Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Falkenberg (af Trystorp), Conrad - Falkenberg, Dietrich von - Falkenberg (af Sandemar), Gabriel - Falkenberg (af Trystorp), Henrik - Falkenberg (af Bålby), Melker (krigare) - Falkenberg (af Bålby), Melker (greve) - Falkenbergs järnväg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
Falkenberg, D. von—Falkenbergs järnväg
60
»Axel Oxenstiernas skrifter och brefväxling»,
II: 11 (1905; utg. av N. Edén).
Falkenberg, Dietrich von, krigare i
svensk tjänst (d. 1631). Föddes i senare
hälften av 1580-talet i Herstelle vid Weser, blev
hovjunkare hos lantgreve Moritz av Hessen
och sändes i utbildningssyfte 1615 till Sverige.
F. var 1618 hertig Karl Filips hovmästare
under dennes studieresa i Tyskland, anställdes
efter hertigens död (1622) som hovmästare och
råd hos änkedrottning Kristina samt blev
efter hennes död (1625) ståthållare på
Nyköpings slott samt över Södermanland och Närke.
1626 blev han hovmarskalk hos Gustav II
Adolf, utmärkte sig under fälttåget i
Preussen s. å. och sändes 1629 på en viktig
beskickning till Nederländerna för att värva trupper,
inköpa vapen m. m. Återkommen till Sverige
våren 1630, utnämndes han till överste och
fick aug. s. å. ett vidsträckt värvningsuppdrag
i Tyskland samt sändes på hösten till
Magde-burg för att ordna den med Gustav Adolf
förbundna stadens försvar. F. anlände dit 19
okt., erkändes av stadens råd som
överbefälhavare och kommendant men fick endast rätt
lamt bistånd av stadsmyndigheterna samt led
brist på folk och penningar. I dec. s. å. lägrade
sig en kejserlig armé under Pappenheim
utanför staden, och i mars 1631 anryckte även
Tillys här. De av F. anlagda utanverken togos
(april) av Tilly, fienden inryckte i de av F.
delvis nedbrända förstäderna Neustadt och
Sudenburg, och endast med yttersta svårighet
lyckades F. hindra rådskollegiet att öppna
förhandlingar om kapitulation. 10 maj (g. st.)
gingo de kejserlige till storms, och F. stupade
under striden. Flera forskare (särskilt K.
Wittich) ha sökt uppvisa, att F. — för att
beröva de kejserlige en strategiskt viktig
stödjepunkt — låtit sticka staden i brand;
den förödande brandens ursprung är
emellertid ännu omstritt. — Litt.: K. Wittich, »D. v.
F., Oberst und Hofmarschall Gustav Adolfs»
(1892); P. Sondén, »Tvenne hjältar från
trettioåriga kriget» (i Hist. Tidskr. 1893); H. Teitge,
»Die Frage nach dem Urheber der Zerstörung
Magdeburgs 1631» (1904).
Falkenberg (af Sandemar), Gabriel,
greve, kungligt råd (1646—1714), son till
C. F. Blev landshövding i Södermanlands län
1678, frih. 1687, kungl. råd, greve och
president i Åbo hovrätt 1693 samt i Svea hovrätt
1703. F. var insiktsfull och rättrådig; han
gynnade vetenskaperna och särskilt Åbo
akademi, vars kansler han blev 1704.
Falkenberg (af Trystorp), Henrik,
ämbetsman (1634—91), son till C. F. Blev
1664 kammarråd, tillhörde som sådan
spar-samhetsivrarna och De la Gardies
motståndare samt var 1674—76 landshövding i
Älvsborgs län och på Dal. Vid riksdagen i
Uppsala 1675 var F. en av ledarna av anfallet
på rådspartiet; i Halmstad 1678 var han
lantmarskalk. Småningom skilde han sig från
räfstemännen och sändes 1680 jämte Klas Rå-
lamb och sedermera kungl. rådet Sperling till
Bremen, Verden och Pommern för att
upphjälpa deras handel och näringar; därigenom
hindrades de att deltaga i den avgörande
striden vid riksdagen s. å.
Falkenberg (af B å 1 b y), Melker,
krigare (1597—1651), bror till C. F. (skrev sig
själv Melchior von Falckenberg).
Kom tidigt i hovtjänst, blev kaptenlöjtnant
vid Livgardet 1621, naturaliserad 1625 och
ryttmästare vid Västgöta kavalleri 1627. Var
kommissarie i Holland 1630—32,
generalkommissarie vid nedersachsiska armén 1633 och
blev president i svenska räntekammaren i
Mainz, Worms och Franken s. å. F. sändes
1635 i viktig beskickning till Sachsen,
Bran-denburg, Pommern och Mecklenburg. Han var
landshövding över n. och s. Finland samt
Åland 1637—42, underståthållare i
Stockholm 1646—48 och blev krigsråd 1648.
Falkenberg (af B å 1 b y), Melker, greve,
riksråd (1722—95); jfr släktöversikten.
Ingick i utrikesexpeditionen 1740 och blev där
e. o. protokollssekreterare 1748 och s. å.
kammarherre. Han blev
lagman i
Västerbotten och Ångermanland
1753, i Värmland 1765.
Vid riksdagarna var
F. en kunnig,
arbets-duglig och moderat
medlem av hattpartiet,
satt 1751—52 i mindre
sekreta deputationen
samt i sekreta
utskottet, av vilket han
sedan var led. t. o. m.
riksdagen 1769—70. I
bankodeputationen 1769 förfäktade F. en
finanspolitik, avvikande från partimajoritetens;
detta var trol. anledning till att han icke
invaldes i 1771 års sekreta utskott. Då
hattregeringen störtats våren 1772, blev F. den
ende av hattpartiet, som invaldes i den nya
rådskammaren. Han blev då rikskansliråd.
F. bibehölls efter revolutionen, ehuru med
minskat inflytande. Han var särskilt
insiktsfull rörande lagfarenhet och finanser. F.
blev 1772 president i lagkommissionen och
kansler för Lunds univ., frih. 1773, greve
1778, led. av Vet.-akad. 1774 samt tog avsked
som rikskansliråd 1783 och från övriga
tjänster 1789. L. S.*
Falkenbergs järnväg (spårvidd 0,891 m), 102
km lång, förbinder Falkenberg såväl med
Ullareds station å Varberg—Ätrans järnväg
som med Axelfors och Limmareds stationer å
Borås—Alvesta järnväg samt dessutom vid
sistnämnda station med linjen
Landeryd—Falköping av Halmstad—Nässjö järnvägar.
Järnvägen öppnades för allmän trafik sträckvis:
Falkenberg—Fridhemsberg 1894;
Fridhems-berg—Älvsered 1896; Älvsered—Mjöbäck och
Mjöbäck—Holsljunga 1899;
Holsljunga—Limmared 1904. F. P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>