Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Falkenerare - Falkengréen, Abraham - Falkengréen, Christofer - Falkenhausen, Ludwig von - Falkenhayn, Erich von - Falkenstein - Falkegamar - Falkirk - Falkjakt (Falkoneri)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
Falkenerare—Falkjakt
62
Falkenerare (mlat. falconärius), person, som
inövar, sköter, har hand om jaktfalkar (jfr
F a 1 k j a k t).
Falkengréen, Abraham, amiral (1686—
1752). Tillhörde en 1645 adlad ätt, blev
skeppskapten i flottan 1717 och varvsmajor
1735. Under kriget 1741—43 fick F. befälet
över galärerna. I striden på Korpo ström
(se K o r p o) 1743 anförde han den svenska
galäreskadern. F. blev schoutbynacht 1742,
viceamiral 1743, amiral och amiralitetsråd
1749. E. N-nn.
Falkengréen, Christofer, frih., amiral,
riksråd (1722—89), son till A. F. Ingick 1743
i svensk örlogstjänst samt 1745 i fransk, där
han deltog i krigen mot England. Han blev
svensk kommendörkapten 1752 och stred mot
Marocko. Vid riksdagarna på 1760-talet var
F. motståndare till Augustin Ehrensvärd (se
d. o.). Han blev schoutbynacht 1765 samt
viceamiral och chef för galärflottan 1767, frih.
1771, riksråd 1772 och president i
amiralitets-kollegium 1776. Led. av Vet.-akad. 1778. F.
utgav »Evolutioner till sjöss» (1752).
Fa’lkenhåiisen, L u d w i g von, frih., tysk
militär, militärskriftställare (f. 1844). Blev
officer vid infanteriet 1862, deltog i 1866 och
1870—71 års krig, blev 1899 chef för 13 :e
armékåren samt fick
avsked 1902. Under
världskriget blev F.
okt. 1914 chef för den
nybildade armén i
(tyska) Lothringen, jan.
1916 generalöverste
samt fick april 1916
överbefälet vid kusten
av Engelska kanalen.
Aug. 1916 blev han
chef för 6:e armén och
var april 1917—nov.
1918 generalguvernör i
Belgien. F. har utgivit flera arbeten om
krigföringen med massarméer (»Flankenbewegung
und Massenheer», 1911, m. fl.). M. B-dt.
FaTkenhayn [-håin], Erich von, tysk
militär (1861—1922). Blev officer vid infanteriet
1880, inträdde vid generalstaben, blev 1896
militärinstruktör i Kina, tjänstgjorde hos
guvernören i Kiao-chou,
återvände 1900 till
Tyskland men blev s. å.
ge-neralstabschef vid
fältmarskalk v. Waldersees
företag mot boxarna.
F. kvarstannade i
Kina till 1903. Han var
juli 1913—jan. 1915
krigsminister, blev
1913 generallöjtnant
och 1915 general av
infanteriet. Efter
Mar-neslaget sept. 1914
för
ordnades han att under general v. Moltkes
tjänstledighet utöva generalstabschefens
ålig
ganden och blev dec. s. å. ord. generalstabschef.
Omdömena om F :s verksamhet som ledare av
centralmakternas operationer ha varit
växlande. Hans samarbete med ledningen i ö.,
Hindenburg—Ludendorff, var ej det bästa, och
han motsatte sig deras plan att genom
östfrontens förstärkande åvägabringa en
övermakt, som kunde möjliggöra en inringning av
ryssarna. Efter det av honom planlagda
genombrottet vid Gorlice (våren 1915) och
framgångarna i Serbien s. å. var F:s ställning vid
slutet av 1915 otvivelaktigt stark. Men då
den av honom planlagda operationen mot
Ver-dun misslyckades och i synnerhet då F. ej i
tid övergav det förlustbringande företaget,
sjönk hans anseende, och han trädde tillbaka
aug. 1916 för att ersättas av den av tyska
folket så högt uppburne Hindenburg. Efter
Rumäniens krigsförklaring fick F. sept. 1916
befälet över den nybildade 9:e armén och
genomförde i förening med Mackensen fälttåget
på ett glänsande sätt. Han sändes därefter
(1917) till Palestinafronten, blev efter
återkomsten till hemlandet 1918 arméchef på
östfrontens nordflygel (10 :e armén) samt tog
1919 avsked. F. skrev om sin verksamhet
under världskriget »Die oberste Heeresleitung
1914—1916 in ihren wichtigsten
Entschliess-ungen» (1919) och »Der Feldzug der 9. Armee
gegen die Rumänen und Russen 1916—17»
(1921). Litt.: v. Zwehl, »E. v.F.» (1926). M.B-dt.
FaJkenstein [-Jtåin], 1. Stad i ty.
fristaten Sachsen, vid Elsters biflod Göltzsch;
15,614 inv. (1925). Gardinfabriker.
2. Fordom riksomedelbart tyskt grevskap
(till större delen i nuv. bayerska Rhenpfalz)
kring den 1647 förstörda borgen F., varav
stora ruiner kvarstå. Omfattade urspr. bl. a.
staden och slottet Winnweiler samt tillföll
genom arv 1628 svenska gre vliga ätten
Le-wenhaupt, som innehade det under långvariga
processer. Prinsen av Lothringen-Vaudemont
lyckades juli 1720 taga F. i besittning. Greve
C. J. Lewenhaupt, bosatt på Winnweiler sedan
1714, lämnade detta 1722. Hans söner avstodo
1749 för 12,000 rhenska gyllen sina anspråk
på F. till kejsar Frans, som ärvt de
Vaude-montska anspråken. Jfr A. Lewenhaupt, »Carl
Julius Lewenhaupt» (1916). (B. H-d.)
3. F. a m T a u n u s, sanatorium i preuss.
prov. Hessen-Nassau, 400 m ö. h. i Taunus,
17 km n. v. om Frankfurt a. M. Sanatoriet
grundades 1876 av dr P. Dettweiler (se d. o.).
Falkgamar, se Gamfalkar.
Falkirk [få’lkäk], stad i skotska grevsk.
Stirling, vid Clydekanalen, 37 km v. n. v. om
Edinburgh och 5 km s. v. om sin hamnstad,
Grangemouth; 34,400 inv. (1925). F. ligger
mitt i ett folkrikt gruv- och industridistrikt.
Stora boskapsmarknader. Vid F. ruiner efter
Antoninus’ vall. Edvard I besegrade nära F.,
22 juli 1298, skottarna under Wallace.
Falkjakt (F a 1 k o n e r i). De flesta
falkarter (ej tornfalken) och därjämte hökar och
örnar ha dresserats till jakt, det s. k. falko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
