Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Europas förhistoriska tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Europas förhistoriska tid
1187
stenåldern och bronsåldern, d. v. s. den tid,
då i Medelhavsområdet den oblandade
kopparn börjar brukas som råmaterial för
redskaps- och vapentillverkning, kallar man
stundom den eneolitiska tiden.
Bronsåldern (jfr d. o.). Europas
bronsålder ligger ännu helt i förhistorisk tid
(medan Egyptens redan kommit in i historisk
tid) och sönderfaller i två genast
iögonenfallande geografiska huvudgrupper: 1) den
egeiska och 2) det övriga Europas. På det
senare området fanns veterligen alltjämt blott
en i stammar levande bondebefolkning, men
på egeiskt område utvecklades kring mäktiga
palats ett slags feodalvälden med
utomordentligt hög kultur (se E g e i s k kultur), som
befruktade det övriga Europa. Ett kulturellt
uppsving kan man vänta sig, i och med
metallernas begynnande användning, på de
platser, där bronsens legeringsämnen, koppar
och tenn, ävensom guld, finnas i naturen. Tre
områden inom Europa lämnade vid denna tid
nödig metall: Pyreneiska halvön, Ungern och
England. Pyreneiska halvön visar redan under
eneolitisk tid en kraftig förbindelse med ö.
Medelhavsområdet (koppar anses ha varit känd
i Spanien redan i första hälften av 2000-talet
f. Kr.), en kontakt, som sedan är mycket
stark under bronsålderns begynnelse. Om
Italiens (resp. Siciliens) betydelse för den
europeiska bronsålderskulturen (ett första
huvudskede, före 1100 f. Kr., med den
säkerhetsnåls-lika Peschierafibulan, ett andra skede med
bl. a. husurnorna, jfr Bostad, bild 6) se
Italien, förhistoria. Om den i England
vid bronsålderns början frappant
uppblomstrande kulturen se Bronsåldern och
England, förhistoria. England tillhör den
västeuropeiska bronsåldersgrupp, till vilken i
övrigt bruka räknas Frankrike, Sydtyskland,
Schweiz och Böhmen. På båda sidor om
Rhen utvecklades en relativt homogen
kultur. Särskilt i Frankrike äro de italienska
förbindelserna mycket markanta.
Framträdande är Böhmen, som över huvud taget under
förhistorisk tid på grund av sitt läge intager
en framstående ställning, å ena sidan genom
Donaudalen i förbindelse med Svarta havet
och Medelhavet, å andra sidan genom Elbe i
beröring med norden. Böhmens eneolitiska
tid, efter den mest bekanta fyndorten kallad
Aunètitztid (med sina talrika gravar
med hopböjda skelett), är särdeles
betydelsefull för Mellaneuropa. Den ryska
bronsålderskulturen uppdelas i två grupper, en nord- och
östrysk (med utlöpare ända till Finland och
Lappland) och en sydrysk (med förbindelser
med Kaukasusländerna och Ungern—Galizien).
Även märkas de intressanta syd- och
mellan-ryska eneolitiska Tripolje- och
Fatjanovokul-turerna. Polens och Litauens bronsålder är i
släkt med Mellaneuropas; Baltiska staterna och
Finland äga en fattig bronsålder; den förra
visar samband med Tyskland och Skandinavien,
den senare med Ryssland och Skandinavien.
1188
Guld förekommer rikligt i bronsålderns
fynd; de större europeiska guldfyndorterna
äro Makedonien—Trakien,
Siebenbürgen—Ungern och Irland. Även silverföremål förekomma
t. o. m. jämte rena kopparföremål i
Svartahavsområdet och i v. Medelhavsområdet (Spanien
och Italien). Däremot uppträder silvret i
Mellaneuropa först på övergången till järnåldern.
Utanför egeiska området skiljer sig
levnadssättet föga från stenålderns vad beträffar
jordbruk (nytt sädesslag: havre), boskapsskötsel
(tamhästen tillkommer) och husbyggen
(hyddorna stundom samlade till högt belägna och
vallskyddade byar); stenhus förekommo på
utomegeiskt område blott i Spanien.
Klädedräkten är känd blott på egeiskt och
nordiskt område. Under bronsåldern blir
bränning av de döda vanligare, på somliga
områden regel. Hällristningar, sannolikt
sammanhängande med kulten, förekomma talrikast
i norden, dessutom i Nordvästspanien och, ett
fåtal, i Norditalien. Solkulten ger sig
tillkänna i former, likartade med stenålderns.
Järnåldern. Den historiska tiden tager
sin början vid olika tidpunkt på olika
områden, varför epoken järnålder blir till sin
tidsutsträckning ett växlande begrepp. I
Grekland efterträddes bronsålderns höga
kre-tensisk-mykenska kultur i och med
järnålderns inträde av en lägre bondekultur,
di-pylontiden, som bildar början av övergången
till Greklands utomordentliga klassiska tid
(jfr Grekisk fornkunskap). I Italien
framträdde under den äldre järnåldern två
tydligt karakteriserade områden: ett nordligt
med den s. k. Villanovakulturen, efterföljt av
Certosakulturen, och ett Mellanitalien
omfattande etruskiskt område. Mellaneuropas äldsta
järnålder kallas efter en österrikisk fyndort
Hallstattiden (se d. o.), vilken beteckning ofta
får gälla även för områden, som blott ytligt
berörts av tidens kultur. Hallstattkulturen,
som ur smaksynpunkt är något dekadent och
där att börja med bronsen ännu spelar en stor
roll, omfattar kontinenten från Ungern till
Pyreneiska halvön — vars sydliga del dock
snarast stod under ett sydöstligt inflytande. Till
norden, England och Bretagne nådde i svaga
avspeglingar den kontinentala
Hallstattkulturen. I Polen och Västryssland har även
Hallstattkulturen utövat inflytande. Denna
kultur var ej överallt likformig; den
grupperas också kring olika utbredningscentra. Vid
Svarta havets kust uppstodo redan på
700-talet f. Kr. grekiska kolonier, vilka, som
fynden i Sydryssland visa, fortlevde ännu flera
århundraden ända fram till 300-talet f. Kr.
Fr. o. m. 400-talet f. Kr. utbredde sig på de
av kelter bebodda områdena en kultur, som
efter en schweizisk fyndort brukar kallas La
Tènekulturen (se d. o.). Den varade fram till
Kristi födelse. Var den uppstått är icke
säkert känt; man har härlett den från trakten
kring mellersta Rhen, varifrån den gått åt v.
till Frankrike, Pyreneiska halvön, England,
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
