Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fackförening - Historik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3
Fackförening
4
sabets tid (mitten av 1500-talet) stammande
sociala lagstiftningen fortfarande skulle
till-lämpas, som ock för att driva upp lönerna.
Hela rörelsen hindrades av den allt strängare
lagstiftningen mot sammanslutningar mellan
arbetare och mellan arbetsgivare, vilken
slutligen sammanfattades och fastslogs genom
lagarna av 1799—1800. De mot
sammanslut-ningssträvandena riktade lagarna upphävdes
1824—25, varefter fackföreningsrörelsen
utvecklade sig snabbt och kraftigt för att inom
kort åter avtaga, till följd av att den drogs
med i politiska äventyrligheter (se C h a
r-t i s m) och drabbades av verkningarna av de
nedgående konjunkturerna. Först på
1840-talet inträdde en ny uppsvingsperiod,
kännetecknad av bemödanden att konsolidera f. i
förbund, med ordnat understödsväsen med
tanke på såväl arbetsinställelser som
arbetslöshet och sjukdom. Genom
fackföreningslagarna av 1871—76 vunno f. i England
omsider en fullt laglig ställning. Dittills hade
de mest omfattat yrkeslärda arbetare. De icke
yrkesutbildade kommo på allvar med i
rörelsen först efter 1889. S. å. bildades en
centralorganisation (landsorganisation), General
federation of trade unions, till vilken åtskilliga
fackförbund anslöto sig. Den fick närmast
karaktären av en återförsäkringsanstalt med
avseende på strejk- och lockoutriskerna.
Centralorganisation i den bemärkelsen, att den
kunnat göra anspråk på att företräda hela
eller större delen av den engelska
fackföreningsrörelsen, har den aldrig varit. Detta
kan däremot sägas om The trade union
con-gress, den sedan 1868 årl. sammanti ädande
allmänna fackföreningskongressen. Varken
kongressen eller dess verkställande organ,
The parliamentary committee, ägde till en
början myndighet att blanda sig i de enskilda
förbundens angelägenheter med avseende på
lönerörelser och arbetskonflikter utan hade
huvudsaki. till uppgift att uppdraga allmänna
riktlinjer för fackföreningsverksamheten. Först
efter världskriget genomfördes en mera
orga-nisationsmässig konsolidering. Den
parlamentariska kommittén ersattes 1921 med The
general council, vilket som en
»fackföreningsrörelsens generalstab» fick befogenhet att vid
exceptionella tillfällen ingripa för att
säkerställa enhetligt uppträdande av hela
fackföreningsrörelsen till stöd åt strejkande eller
lockoutade arbetargrupper. Så skedde t. ex.
i samband med lockouten inom
kolgruveindu-strien 1926, då generalrådet proklamerade
storstrejk (nationalstrejk). Efter att ända till
tiden för världskrigets utbrott ha varit
tämligen moderat såväl i fråga om den rent
fack-föreningsmässiga verksamheten som i sina
politiska strävanden utvecklades den engelska
fackföreningsrörelsen under och framför allt
efter kriget i en mera radikal riktning i båda
avseendena. Betecknande är, att den i
motsats till fackföreningsrörelsen i de flesta andra
europeiska länder närmat sig den utpräglat
revolutionärt-kommunistiska ryska
fackföreningsrörelsen och t. o. m. trätt i
organisa-tionsmässig förbindelse med denna genom en
1925 bildad »engelsk-rysk enhetskommitté».
Utom i England var det endast i
Amerikas förenta stater, som en
fackföreningsrörelse uppstod före mitten av
1800-talet. Den hade sin revolutionära period 1825
—50, drogs med i allehanda kommunistiska
experiment och upplöstes i en mängd små,
halvt fackliga, halvt politiska organisationer.
1850—66 började uppbyggandet av
fackförbund efter i stort sett samma plan som i
England under samma period. 1881 bildades
American federation of labor, en motsvarighet till
General federation of trade unions i England,
men i motsats till denna kom den att
omfatta de flesta fackförbunden. En
konkurrentorganisation bildades 1887, kallad The noble
order of the knights of labor (se Arbetets
riddare). Den erhöll till en början rätt
kraftig utbredning men förlorade inom kort
så gott som all betydelse.
I Tyskland spåras f. i modern
bemärkelse tillbaka till 1860-talet. De bildades med
de engelska f, som mönster. Den tyska
fackföreningsrörelsen rönte tidigt ett starkt
inflytande av den socialistiska agitationen,
varigenom en intim fiändskap med det
socialdemokratiska partiet uppstod. Bismarck sökte
hämma rörelsens politiska utveckling med
hjälp av den s. k. socialistlagen (1878—90)
men hade föga framgång därmed. Sedan
nämnda lag upphävts, bildade de
socialdemokratiska fackförbunden Generalkommission der
Gewerkschaf ten Deutsch lands. Dennas
uppgifter voro i fråga om de enskilda förbundens
lönepolitiska strävanden till en början starkt
begränsade, men 1919 företogs en ändring
här-utinnan, samtidigt som sammanslutningen
fick fastare former och benämndes
Allgemei-ner deutscher Gewerkschaftsbund. Med den
dåv. engelska fackföreningsrörelsen som
föredöme och i syfte att leda de tyska
fackföreningarna bort från det socialistiska
inflytandet togo dr Max Hirsch och förläggaren
Franz Duneker 1868 initiativ till bildandet
av s. k. Gewerkvereine. Den
fackföreningsrörelse, som på så sätt uppkom, benämnes
den Hirsch-Dunckerska. I slutet av 1890-talet
framträdde en tredje riktning inom
fackföreningsrörelsen i Tyskland. Då började näml,
bildas kristliga fackföreningar under
medverkan av det katolska prästerskapet. Dessa ha
i likhet med de socialdemokratiska och
Hirsch-Dunckerska förenats i fackförbund,
sammanslutna i en landsorganisation.
Svaga ansatser till fackföreningsrörelse i
modern bemärkelse märktes i Frankrike
under förra hälften av 1880-talet men
hämmades av bl. a. én mot rörelsen riktad
lagstiftning. Först 1884 skapades förutsättningarna
för en mera kraftigt utvecklad
fackföreningsrörelse. En då genomförd lagstiftning
tillerkände fackföreningarna en rättslig
ställ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
