Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Europa - Befolkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1171
Europa (Befolkning)
1172
Europas jordbruksbälten (enl. O. Jonasson).
Den faktiska fördelningen är en annan. Stora
vidder äro öde, andra glest men jämnt
befolkade; utomordentliga folkanhopningar
känneteckna särskilt de stora industriella
stads-distrikten i n. v. Europa. London är
världsdelens största befolkningscentrum (Greater
London 7*/2 mill.), Belgien den tätast
befolkade av Europas stater (257 per kvkm). Efter
London komma Berlin (4 mill.) och Paris (3
mill.); för det sistnämnda liksom för E:s
storstäder i allm. gäller, att den faktiska
stadsgränsen är vidare än den administrativa.
Utanför folkkoncentrationen i stadsdistrikt
och storstäder bestämmes folkfördelningen
väsentligen av jordbruksvillkoren. Ett tätt
bebyggt jordbruksområde är Norditalien
(Lom-bardiska slätten); även Rysslands
svartjords-område utmärkes av en stark förtätning av
befolkningen. Jfr i övrigt folktäthetskartan
över E. vid sp. 1168—69.
I språkligt avseende tillhör E:s
befolk
Ord, som saknas under
ning till sin största
och kulturellt
viktigaste del den i
n-doeuropeiska
språkstammens
folkgrupper. De till
folkantalet största och
mest omfattande av
dessa europeiska
folkgrupper äro de
germanska folken i n.,
mellersta och v. E.,
de romanska,
huvudsaki. i s. och v. E.
(med de avsides
boende rumänerna i ö.),
och de slaviska i ö.
och s. ö. E. Till sin
historiska
härstamning äro de
sammansatta av vitt
skilda element. De
romanska folken ha
sammanförts till
språklig enhet genom
romerskt välde och
latinet som
grundspråk, men i dem
ingå många äldre folk
av annat ursprung:
i Italien bl. a.
etrusker, ligurer, sikuler
(jfr Italiska folk),
i Spanien de
icke-indoeuropeiska ibe-rerna, och det
franska folket har
framgått ur de till de
kontinentala kelterna
hörande folken i det
forna Gallien. Av
germanerna äro
tyskarna i n. ö. starkt
uppblandade med
sla
viska stammar, och engelsmännen i
Storbritannien ha i sig upptagit där förut
härskande ö-keltiska folk; rester av
keltisktalande folk finnas i Skottland och på
Man (gaeler), i Wales (kymrer) samt, genom
utvandring från s. England på 300- och
400-talet e. Kr., i v. Bretagne (bretoner); de
engelsktalande irländarna äro utom i öns n. ö.
del av keltiskt (gaeliskt) ursprung, men endast
i v. och n. v. är keltiskt språk (iriska) bevarat.
Av den slaviska folkgruppens
underavdelningar äro östslaverna i n. starkt uppblandade
med finsk-ugriska element; av sydslaverna har
en del av bulgarerna asiatiskt, sannolikt
turkiskt, ursprung. För folkens samhörighet och
släktskap har emellertid språkgemensamhet
varit avgörande, och de europeiska
nationaliteterna ha bildats genom språken som
grundfaktor och räkna frändskap efter dessa.
Indo-européer äro även letter och litauer ö. och s. ö.
om Östersjön, albaner och greker på Balkan-
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
