Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 6. Drumev - Fackeldans / 1159-1160 (1923) - Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Euripides - Euripos - Eurit - Eurofen - Europa (sagan) - Europa - Gränser, läge och areal

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(1912). — E:s bild återges på plansch vid
sp. 1156—57.

        M. Pn N-n.

Euripos (nygrek. Eu’ripos el. Egri’po),
smalaste delen av sundet (35 m) mellan Eubea
och fastlandet, vid staden Chalkis, som nu
även bär namnet Egripo. Norra delen av
sundet kallas Atalantikanalen, den södra
Eubeaviken. Jfr Chalkis.

Eurit, en föråldrad bergartsbeteckning, som
använts i Frankrike för felsiter och
porfyrer samt i Sverige huvudsakl. för de
finkorniga bergarter, som numera kallas leptit
(se d. o.).

        N. Zn.

Eurofen, ett gult pulver
(isobutyl-ortokresol-jodid); innehåller 28 % jod, nyttjas som
antiseptiskt och antisyfilitiskt medel invärtes och
till insprutningar samt utvärtes i salvor och
ströpulver vid vissa hudåkommor.

Europa på Zeustjuren. Stenrelief från 500-talet f. Kr.

Europa (grek. Europe), enligt Homeros en
dotter till Foinix, enligt den yngre sagan
dennes syster, dotter till den feniciske
konungen Agenor. Zeus fick se henne, då hon
plockade blommor på stranden, och nalkades henne
i gestalt av en tjur; hon satte sig upp på hans
rygg, och han förde henne över havet till Kreta,
där hon födde honom sönerna Minos,
Rhadamanthys och Sarpedon. E:s bortrövande
behandlas ofta av den antika konsten i både
väggmålningar och bildhuggeri.

        A. M. A.*

Europa, världsdel i n. v. delen av Gamla
världen. Dess namn är trol. av semitiskt
ursprung. Det feniciska ereb betyder mörker,
d. v. s. solnedgång, »västerlandet», i motsats
till açu, soluppgång, »österlandet», Asien.

INNEHÅLL.
sp.
Gränser, läge och areal	1160
Kuster och hav	1161
Ytbildning och vattendrag	1161
Geologiska förhållanden	1163
Klimat	1166
Växtvärld	1168
Djurvärld	1169
Befolkning	1170
Näringar	1173
Kommunikationer	1174
Handel	1176
E:s självförsörjning	1176
Religioner	1177
Stater	1178
Territoriella förändringar	1181
Litteraturanvisningar	1184

Gränser, läge och areal. E. betraktas
övervägande ur historisk synpunkt som en
självständig världsdel. Fysiskt-geografiskt kan
man uppfatta E. som en halvö av Asien, med
vilken världsdel den har ett brett
sammanhang och mot vilken det är svårt att
uppdraga någon skarpare gräns. In på
1700-talet räknades Don som E:s gräns mot Asien.
Senare föreslogos Uralbergen som gräns, och
vanl. anges nu gränsen gå längs Uralbergen,
Uralfloden, Kaspiska havet, Manytjsänkan
till Dons mynning i Svarta havet; den
politiska gränsen har vanl. gått något östligare och
sydligare. Enligt några geografiska författares
mening vore det rimligt att nu låta gränsen
sammanfalla med Sovjetrysslands västgräns;
man skiljer då, huvudsakligen av
geomorfologiska skäl, mellan »Europeiska halvön» och
»Halv-Asien». — På övriga sidor är gränsen
tydligt angiven i naturen. Bosporen,
Marmarasjön och Dardanellerna bilda en visserligen
smal men tydlig gräns mot Mindre Asien,
om ock tvivel kan råda om var gränsen
bör gå i Egeiska havets övärld. Från Afrika
skiljes E. av Medelhavet, som s. v. om Sicilien
och vid Gibraltar sund bildar relativt smala
sund. Mot v. och n. begränsas E. av
Atlantiska oceanen och Ishavet. Till E. räknas
Island; enär Azorerna och Madeira
administrativt höra till Portugal samt Kanarieöarna till
Spanien, liksom Spetsbergen, Björnön och Jan
Mayen numera till Norge och Novaja Zemlja
till Ryssland, äro även dessa öar och ögrupper
att räkna till E. i vidsträcktare mening.
Arealen är i runt tal 10 mill. kvkm; inom de
politiska gränserna är siffran omkr. 11,500,000
kvkm. E. har ett synnerligen gynnsamt läge
i centrum av landhalvklotet, en omständighet,
som gjort E. (ända till senaste tiden) till
världssamfärdselns, handelns, världsekonomiens och
politikens centrum. Trots detta centrala läge
i mitten av jordens landmassor har E. dock ej
kontinentalt innanläge; i ingen annan
världsdel komma land och hav i så intim beröring
med varandra som i E. (jfr nedan).

Om man bortser från de ovannämnda
perifera öarna och ögrupperna, är E:s
nordligaste punkt Knivskjellodden (71° 11′ n. br.)
strax v. om Nordkap (71° 10′), båda på ön
Mageröy; fastlandets nordligaste punkt är
Nordkyn (71° 8′). Fastlandets sydligaste punkt är
Kap Tarifa (Punta Marroqui, 36° n. br.) vid
Gibraltar sund, under det att Kretas
sydligaste udde, Kap Lithinos, når 34° 57′ n. br.
Den västligaste udden på fastlandet, Kap da

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>