Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Falköping—Uddagårdens järnväg - Fall - Fall, Leo - Falla - Falla, Manuel de - Fallande i fält - Fallandesot, Epilepsi - Fallbila - Fallbrottsdike - Fallén, Carl Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
Fall—Fallén
72
bruket Uddagården i Karleby socken till
Fal-köping-Rantens station å statens järnvägar.
Urspr. en hästbana, öppnades den 1887 för
allmän trafik. Den trafikeras av a.-b.
Västergötlands förenade kalkindustrier, Falköping,
men äges av ett särskilt järnvägs-a.-b. F. P.
Fall. 1. (Fys.) Se Fallrörelse. —
2. (Sjöv.) Tåg el. taljor, med vilka rår och
segel samt flaggor hissas el. nedfiras. Med
en masts f. förstås mastens lutning (i regel
akteröver). — 3. (Skoysh.) Se Hygge. —
4. Se V a 11 e n f a 1 1.
Fall, Leo,
österrikisk operettkompositör (1873—1925); en
tid kapellmästare i
Berlin, sedan bosatt
i Wien. Av F:s
operetter i J. Strauss’
stil märkas »Die
Dol-larprinzessin» (1907;
»Dollarprinsessan»,
Sthlm 1908) och
»Ma-dame Pompadour»
(1922; Sthlm s.åJ.T.N.
Falla. Ett fartyg säges falla el. falla
a v, när dess förskepp avlägsnas från vindens
riktning.
Falla [faTja], Manuel de, spansk
tonsättare (f. 1876). Efter att i Madrid ha
vunnit pris som nationell operakompositör reste
han 1907 till Paris, där han trädde i
förbindelse med Debussy, Ravel och Dukas; 1914
återvände han till Madrid och intog där snart
en ledande ställning bland de nationella
kompositörerna på folklig grund. Bland F :s verk
märkas operan »El retablo de maestro Pedro»
(Sevilla 1923), baletten »El amor brujo» (1915)
samt pianokonserter. T. N.
Fallande i fält, en viss lutning i
längdriktningen hos en malm. Anges medelst den
vinkel, som malmlagrets medellinje gör med
horisontallinjen i ett genom denna linje lagt plan,
vilket är parallellt med lagrets
stryknings-riktning (jfr Don läge). E. S. B.
Fallandesot, Epilepsi, Mo’rbus sa’cer,
Mo’rbus cadücus, en sjukdom, som i sin
typiska, ända sedan forntiden kända form
uppträder med anfall av medvetslöshet och
krampryckningar. Man skiljer mellan den
genuina epilepsien och den sekundära. Den
förra sammanfaller närmast med vad man i
dagligt tal kallar f. Den yttrar sig genom
plötsliga toniska krampanfall, vilka efter en
kort stund angripa hela kroppen och äro
förenade med fullständig medvetslöshet. Stundom
har den sjuke en förkänsla av anfallet, s. k.
aura. Anfallen kunna ha långa mellanrum,
t. o. m. av åi, men kunna ock särskilt
periodiskt ha kortare intervaller och i de svåraste
fallen påkomma många gånger under ett och
samma dygn. Anfallen, som vanl. angripa
den sjuke i hans yngre år, före 30-årsåldern,
te sig för omgivningen synnerligen oroande
men gå vanl. över efter en kort stund, ev.
ett par min., i det att ryckningarna upphöra,
andningen återgår till den normala och den
blå (cyanotiska) ansiktsfärgen försvinner,
varefter den sjuke småningom vaknar upp,
visserligen slö och trött men relativt redig.
Typiska för de svåra anfallen äro småprickiga
blödningar i ögonlocken, ofrivillig urinavgång
samt att den sjuke biter sig i tungan, så att
den blöder. Anfallen kunna uppträda såväl
dag som natt; det senare är vanligast. Om
anfallen uppträda hopade under loppet av
ett el. flera dygn, kunna de bli livsfarliga.
Den sjuke hinner ej hämta sig mellan
krampanfallen och kan då dö av utmattning,
hjärtsvaghet eller kvävning. Sådant upprepat
kramptillstånd kallas status epilepticus. Ofta
upprepade anfall efterlämna en viss
lynnes-ändring hos den sjuke, yttrande sig i ökad
retlighet, slöhet eller t. o. m. demens, ett
tillstånd, som kan övergå i fullständig
sinnessjukdom. Patienter, lidande av epileptisk
sinnessjukdom, kunna genom sin retlighet,
dolska opålitlighet och våldsamhet vara mycket
farliga för omgivningen och böra därför noga
övervakas, helst isolerade på sjukanstalt. F.
kan ock i st. f. genom de stora anfallen yttra
sig i korta, hastigt övergående absenser eller
svimningar utan kramp, s. k. petit mal. De
s. k. epileptiska ekvivalenterna kännetecknas
av enbart psykisk medvetslöshet med
bibehållen kroppslig rörelseförmåga. I dylikt
tillstånd kan den sjuke begå handlingar, om
vilka han efteråt icke är medveten och vilka
kunna försätta honom i obehagliga eller
bryd-samma situationer. — Sekundär epilepsi har
endast den likheten med genuin f., att
anfallen ha epileptisk typ. Dylika anfall
framkallas av vissa hjärnsjukdomar, ss. blödningar,
tumörer, abscesser och cystor i hjärnbarken
eller av mot denna tryckande eller inväxande
ben, operationsärr eller traumatiska
hjärnskador (skottsår o. dyl.). Anfallen antaga då
ibland den s. k. Jacksonska typen, d. v. s.
krampen börjar perifert i ena handens fingrar
och sprider sig därifrån. —• Dessa
sjukdoms-former kunna stundom botas genom operation,
sedan noggrann lokaldiagnos ställts. F:s
behandling är f. ö. symtomatisk, d. v. s.
intagning av krampen lugnande medel.
En enhetlig orsak till f. finnes sålunda icke.
Som orsak vid genuin f. är man numera böjd
för att antaga en ökad retbarhet i
hjärnbarkens celler på grund av kemiska processer där.
Bland yttre orsaker har man sedan länge
antagit ärftlighet, särskilt alkoholism hos
föräldrarna. Kroniskt missbruk av absint har
därvid i flera länder haft otvivelaktig
betydelse. — Genuin epilepsi fortsätter ofta med
längre eller kortare perioder av förbättring
livet igenom. Stundom upphör den dock av
sig själv vid högre ålder. I. H
Fallbila, se Giljotin.
Fallbrottsdike, se Täckdikning.
Fallén, Carl Fredrik, universitetslärare
och entomolog (1764—1830). Blev fil. mag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
