Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fackförening - Historik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5
Fackförening
6
ning, som för dem möjliggjorde att anpassa
sig efter den sociala och industriella
utvecklingen. Då voro endast hattmakarna,
typograferna och gruvarbetarna organiserade i
landsomfattande förbund, och det dröjde in på
1890-talet, innan arbetarna mera allmänt
sam-manslöto sig i fackföreningar och förbund, så
att en landsorganisation kunde bildas. Denna
konstituerades 1895 och fick namnet
Confé-dération générale du travail {C. G. T.). Ända
fram till världskriget företrädde den en
synnerligen radikal politik och skilde sig från
motsvarande organisationer i de flesta andra
länder därutinnan, att den lade huvudvikten
på revolutionära och utomparlamentariska
aktioner. Den bildade en egen skola, den s. k.
revolutionärt-syndikalistiska, vilken satte sin
prägel på fackföreningsrörelsen i vissa andra
länder, främst i Italien och Spanien.
Under inflytande av Internationalen (se d.
o.) bildades i Danmark i början av
1870-talet en mängd f. av såväl politisk som
facklig natur. Rörelsen växte under hela
1870-talet men led allvarligt avbräck 1877 på grund
av de dåv. socialistiska ledarnas, Pios och
Geleffs, fall. Först i början av 1880-talet tog
den åter fart. Då bildades f. inom ett stort
antal yrken, och 1885 började de
sammansluta sig i fackförbund. Dessa åstadkommo
1898 en landsorganisation, De samvirkende
fagforbund. — Även i Norge uppstod på
1880 talet en fackföreningsrörelse, som rönte
ganska starkt inflytande av den danska och
1899 konsoliderades i Arbeidernes faglige
landsorganisasjon. — I Sverige kan man
spåra fackföreningsrörelsen tillbaka till
slutet av 1870-talet. Dessförinnan hade
Typografiska föreningen i Stockholm bildats 1846
och Stockholms bokbinderiarbetareförening
1872, men dessa föreningar utvecklade sig
först under 1880- och 1890-talet till f. i
vedertagen bemärkelse. Inom flertalet
hantverksyrken åstadkommos f. i Stockholm och i vissa
andra städer under 1880-talet. I Stockholm
sammanslöto de sig 1883 i Fackföreningarnas
centralkommitté, vilken fick sin motsvarighet
i andra städer. En socialistisk agitation hade
då börjat bedrivas men lämnade de första åren
f. tämligen oberörda. I Stockholm stodo de
i politiskt avseende under liberalt inflytande
och hämtade sina impulser från de under
1860-och 1870-talet bildade arbetarföreningarna och
av dem anordnade s. k. allmänna
arbetarmö-ten. Först 1886 lyckades socialdemokraterna
erövra majoriteten i Fackföreningarnas
centralkommitté i Stockholm och där utforma ett
socialistiskt betonat fackföreningsprogram.
S. å. bildades det första fackförbundet, näml.
Svenska typografförbundet. Under 1890-talet
genomfördes konsolideringen av de
yrkesut-bildade arbetarnas f. ganska allmänt på så
sätt, att dessa sammanslötos i förbund. Då
började även de icke yrkesutbildade
arbetarna att organisera sig och bilda
landsomfattande förbund (Grovarbetareförbundet 1891,
Transportarbetareförbundet 1897). Även
fa-briksarbetarna samt gruv-, bruks- och
såg-verksarbetarna kommo då med i
fackföreningsrörelsen, och grund lades till de första
statstjänarorganisationerna
(Järnvägsmannaförbundet och Tullmannaföreningen 1899).
Som uttryck för f:s socialistiska orientering
anordnades 1886 den första skandinaviska
fackföreningskongressen, vilken anslöt sig till
»socialdemokratiens program». Den fick
efterföljare i de skandinaviska
arbetarkongres-serna, vid vilka icke blott
fackorganisationerna utan även de politiska
arbetarorganisationerna voro representerade. På initiativ av
den skandinaviska arbetarkongress, som hölls
i Stockholm 1897, bildades de fackliga
landsorganisationerna i Danmark, Sverige och
Norge. Landsorganisationen (se d. o.)
i Sverige konstituerades 5—8 augusti 1898.
De flesta f. voro då utpräglat
socialdemokratiska. Socialdemokratiska arbetarepartiet
hade 1889 bildats på grundval av sådana
föreningar, och för att ytterligare befästa
fränd-skapen mellan fackföreningsrörelsen och
partiet infördes i Landsorganisationens stadgar
en bestämmelse, som innebar att varje f., som
ville tillhöra Landsorganisationen, skulle inom
tre år ha anslutit sig till partiet. Denna
tvångsanslutningsbestämmelse upphävdes 1900,
men f. fortsatte i stor utsträckning att
upprätthålla sina organisatoriska förbindelser
med partiet, vilket bl. a. hade till följd, att
särskilt åtskilliga religiösa arbetare höllo sig
borta. Som en motorganisation till
Landsorganisationen bildades Svenska
arbetareförbundet 1899 med den
Hirsch-Dunckerska fackorganisationen som mönster.
Det deklarerade politisk och religiös
neutralitet. Någon större anslutning fick det ej,
och sedan det låtit sina medlemmar deltaga
i storstrejken 1909, tynade det bort och
upplöstes 1915. Gång efter annan ha försök gjorts
att i Sverige åstadkomma liknande
motorga-nisationer, men de ha icke krönts med
framgång. Bättre lycka har den riktning inom
arbetarrörelsen haft, som omplanterat de
revolutionärt-syndikalistiska idéerna i svensk
jordmån. Sedan denna riktning under några
år företrätts av Socialistiska
ungdomsförbundet, bildades 1910 Sveriges
arbetares centralorganisation (S. A. C.),
som ideologiskt hämtade sina impulser från
den franska syndikalismen. Jämförd med
Landsorganisationen har denna organisation
likväl ej vunnit någon större utbredning.
Medan Landsorganisationen i början av 1927
hade över 400,000 medlemmar, utgjorde S.
A. C:s medlemsantal endast omkr. 40,000.
Till den s. k. reformistiska riktning, som
Landsorganisationen företräder, räknas även
en del förbund, vilka av huvudsaki. taktiska
och ekonomiska skäl ej anslutit sig till
Landsorganisationen. Förutom en del statstj än
arförbund tillhöra t. ex.
Textilarbetareförbundet, Elektriska arbetareförbundet och
Lant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
