Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eulenberg, Herbert - Eulenburg, ätt - Eulenburg, Albert - Eulenburg, Botho - Eulenburg, Friedrich - Eulenburg, Philipp, furste zu Eulenburg und Hertefeld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1147
Eulenburg—Eulenburg, Ph.
1148
linde», 1912, m. fl.). E :s romantik är främst
personlighetens; han skildrar originella, ofta
bisarra varelser eller ögonblickets och
inbillningens barn och deras
sammanstötningar med
hård verklighet. Dessa
dramer verka stundom
något flyktiga, men i
sina bästa stycken når
han en utsökt,
verkningsfull konst. E :s
»Ausgewählte Werke»
(5 bd) utgåvos 1925;
på sv. ha utkommit
»Sällsamma historier»
(1920). E. är en
skiftande, mångsidig
dik-itt att rätt uppskatta
men alltid fängslande. Rbg.
Eulenburg [ålTonbork], tysk adlig ätt, känd
sedan 1100-talet. Inkom på 1300-talet till
östpreussen och upphöjdes i preussiskt
grevestånd 1786. Om greve Fr. zu E. och hans
kusins son greve B. zu E. se nedan. Den
sistnämndes bror greve August zu E. (1838—
1921) blev 1890 överhovmarskalk hos Vilhelm
II, var 1907—13 minister för kungliga huset
och tillhörde ända till kejsarens, flykt till
Holland dennes närmaste omgivning. Med Ph. zu
E. und Hertefeld (se nedan), brorson till Fr.
zu E., fick en gren furstlig värdighet 1900.
Eulenburg [SFlonbork], Albert, tysk
läkare (1840—1917). Verkade 1874—82 som prof,
i Greifswald och sedan i Berlin. E. var
framstående sexualpatolog samt ägnade sig vid
sidan av sina vetenskapliga och praktiska
arbeten med stor framgång åt medicinsk
ut-givarverksamhet, redigerade
»Real-Encyklo-pädie der gesammten Heilkunde» (15 bd, 1880
—83; 4:e uppl., 15 bd, 1907—14) och
»En-cyclopädische Jahrbücher der gesammten
Heilkunde» (1891—1911) samt författade flera
läroböcker. R. T-dt.*
Eulenburg [åiTonbork], Botho, greve zu E.,
preussisk ämbetsman, politiker (1831—1912).
Efter en ämbetsmannakarriär, varunder E.
även tillhört preussiska deputeradekammaren
och nordtyska riksdagen (konservativ),
efterträdde han 1878 sin frände Friedrich E. som
inrikesminister och utarbetade
undantagslagarna mot socialisterna. 1881 avgick han och
blev överpresident i Hessen-Nassau. Mars 1892
blev han preussisk ministerpresident och aug.
s. å. jämväl inrikesminister men blev oense med
Caprivi om undantagslagarna m. m., och den
skarpt tillspetsade konflikten dem emellan
ledde okt. 1894 till att bägge avgingo. C. H. H.*
Eulenburg [åPlonbork], Friedrich, greve
zu E., preussisk statsman (1815—81). Efter
juridiska studier inträdde E. i preussiska
statsförvaltningen, avgick 1859 som sändebud till
Östasien och slöt handelsfördrag med Japan, Kina
och Siarn. 8 dec. 1862 inträdde han som
inrikesminister i Bismarcks »konfliktministär»
och bistod kraftigt sin chef och personlige vän,
Ord, som saknas under
E. ägnade sig sedan åt de 1864 och 1866
ny-förvärvade ländernas förvaltning. Genom
lagen om kretsindelning (1872) och provinslagen
(1875), båda gällande de ö. provinserna, blev
han banbrytande i preussisk förvaltning. Han
avgick 30 mars 1878 efter en konflikt med
Bis-marck om kommunalförvaltningens ordnande.
Eulenburg [åiTonbork], P h i 1 i p p, furste
zu E. und Hertefeld (före 1900 greve z u
E.), tysk diplomat (1847—1921). Deltog i krigen
1866 och 1870—71, inträdde 1877 på
diplomatbanan, var 1881—
88 preussisk
ambassadsekreterare i
München, blev därefter
preussiskt sändebud
1889 i Oldenburg, 1890
i Stuttgart och 1891 i
München samt var
1894—1902 tysk
ambassadör i Wien. Svår
ohälsa föranledde 1902
hans utträde ur aktiv
tjänst; i disponibilitet
kvarstod han till
vå
ren 1907, då han på begäran fick avsked ur
statstjänst. E. tillhörde 1888—1907 kejsar
Vilhelm II :s förtrognaste vänkrets och var
många år regelbunden följeslagare på dennes
Nordlandsfärder, varjämte kejsaren plägade
avlägga jaktbesök på hans slott Liebenberg.
Kejsarens ynnest för E. kulminerade 1900, då
denne erhöll furstlig värdighet med titeln
»Fürst zu E. und Hertefeld, Graf von Sandels»
(E. var sedan 1875 g. m. Augusta Sandels,
sondotter till den svenske härföraren J. A.
Sandels). E. framställdes länge i tyska
pressen som ledare för en högkonservativ
kamarilla, »Liebenberger Tafelrunde», vilken skulle
ha underblåst kejsarens absolutistiska
tendenser. Hans efterlämnade papper bevisa
ove-derläggligt grundlösheten av dessa
beskyllningar. Tvärtom befinnes E. ha frimodigt och
konsekvent varnat kejsaren för oförsiktiga
och utmanande tal samt vid en mängd
tillfällen ingripit utjämnande vid konflikter
mellan den impulsive monarken och dennes
ansvariga rådgivare. I Hohenlohes kallande till
rikskansler samt Bülows utnämning först till
statssekreterare, sedan till rikskansler hade
han väsentlig andel. Som diplomat verkade
han framgångsrikt för utjämnande av
slitningar med de sydtyska förbundsstaterna och
med Österrike. Han motarbetade energiskt
kejsarens militära omgivnings inblandning i
utrikespolitiken.
E:s fall vållades ytterst av den
hämndlystne, länge i utrikesministeriet ledande
diplomaten Fr. von Holstein (se d. o.), vilken
bl. a. tillskrev E. skulden för sitt avskedande
(1906) och därefter eggade publicisten M.
Härden (se d. o.) att mot E. iscensätta en ihärdig
kampanj i tidskriften Zukunft. E. beskylldes
där för att tillhöra en intrigerande krets
homosexuella personer. Instämd som vittne i
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
