Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Europæus, David Emanuel Daniel - Europas förhistoriska tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1185
Europas förhistoriska tid
1186
av »Kalevala», främst till Kullervocykeln.
1852—53 utgav han en svensk-finsk ordbok.
Europas förhistoriska tid. Den förhistoriska
tiden plägar indelas i stenåldern (se d. o.)
— delad i huvudepokerna paleolitisk,
mesoli-tisk och neolitisk stenålder —,
bronsåldern och järnåldern (se dessa ord).
Den paleolitiska stenåldern, som
tillhör medelkvartär och början av senkvartär
tid, har säkert föregåtts av ännu äldre skeden
av mänsklig utveckling (jfr E o liter). Detta
skede indelas i följ, huvudgrupper: den äldre
paleolitiska stenåldern (varmtid med i
huvudsak öppna boplatser), mellersta och yngre
paleolitiska stenåldern (köldtid med framför
allt grottbebyggelse). Om andra epok- och
underindelningar, antropologiska problem m. m.
se Paleolitiska perioden. Den
paleolitiska kulturen upphör i och med
inlandsisens sista tillbakagång från skandinaviskt
område (enl. G. De Geer började ismassorna
draga sig tillbaka från Skånes sydkust för
omkr. 15,000 år sedan). Fynd från istiden
förekomma givetvis blott på då isfria områden;
ismassorna ha förstört spåren av ev. mänsklig
bebyggelse i för- eller mellanistider. I
Skandinavien, Finland, större delen av Europeiska
Ryssland, Nordtyskland och Nordengland
saknas därför paleolitiska fynd; äldre fynd
förekomma i Europa mestadels v. om Rhen. Fr. o. m.
mellersta paleolitiska tiden (Moustiertid)
sträcker sig utbredningsområdet över nästan hela
Europa på ovannämnda områden när. Dock
är att märka, att Grekland är ytterligt
fynd-fattigt och att det sista skedet
(Madeleine-tiden, fr. magdalénien) i Sydeuropa hittills
blott är känt från Pyreneiska halvön.
Främsta europeiska fyndländer för den paleolitiska
tiden äro Spanien, Frankrike, Belgien och
(särskilt för Solutrétiden) Mähren. De
östligaste fynden härröra från Sydryssland.
Den mesolitiska tiden (ibland kallad
transneolitisk tid) karakteriseras för
Västeuropa under sitt äldre skede (den e p
i-paleolitiska tiden) genom den s. k.
Azilkulturen (fr. azilien, efter fyndorten
Mas-d’Azil i Ariège, Frankrike).
Motsvarigheten på nordisk botten är
Maglemose-ku 1 tu ren (jfr M a g 1 e m o s e), också
företrädd i Nordtyskland och Baltiska staterna.
Redskapen av ben ansluta sig till de
paleolitiska, men materialet hämtas från den nya
faunan (hjort i st. f. ren). Delvis
parallellföreteelse till azilien är tardénoisien med sina
små karakteristiska flintspetsar. Den
mesolitiska tidens yngre del omfattar i norden
den s. k. k ö k k e n m ö d d i n g- el. e r t
e-b öllekul tur en (se Stenåldern). Den
motsvaras i det övriga Europa av campignien
(efter Campigny vid Seine), med likartade
enkla flintredskap men begynnande jordbruk.
Fynden från den från Spaniens nordkust
kända asturéen likna de nämnda nordiska
boplatsfynden men äro oftast knutna till
klippväggar eller grottmynningar.
Ord, som saknas under
Den neolitiska tidens mest utmärkande
drag äro den slipade flintan samt jordbrukets
och boskapsskötselns framträdande. På
kontinenten, där stenredskaps-(yx-)formerna
svårare låta sig typskiljas än i norden, tjäna
lerkärlsformer och ornament som
indelningsgrund för underavdelningar. Särskilt rikt
stoff till detaljstudier har det
mellaneurope-iska keramikmaterialet lämnat, och dess efter
fyndorter eller på andra grunder givna namn
äro typbetecknande.
Jordbruk och boskapsskötsel, som under
neolitisk tid blevo Europas huvudnäringar,
drevos av en bofast befolkning, vilken i sin
närhet kunde ha rörligare jakt- och
fiske-idkande stammar. Av största betydelse är
undersökningen av de i alla Europas länder
förekommande boplatserna (se Boplats) från yngre
stenåldern (jfr Egeisk kultur, P å
1-byggnad och Stenåldern). En icke
mindre viktig förhistorisk källa utgöra
gravarna. Största uppmärksamheten tilldraga sig
de s. k. megalitgravarna (jfr även M e g a 1
i-tiska monument), som i allm. äro
fler-mans- (sannolikt släkt-) gravar. Andra
gravformer äro begravning i grottor och
enmans-gravar under flatmark (se Gravskick).
Begravning utan föregående bränning är
under stenåldern regel (se Skelettgrav);
i enstaka fall förekommer eldbegängelse (se
d. o., sp. 527—528).
Yngre stenålderns konstutövning präglades
mestadels av en ren, särskilt till keramiken
bunden linjeornamentik. Den östeuropeiska
målade, med spiralornament försedda
keramiken bör observeras. Till magien och kulten
höra såväl de primitiva idolerna på skilda håll
— oftast kvinnliga, skulpterade, vanl. i lera,
ibland graverade, ss. i vissa franska dolmens
— som djurframställningar i skulptur samt
på hällristning och -målning från
nordeuropeiskt område (jfr Hällmålningar och
Hällristningar). Solkulten var allmän.
Under neolitisk tid framträdde ännu icke i
Europa något område med en kultur, som
frappant höjde sig över andra områdens. Dock
böra Maltas utomordentliga megalitiska
byggnadsverk framhållas. Byteshandeln
förmedlade kontakten mellan olika, ofta vitt skilda
nejder. Man kan urskilja följ, viktigare
handelsvägar: 1) från Svarta havet över Dnjestr
och Weichsel till Östersjön; 2) från Balkan
efter Donau till Moldau—Elbeområdet; 3) en
västlig väg efter Rhöne till dels Seine-,
dels Rhenområdet; 4) en väg från orienten
längs Afrikas nordkust till Spanien,
Nord-frankrike, England, Nordtyskland och
Skandinavien. Av intresse för norden är även en
härifrån österut gående förbindelse (jfr
Ryssland, förhistoria). De finska
stenåldersfyn-den visa på två bestämt skilda, sannolikt av
rasolikheter beroende kulturer, orienterade
resp, mot Sverige och mot Ryssland (se
Finland, förhistoria).
Övergångsskedet mellan den rena neolitiska
E, torde sökas under Ä. VI. 38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
