 1714. E. blev (till
1724) guvernör för Österrikiska
Nederländerna, som han styrde genom ombud. Nya
lagrar vann E. i kriget mot turkarna vid
Peterwardein 1716 och framför allt genom
Belgrads erövring 1717, som förevigats i sången
»Prinz E., der edle Ritter» och som ledde
till den ärofulla freden i Pozarevac 1718. I
polska tronföljdskriget (1733—35) förde han
även befäl. Han avled ogift i Wien.
E. var en högt begåvad man. Utmärkt
organisatör och personligen tapper (sårad för
13 :e gången vid Belgrad), var han störst som
fältherre, den mest lysande Österrike haft,
rådsnar, uthållig, en för sin tid sällsport
be-slutsam taktiker och omtyckt av soldaterna.
Hos kejsaren var den även som politiker
skarpsynte E. länge ett slags förste minister,
och denne italienare till börd och fransman
till uppfostran arbetade med sällspord
oegen-nytta på Österrikes storhet. Hans karaktär
var ovanligt fläckfri. E:s rika intressen
omfattade även konst och vetenskap, varom ännu
vittna bl. a. hans två ståtliga palats (det ena
är Belvedere) i Wien och hans boksamling,
nu i Nationalbibliothek där. Han underhöll
även intima förbindelser med konstnärer och
lärde, ss. Leibniz. — De under E:s namn 1812
utgivna politiska skrifterna äro understuckna.
Hans militära korrespondens är utg. av Heller
(2 bd, 1848); österrikiska generalstaben har
utgivit »Feldzüge des Prinzen E. von Savoyen»
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
