Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Euphorbiaceae, Euforbiacéer, Törelväxter - Euphorbium, Prustkåda - Euphorion - Euphrasia - Euphrosyne - Euphuism - Euplectella - Eupolis - Eurasien, Eurasia, Eurasiska kontinenten - Eurasier - Eurasisk - Eura å - Eure (flod) - Eure (departement) - Eure-et-Loir - Eureka - Eurik - Euripides
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1155
Euphorbium—Euripides
1156
erhållas ur fröna av Aleurites moluccana,
bank u Inö t, Sapium sebiferum, »kinesiskt
talgträd», och Ricinus communis (den bekanta
ricinoljan). Färgämnen fås av Chrozophora
tinctoria (se Chrozophora) och Mallotus
philippinensis. Ätliga frukter har Phyllanthus
emblica, amlaträdet (i s. ö. Asien).
Manihot utilissima, maniok, tapioka,
kassa v e, och närstående arter ha tjocka,
stärkelserika birötter och höra till de
tropiska ländernas viktigaste näringsväxter. Som
prydnadsväxter odlas arter av släktena
Codi-aeum, Euphorbia, Jatropha och Ricinus m. fl.
— Se färgplansch vid sp. 1152—53. G. M-e.
Eupho’rbium, Prustkåda, den intorkade
mjölksaften av en på Atlasbergen växande
Euphorbia-art, Euphorbia resinifera. Pulvret
förorsakar våldsam nysning, inflammerar
ögonen, munnens och svalgets slemhinnor samt
medför ytterst häftig hosta, om det med
andedräkten införes i luftvägarna. E. gör huden
röd och verkar biåsdragande. Nyttjas i
hud-retande plåster och salvor.
Euphörion, tysk litteraturhistorisk tidskrift,
grundad 1894 av A. Sauer, utges f. n. av J.
Nadler m. fl.
Euphräsia, bot., se ögontröst.
Euphrosy’ne, pseud. för Julia Christina
Nyberg (se d. o.).
Euphui’sm [eng. uttal jö’fjoizm], ett efter
romanen »Euphues» (1579—80) av J. Lyly (se
d. o.) uppkallat stilmaner, med ordlekar,
antiteser, paralleller o. s. v., skönjbart även hos
Shakespeare. Jfr Marinis m.
EuplecteTla, zool., se Svampdjur.
Eu’polis, grekisk lustspelsförfattare i Aten
i senare hälften av 400-talet f. Kr. (d. 404 f.
Kr.); närmast efter sin samtida Aristofanes
den främste inom den s. k. äldre komedien.
E:s lustspel prisas högeligen av de gamle för
sin fantasirikedom och bitande kvickhet; i
de bevarade brottstyckena (utg. av Kock i
»Comicorum atticorum fragmenta», I, 1880;
jfr även A. Körte, »Zu neueren
Komödienfun-den», 1919) igenkännas samma drag och
tendenser som hos Aristofanes. A. M. A.*
Euräsien, Euräsia, Euräsiska
kontinenten, benämning på Europa och Asien
som geografisk enhet.
Euräsier (jfr Euräsien), avkomlingar av
européer och hindukvinnor; även av vita och
kinesiskor el. japanskor.
Euräsisk, kännetecknande för Euräsien el.
för euräsier.
Eu’ra å (fi. Eu’rajoki), finländsk å i Åbo
län, från sjön Pyhäjärvi; utfaller i
Bottenhavet n. om Raumo.
Eure [or], biflod fr. v. till Seine (n. v.
Frankrike); upprinner i Le Perche; 226 km
lång, segelbar 87 km.
Eure [6r], franskt dep. i s. ö. Normandie;
6,037 kvkm, 308,445 inv. (1926). E. är ett
slättland inom Seines flodområde, ett av
Frankrikes bästa spannmålsdistrikt. Floden
E. genomflyter dep. Livlig industri
(manufaktur- och metall varor). Huvudstad: Évreux.
Eure-et-Loir [o’r-e-lmä’r], depart. i n. v.
Frankrike, omfattar delar av de forna prov.
Orléanais, Normandie och Ile-de-France; 5,940
kvkm, 255,213 inv. (1926). Vattnas av Seines
biflod Eure och Loires biflod Loir.
Sädesodling på slätterna, boskapsskötsel i s. v. (Le
Perche), järnindustri. Huvudstad: Chartres.
Eu’reka, se H e u r e k a.
Eu’rik, västgotisk konung (d. 484), yngste
son till konung Teoderik I (d. 451), besteg
tronen efter att ha mördat sin bror Teoderik
II 466. Han erövrade efter hand hela Gallien
s. om Loire och stora delar av Spanien samt
gav därigenom västgotariket dess största
utsträckning. Se vidare Västgöter.
EurFpides (grek. Euripi’des), den yngste av
det forna Atens tre stora tragiska skalder
(480—406 f. Kr.). Föddes enl. den allmännaste
uppgiften samma dag, som slaget vid Salamis
stod, och på denna ö, möjl. några år tidigare.
Han synes ha tillhört en god familj; det
myckna skvallret om hans
familjeförhållanden, särskilt hos komediförfattare, förtjänar
icke tilltro. Det har utsträckts även till hans
äktenskapliga liv; hans erfarenheter i två
olyckliga äktenskap skola ha ingivit honom
det kvinnohat, för vilket han beskyllts; i
själva verket erbjuder hans diktning exempel
icke blott på kvinnor som lidelsernas slavar
utan även på kvinnligt högsinne och offermod.
E. fick en vårdad uppfostran och utmärkte
sig i sin ungdom i idrott; han skall även ha
ägnat sig åt måleri; säkert är, att hans
beskrivningar utmärka sig för den största
åskådlighet. Emellertid fann han sin livsuppgift i
tragedien och fick sin första tetralogi
uppförd 455 f. Kr. Hans dramer väckte häftig
kritik, ja, bittert hån, t. ex. hos Aristofanes,
men å andra sidan det livligaste intresse,
särskilt hos den yngre generationen. Den stora
publiken förstod honom icke så väl. Möjligen
bidrog denna brist på erkännande till att
han på äldre dagar lämnade Aten och begav
sig till den litterärt intresserade makedoniske
konungen Archelaos’ hov (omkr. 408 f. Kr.).
Han dog nära Amfipolis i Trakien 406 f. Kr.,
enl. sägnen söndersliten av hundar. En son till
E., som bar faderns namn, var även tragiker.
För att förstå E:s skaldskap är det
nödvändigt att taga den attiska tragediens
egenart i betraktande. Den var en
gudstjänsthandling, en del av Dionysos’ fester. Därmed
sammanhängde, att dess stoff alltid hämtades
ur den heroiska mytologien; de enstaka försök
att hämta stoff ur historiska händelser, som
gjorts en mansålder före E:s uppträdande
(Frynichos’ »Miletos’ fall», Aisehylos’
»Perserna»), hade icke vunnit efterföljd.
Tragediens stoff var alltså inskränkt till en sfär,
höjd över vanliga mänskliga mått. De båda
äldre tragikerna, Aisehylos oeh Sofokles, be-
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
