Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Evangeliska unionen - Evangeliska vänner - Evangelisk katolicitet (Allmännelighet) - Evangelisk kristendom - Evangeliskt-sociala - Evangeliskt-sociala kongressen - Evangelist - Evangelistsymboler - Evangelium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1207
Evangeliska vänner—Evangelium
1208-
mund, övergick till den reformerta kyrkan
(1613). Från Berlinregeringens sida
fram-kommo efter hand förordningar i syfte att
skapa samförstånd mellan luteraner och
reformerta, vilka åtgärder, särskilt sedan
Branden-burg såsom konungariket Preussen fått en
ledande ställning, blevo av betydelse för
Tyskland i dess helhet. Förberedd genom dels
»upplysningens», dels herrnhutismens och
pietis-mens genombrytande av de strängt
konfessionella skrankorna, blev unionen en verklighet,
då Fredrik Vilhelm III, som i sina strävanden
understöddes av teologerna G. J. Planck, F. S.
G. Sack och framför allt Fr. Schleiermacher,
i sammanhang med firandet av den luterska
reformationens 300-årsfest lät utgå en
maning (27 sept. 1817) till »en förening, vari
den reformerta kyrkan icke uppgår i den
luterska och denna icke i den reformerta utan
båda tillsamman bliva en evangelisk-kristen
kyrka med nytt liv i deras heliga skrifters
anda». Enheten skulle ej bestå i läroenhet
(consensus) utan vara »konfederativ». Redan
1816 hade utkommit en av konungen
författad liturgi för hov- och
garnisonsförsamlingarna. Den följdes av en ny, 1821—22 av
honom utarbetad agenda, som påbjöds för
preussiska kyrkan (1830). Dessa och andra
åtgärder i samma syfte, genomförda av
kultusmi-nistern frih. K. von Altenstein, uppkallade
motstånd och ledde till bildandet av
gammalluteranernas frikyrka, som först förföljdes av
regeringen men erkändes under Fredrik Vilhelm IV.
— 1850 överlämnades den under landsfursten
stående kyrkostyrelsen åt ett evangeliskt
överkyrkoråd i Berlin, vilket från 1852, så snart
det gällt konfessionella särintressen,
uppdelats på två avdelningar: en lutersk och en
reformert (»itio in partis»). Ett flertal andra
tyska stater ordnade sina kyrkliga
förhållanden efter Preussens föredöme. Tyska rikets
nya författning 11 aug. 1919 medförde
kyrkans skiljande från staten men knappast de
genomgripande förändringar i kyrkans
struktur man väntat. Jfr Preussiska
unionen och Tyskland, kyrkliga förhållanden.
Litt.: E. Foerster, »Die Entstehung der
preussischen Landeskirche» (1905, 1907); F. M.
Schiele, »Die kirchliche Einigung des
evan-gelischen Deutschlands im 19. Jahrhundert»
(1908); V. Ammundsen, »Den kristna
kyrkan under nittonde århundradet» (sv. övers.
1925). A. G-w.
Evangeliska vänner, se Kväkare.
Evangelisk katolicitet (Al 1 m ä n n e 1 i
g-h e t), ett jämförelsevis nybildat begrepp för
utvecklingen fram emot ett evangeliskt
världskyrkoförbund på grundvalen av den
andliga enhet, som förefinnes (se vidare
Kyrkliga e n h e t s s t r ä v a n d e n).
Evangelisk kristendom, se Protestantism.
Evangeliskt-sociala, sammanfattande
beteckning närmast på två grupper, inom vilka
den tyska protestantismens sociala
strävanden upptagits: de på sin tid omkring
Fried-Ord, som saknas under
rich Naumann (se d. o.) samlade s. k. yngre
kristligt-sociala (sedan nationalsociala) och
de till evangeliskt-sociala kongressen (se d. o.)
anslutna. Dit kunna ytterligare räknas de
tyska evangeliska arbetarföreningarna och
den evangeliska socialismen i Schweiz samt i
sin mån väl även det svenska Förbundet för
kristet samhällsliv (se d. o.). M. Pf.
Evangeliskt-sociala kongressen
grundades-på hovpredikanten Stöckers tillskyndan 1890
i Berlin för att samla evangeliska av skilda,
riktningar till gemensamt arbete på det
sociala området. Den vill fördomsfritt
undersöka det sociala läget i landet, bedöma dq£ta
efter evangeliets sedliga och religiösa
fordringar samt göra dessa mera verksamma och
fruktbärande för det sociala livet än hittills.
Förutom årsmötena och månadsskriften
Evan-gelisch-Sozial komma föredrag, sociala kurser
och de enskilda landsföreningarnas möten i
betraktande som verksamhetsformer. Med
tiden har kongressen under likformig
medverkan av nationalekonomer och teologer
utbildats till en medelpunkt för vetenskaplig
utredning av evangeliskt-sociala, allmänt
socialekonomiska och socialpolitiska frågor. M. Pf-
EvangelTst, förkunnare av evangelium.
Under den äldsta kristna tiden förstods därmed
en kringresande predikant, företrädesvis en
sådan, som lät höra sin förkunnelse på sådana
orter, där en kristen församling ännu ej
grundlagts. Numera brukas ordet e. i allm. blott
om författarna till de fyra evangelierna i
N. T. — Irvingianerna ha inom sin sekt
upprättat ett särskilt evangelistämbete. Namnet
e. brukas stundom inom olika samfund som
beteckning för en kringresande förkunnare av
evangelium. (B. A.}
Evangelistsymboler, de enl. ett redan i den
fornkristna kyrkan stadgat bruk vanliga
sinnebilderna för de fyra evangelisterna, vilka
troddes åsyftade med de djurskepnader, som
i Hes. 1: 5—14 sägas omgiva Guds tron. Den
bibliske författaren torde direkt eller indirekt
ha lånat dessa djur från babylonierna, som
ansågo liknande vidunder omge Marduks tron,
trol. som symboliska representanter för
världens fyra hörn, de fyra väderstrecken. Den
kristna kyrkokonsten har i regel icke följt
bibelns fantastiska och konturlösa
beskrivning på de fyra »djuren», (eller, i Joh. Upp.
4: 6—8, »väsendena») utan i fri anslutning
till Joh. Upp. 4: 7 framställt dem som
en människa, ett lejon, en oxe och en örn,
alla bevingade. Av Hieronymus fördelades de
i nu nämnd ordning på evangelisterna
Matteus, Markus, Lukas och Johannes. — I den
bysantinska konsten förenas de fyra »djurens»
huvuden stundom på en människo- eller
djurkropp (t e t r a m o r f). H. W-n.
EvangeTium (grek. éuangeTion, glatt
budskap), i N. T. uttryck antingen för Jesu
förkunnelse om Guds rike (t. ex. Matt. 4: 23) el.
för budskapet om Jesus Kristus, vår Herre
(t. ex. Rom. 1:4). Se E v a n g e 1 i e r. E. A.
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
