Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 6. Drumev - Fackeldans / 1163-1164 (1923) - Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Europa - Ytbildning och vattendrag - Geologiska förhållanden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Medelhavet Ebro, Rhône och Po, till Svarta
havet Donau, Dnjepr och Don, till Kaspiska
havet E:s största flod, Volga. Till Atlanten
och Ishavet avvattnas något mer än hälften
av E., till Medelhavet och Svarta havet mer
än 3/10, till Kaspiska havet nära 1/5. — E:s
medelhöjd beräknas till omkr. 300 m ö. h.;
endast 1 % når över 2,000 m, nära 60 %
räknas som lågland (0—200 m ö. h.).

        O. Sjn.

Europas geologiska byggnad (enl. W. Ramsay). A.-B. KARTOGRAFISKA INSTITUTET

Geologiska förhållanden. Inom E. äro
samtliga de geologiska systemen representerade
och deltaga på olika sätt i världsdelens
uppbyggande i veckzoner och
resistensområden (se kartan och
Bergskedjebildning). Veckzonerna äro i det stora
hela företrädda av bergskedjor, medan
resistensområdena framträda på olika sätt,
ss. bergmassiv, platåer, lågland och sänkor.
Inom resistensområdena är fördelningen av de
olika geologiska bildningarna mer el. mindre
oregelbunden, medan de i veckzonerna
framträda som långsträckta områden, strimmor el.
band i bergskedjornas strykningsriktning,
vilka motsvara de ursprungliga
geosynklinalerna (se d. o.). De äldsta lagren i
E. tillhöra urberg och prekambrium; av
områden för dessa bildningar är det
fennoskandiska (se
Fennoskandia) störst,
och därnäst kommer
ett område i s.
Ryssland, där urberget
är blottat genom
erosion i
floddalarna (ryska
plattan); dessutom
ingå urbergsbergarter i
bergskedjornas
centrala zoner. I v. och
s. E. är omväxlingen
mellan veckzoner och
resistensområden
större, och de
omvälvningar, som här
betinga världsdelens
uppbyggnad, ha
försiggått vid skilda
geologiska
tidpunkter. Den äldsta
veckzonen utgöres av den
kaledoniska
bergskedjan (se
d. o.), som
uppveckades under den
siluriska tiden och av
vilken som rester
kvarstå den
skandinaviska fjällkedjan samt
vissa delar av n. v.
Skottlands och
Irlands bergstrakter.
Under senare delen
av karbonperioden
och permiska
perioden upptornades i v.
och s. v. E. vidsträckta bergskedjor, den
armorikanska (se d. o.) och den
variskiska (se d. o.), tillsammans kallade
de hercyniska, vilka dock snart
genom förkastningar sönderdelades och sedan
starkt avnöttes, så att av dem numera endast
återstå horstartade platåer av bergsnatur.
Numera representera de väsentligen
resistensområden, t. ex. i s. Irland och Wales,
Rhenska bergen och Mellantyska bergen,
Normandie och Bretagne samt Franska
centralmassivet ävensom bergen i v. och n. delen
av Pyreneiska halvön. Uralkedjan hör även
till denna period av bergskedjebildning. I
dessa äldre resistensområden ingå till stor
del paleozoiska sediment, däribland även E:s
förnämsta stenkolsfält. Vid denna
bergskedjebildnings avslutning utbildades i s. E. en
betydande geosynklinal, det mesozoiska
medelhavet Tethys, där marina sediment hopades
i stor skala. Samtidigt översvämmade redan
under senare delen av permperioden och
under trias världshavet med grunda
havsarmar stora delar av Mellaneuropa, så att i
Tyskland bildades det grunda zechstenshavet,
i vilket jämte mera mekaniska sediment
avlagrades mäktiga lager av stensalt och gips

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>