Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Euler-Chelpin, Hans August Simon von - Eulogi - Eulysit - Eumaios - Eumenes (zoologi) - Eumenes från Kardia - Eumenes II (konung av Pergamon) - Eumenider - Eumenius - Eumycetes - Eunectes - Eunice viridis - Eunuck - Eupatoria, Evpatorija (Guesleve) - Eupatorium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1151
Eulogi—Eupatorium
1152
chemischen Forschung» (1926). En väsentlig
del av E:s arbeten rör sig om
renframställningen av enzym. Skr.: »Växtkemi» (2 dir,
1907—08), »Allgemeine Chemie der Enzyme»
(1910), »Chemie der Enzyme» (3:e uppl., I—II:
1—2, 1922—27), »Vitaminer och
tillväxtfaktorer» (1924).
E. tjänstgjorde under världskriget 1914—18
i olika omgångar som bayersk officer, bl. a.
vintern 1917—18 som chef för en
flygavdelning vid Douai och sommaren 1918 som
befälhavare för en bombeskader i Lothringen. Led.
av Vet.-akad. (1914). S. A-s. (Chr. B-l.)
Eulogi (av grek. éulogi’a, beröm,
välsignelse), benämning på välsignelsen; särskilt
vid nattvarden de ord, varmed brödet och
vinet välsignades. Senare övergick e. att
beteckna själva nattvardselementen. Jfr
Eucharisti.
Eulyslt, en i kristalliniska skiffrar
lager-artat uppträdande, mörk och tung bergart,
som innehåller en ofta manganhaltig fayalit
(järnolivin; se O 1 i v i n) som väsentlig
beståndsdel. E. uppmärksammades först vid
Tunaberg i Södermanland av A. J. Erdmann
1846. Nu känner man även andra
förekomster av e., dock nästan endast svenska. N. Zn.
Eumai’os (grek. Eu’malos), trotjänare
(svinaherde) hos Odysseus på Ithaka.
Eu’menes, zool., se Murargetingar.
Eu’menes (grek. Eume’nes) från Kardia,
makedonisk statsman (363—316 f. Kr.), av
grekisk börd, privatsekreterare hos konung
Filip av Makedonien, 336 Alexander den stores
kansler, särskilt sysselsatt med de ö.
landsdelarnas förvaltning. Han var klok och
duglig samt ägde stor fältherrebegåvning men
kan ej fritagas från beskyllningar för
förvärvsbegär och samvetslöshet. E. slöt sig
troget till det kungliga huset och medlade i
tronstriderna efter Alexanders död.
Riksföreståndaren Perdikkas överlät Paflagonien,
Kappadokien m. m. som satrapi åt E. och
utnämnde honom 321 till fältherre i Mindre
Asien; han avsattes och förklarades i akt
efter mordet på Perdikkas. Mot Antigonos
stred E. till 316, då han blev förrådd och
avrättades. Hans- levnad har tecknats av
Plu-tarchos och Cornelius Nepos. Litt.: A. Vezin,
»E. von Kardia» (1907). M. Pn N-n.
Eu’menes II, konung av Pergamon (d. 159
f. Kr.; reg. från 197 f. Kr.). Liksom sin fader,
Attalos I, romarnas bundsförvant, belönades
han efter kriget mot Antiochos den store av
Syrien med högst betydande utvidgningar av
sitt rike (189). Det kom därigenom att sträcka
sig över större delen av Mindre Asien, i ö.
ända till Taurus, och omfattade på europeiska
sidan Trakiska Chersonesus. Romarna
började småningom frukta hans alltför stora
makt och behandlade honom därför tämligen
hänsynslöst. I kriget mot Perseus av
Makedonien stod E. dock på romarnas sida. E:s
regering var Pergamonrikets glansperiod. —
Det av Attalos grundade
Pergamonbibliote-ket utvidgade E. betydligt och gynnade även
i övrigt konst och vetenskap. Det stora
altaret i Pergamon (se d. o.) byggdes under
hans tid. A. M. A.*
Eumenlder (grek. éumenfdes,
»välviljarin-nor»), se E r i n y e r.
Eume’nius, latinsk retor, vältalighetslärare
i Gallien, samtida med kejsar Constantius
Chlorus (d. 306 e. Kr.), hos vilken han lär
ha innehaft en sekreterarsyssla. E. tillhörde
den krets panegyriker (panegyrici), vilkas
lovtal över romerska kejsare utgivits 1 samlingen
»Panegyrici veteres latini» (1874). R. Tdh.*
Eumycètes, bot., se Svampar.
Eune’ctes, zool., se Anaconda.
Eunlce vi’ridis, zool., se P al o 1 o m a s K.
Eunu’ck, snöping, kastrat; uppsyningsman
över kvinnorna i ett österländskt harem. E.
vid österländska hov (i Persien, Indien o. s. v.;
även hos de senare romerska kejsarna) vunno
ofta en betydande makt; storeunucken för
turkiske sultanens harem var en av de
förnämsta hovdignitärerna; mer än en blev
stor-vesir. Eunuckerna vid muhammedanska
harem voro vanl. negrer, inköpta från Afrika.
— I Kina fanns e.-systemet vid hovet sedan
dynastien C h o u (se d. o.), och
palatseu-nuckerna hade tidtals ett fördärvligt politiskt
inflytande, ej minst under den sista dynastien,
Tsing. Under denna hade man 3,000 e. till
kejsarens tjänst och ett mindre antal för övriga
medl. av kejserliga familjen. (A. A-t); B. Kgn.
Eupato’ria, Evpatorija, nu Guesleve,
stad i europ. Ryssland, på Krims v. kust;
30,172 inv. (1920). Hamnen är en för stormar
öppen redd. Omtyckt badort. — E. ligger
möjl. på samma plats som den romerska
militärstationen E. Mot slutet av 1400-talet
byggde turkarna där fästningen Gezlev (varav
folkspråkets Kozlov). Med Krim tillföll
staden 1783 Ryssland. Under Krimkriget
land-stego de allierade 14 sept. 1854 i E., som de
sedan höllo besatt. Ett ryskt angrepp 17 febr.
1855 avvisades kraftigt av turkarna.
Eupatorium, släkte av fam.
korgblommiga; igenkännes på de vanl. flerblommiga
korgarna med rörformiga blomkronor och
långa, klubblika stiftsgrenar. Omkr. 400
arter, örter el. buskar, de flesta i Sydamerika.
I Sverige finns endast en, E. cannabinum,
flocksört el. hampflocks, en
meterhög flerårig ört med motsatta, vanl.
trefingrade blad, vilken växer sällsynt i busksnår
på fuktig mark, vid åar o. s. v. i s. och
mellersta delarna av landet. Växten har en
egendomlig, äppleartad lukt och äcklig, bitter
smak. — Som vinterblommande
prydnadsväxter i växthus och boningsrum odlas bl. a. den
vitblommiga E. ligustrinum och den
blåblommiga E. (Eebeclinium) atrorubens, båda från
Mexiko. G. M-e.
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
