Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Europa - Gränser, läge och areal - Kuster och hav - Ytbildning och vattendrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Roca i Portugal, ligger 9° 30′ v. lgd fr. Gr.,
Dunmore head på Irland 10° 30′ v. lgd. I
öster nå Uralbergen i n. till 66° 9′ ö. lgd.
Kuster och hav. Av alla världsdelar har
E. den rikast utbildade kusten. Mot 1 km
kust svara omkr. 120 kvkm landyta, en
oerhört låg siffra, jämförd med proportionen
annorstädes. Halvöar och öar intaga en
betydande del av hela arealen; de förra utgöra
omkr. av världsdelen, de senare omkr. 1/12.
Avståndet till havet är i allm. ringa, i
medeltal blott 340 km; endast på gränsen mot
Asien är största avståndet till havet över
1,200 km. På norra kusten inskjuta från det
i s. grunda Ishavet flera vikar, Petjoraviken,
v. om Novaja Zemlja, Tjesjska viken
innanför ön Kolgujev samt Vita havet mellan
Kanin- och Kolahalvöarna. Med Varangerfjorden
börja de talrika fjordarna på Skandinaviska
halvön. Mellan Skandinavien och Brittiska
öarna skjuter det grunda randhavet Nordsjön
in, genom Skagerak, Kattegatt och de tre
sunden förbundet med det likaledes grunda
innanhavet Östersjön samt genom Engelska
kanalen i s. v. förenat med Atlanten, som mellan
Frankrike och Pyreneiska halvön skjuter in
den delvis djupa och öfattiga Biscayabukten.
Genom det grunda Gibraltar sund står
världshavet i förbindelse med Medelhavet, som
genom Italienska halvön och Sicilien delas i
ett västligt bäcken, med Balearerna,
Korsika och Sardinien, samt ett östligt och
djupare. Från detta skjuter Adriatiska havet
upp mot n. v. mellan Italienska halvön och
Balkanhalvön samt går det örika Egeiska havet
mot n. och står genom Dardanellsundet och
Bosporen i förbindelse med Svarta havet.
De nordliga rand- och innanhaven äro alla
grunda, belägna på kontinentalsockeln och
uppkomna genom postglaciala
nivåförändringar. Endast »Norska rännan» i Skagerak
och Nordsjön har ett maximidjup av 809 m
och har uppkommit genom större
förkastningar, liksom smärre delar av
Östersjöbäckenet. Medelhavet har ett helt annat ursprung.
Detta delvis mycket djupa hav, som på några
ställen når ett djup av ända till 4,404 m,
torde ha bildats genom instörtningar under
tertiär och kvartär tid
Ytbildning och vattendrag. Även med
avseende på ytbildningen är E. ett område med
stark omväxling; särskilt gör denna sig
gällande i v. Någon större enhet förefinnes endast
i Östeuropa, som är ett enformigt lågland,
blott på några få ställen nående över 300 m
ö. h. och omfattande omkr. 3/5 av världsdelen.
Det är en fortsättning av Turan och Sibiriens
slättland och har sin mot v. avsmalnande
fortsättning i Nordtysklands och Frankrikes samt
ö. Englands lågländer. N. härom ligga
Finland och Skandinaviska halvön, vars låglänta,
av gamla bergarter uppbyggda s. och ö. delar
mot n. v. avlösas av Skandinaviska
bergskedjan, halvöns paleozoiska
ryggrad, som dock ej når mer än 2,468 m höjd
(Galdhöpiggen). Denna bergskedja sänker sig
långsamt mot s. och ö. men stupar mot v.
brant ned mot Atlanten. Även n. England,
Skottland och Irland utgöra mer kuperade
områden; i s. äro de isolerade delar av
Mellaneuropeiska berglandet, i n. av
Kaledonisk-skandinaviska bergskedjan (se nedan). S. om
Mellan- och Västeuropeiska låglandet höjer
sig Mellan- och Västeuropas
bergland, en permo-karbonisk bergskedja, som
genom senare förkastningar sönderstyckats
till en mosaik av högre belägna skållor och
slättbygder. Det omfattar i v. Franska
centralmassivet (jfr Frankrike) med
utlöpare mot v. i Bretagne och Sydirlands berg
och mot ö. övergående i Mellantyska
berglandet (jfr Tyskland). Ännu längre mot
ö. fortsättes det av Karpaterna, som i s.
begränsas av Ungerska slätten samt till
bildning och historia höra samman med Alperna
men genom läge och topografi bilda en
övergång mellan Mellaneuropas bergland och
Alpkedjan. Franska berglandet når 1,886 m (Mont
Dore), Tyska berglandet 1,603 m (Schneekoppe)
och Karpaterna 2,663 m (Gerlsdorferspitze). S.
härom följa Alperna (se d. o.) med E:s
högsta berg, Mont Blanc (4,810 m), en av starka
topografiska kontraster, glaciärer och sjöar
karakteriserad bergskedja, den »europeiska
halvöns» ryggrad, nordgränsen för
Medelhavsområdet. Detta senare är den mest
sönderstyckade delen av E. Längst i v.,
begränsad av Pyrenéerna (3,404 m) mot n.,
skjuter den höglänta Pyreneiska halvön mot s. v.
och bär i s. det utomalpina E:s högsta berg.
Sierra Nevada (Mulhacén 3,481 m). Italienska
halvön, vars ryggrad är Apenninerna (Gran
Sasso 2,921 m), en utgrening av Alpernas
system, begränsas i n. av Poslättens unga,
i en havsvik utfyllda lågland samt utmärkes
i s. av den enda mer utpräglade vulkaniska
verksamheten i E. Om dess övärld är
begränsad till några få större öar, ss. Korsika,
Sardinien och Sicilien, blir Balkanhalvön mot s.
och ö. upplöst i en rikt utbildad arkipelag,
som för över till Asien. Själva halvöns
bergssystem sammanhänger i v. med Alperna,
under det att den ö. delen består dels av ett
gammalt massiv, Rhodope (2,924 m), dels av
det till bergssystemet Alperna—Karpaterna
hörande unga veckberget Balkan (2,375 m).
Av öarna når Kreta 2,470 m ö. h. På
Medelhavsområdets bergiga halvöar äro
slättbygderna i allm. begränsade till smärre kust-
och flodslätter.
Tvärs genom E. drager från s. v. till n. ö.
en huvudvattendelare mellan
Atlanten—Ishavet och Medelhavet—Svarta havet—Kaspiska
havet. Till det förra systemet höra bl. a. de
spanska floderna Guadalquivir, Tajo och
Duero, de franska Garonne, Loire och Seine, de
västtyska Rhen och Elbe, de baltiska Oder,
Weichsel, Düna, Torne älv, Lule älv,
Ångermanälven och Dalälven samt ishavsfloderna
Dvina och Petjora. Till det senare höra till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
