Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Farini, Luigi Carlo - Fariséer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
Fariséer
118
Ravenna deltog F. i den revolutionära
rörelsen, landsförvisades 1843 men återvände 1846
till Kyrkostaten och blev ämbetsman under
Pius IX :s liberala period. Vid republikens
utropande 1848 lämnade han Rom, verkade
sedan i Turin som tidningsman och skrev
bl. a. »Lo stato Romano dal 1815 al 1850»
(4 bd, 1850; 3:e uppl. 1853; eng. övers, av
Gladstone 1854), vari han angrep såväl de
klerikala som revolutionspartiet. I
d’Azeg-lios kabinett var F. 1850—51
undervisningsminister och understödde i
parlamentet och pressen Cavours politik. 1849 sändes
han som sardinsk kommissarie till Modena,
valdes till diktator där och i Parma samt
lyckades förena dessa stater och Romagna
till provinsen Emilien, som 1860 införlivades
med Sardinien. S. å. blev han italiensk
inrikesminister och dec. 1862 ministerpresident.
Han sökte fortsätta Cavours politik men
måste mars 1863 avgå, sinnesrubbad på grund
av överansträngning, och erhöll då en
natio-nalbelöning av kamrarna för sitt redliga
arbete för Italiens enhet. (A. A-t.)
Fariséer (hebr. perusim, aram. perisin,
starkt emfatiskt perisajja, grek. farisai’oi, »de
avsöndrade», »separatisterna»), ett judiskt
parti, som genom sin konflikt med ett annat,
sadducéerna, satt en väsentlig prägel
på hela den senare judendomens historia.
Intetdera av dessa partier nämnes med dessa
namn förrän under den senare mackabéertiden
(2:a årh. f. Kr.), men deras ursprung kan
spåras ända från den israelitiska religionens
omdaning under fångenskapen i Babel. Då
judarna icke kunde offra i Babel, måste de
inskränka sig till att noga studera lagen samt
hålla de bud, som kunde efterlevas i
främmande land. Esra, som införde denna
lag-hängivna riktning bland de från
fångenskapen återkomna i Jerusalem, var själv en
sådan skriftlärd och därtill av prästerlig släkt,
och efter honom utbildade sig ett särskilt
skrå av skriftlärde, även utom prästernas
krets. Med dessa skriftlärde stå f. i mycket
nära samband (jfr det i N. T. återkommande
uttrycket »skriftlärde och fariséer»). De
skriftlärdes bemödanden gingo ut på att med ett
system av bud och stadgar, som de funno i
lagen (de 5 Moseböckerna) eller som de själva
stiftade som dess komplettering (»de äldstes
stadgar»), omspinna hela det offentliga och
enskilda livet, så att judarna genom dessas
iakttagande måtte bli ett i Guds ögon heligt
och rättfärdigt folk. Men den stora
massan var ur stånd att underkasta sig alla
dessa bud och stadgar och föraktades därför
av f. Icke alla f. voro skriftlärda, liksom
icke alla skriftlärda voro f. —
Sadducéerna (hebr. saddukim, grek. saddukaVoi)
voro ett parti av förnäma präster; namnet
sammanhänger trol. med Sadok, namnet på
den präst, vars släkt skall ha innehaft den
högsta prästerliga värdigheten sedan Salomos
tid och vars ättlingar av profeten Hesekiel
och senare erkännas som de enda berättigade
till prästämbetet. Då översteprästen efter
exilen även var folkets förnämsta världsliga
överhuvud, ordf, i rådet (gerusia, sanhedrin)
och förmedlaren med de makter, under vilka
judarna lydde (perser, greker, egypter, syrer
etc.), kommo sadducéerna att bli ett
prästparti med i mångt och mycket världsliga
tendenser. Som innehavare av den högsta
andliga och världsliga myndigheten voro de fästa
vid Jerusalem. Icke alla präster (framför allt
icke det lägre prästerskapet) voro sadducéer,
icke alla sadducéer fungerande präster.
Medan f. först i den messianska framtiden
väntade sig allt, voro sadducéerna framför allt
intresserade av den närvarande tiden. Det
var personer ur de ledande prästernas krets,
som erbjödo sig som medhjälpare till
Antio-chos Epifanes, då denne ville lyckliggöra
judarna med den hellenistiska kulturen och
avskaffa den judiska religionen. Men det var
f. eller, som de ännu kallade sig, a s i d é e r
(grek. asiddi’oi, hebr. hasidi’m, »fromma») och
de nationellt sinnade med mackabéerna i
spetsen, som gjorde försöket om intet. När
mackabéerna förskaffade sig
översteprästvärdigheten (Jonatan, 153) och konungatitel (Alex.
Jannæus) och samtidigt nedsjönko till råa
soldatfurstar, övergingo asidéerna till öppen
opposition, medan mackabéerna samtidigt
närmade sig de sadokidiska prästerna. Det är i
samband härmed, som namnen f. och sadducéer
f.-ggn uppträda. Till följd av mackabéernas
närmande till de sadokidiska prästerna kunde
dessa (sadducéerna) bilda ett regeringsparti,
och de bibehöllo sin ledande politiska
ställning ända till Jerusalems fall, även om de
måste taga hänsyn till f:s stora anseende
bland folket och finna sig i att f. fingo
tillträde till rådet. När Jerusalem fallit och den
judiska staten upplösts (70 e. Kr.), försvunno
sadducéerna ur historien. F. voro därefter
ensamma judarnas ledare.
Det är f., som gjort det möjligt för judarna
att överleva alla katastrofer och bibehålla sin
tro och sin gudsdyrkan i alla länder. F. ha
även samlat de gamla profeternas tankar och
i vissa fall t. o. m. utvecklat dem, t. ex. i
fråga om odödlighetshoppet. Det är vidare
deras förtjänst, att de judiska skrifterna i den
hebreiska kanon blivit samlade och bevarade.
Men deras sinne för allehanda obetydligheter
(»mynta, dill och kummin») förkvävde
tanken på det enda nödvändiga, och deras fel
trädde allt tydligare i dagen. Dit hörde ett
mycket stort andligt högmod och begär att
döma andra (jfr deras kritiska uppträdande
mot Jesus) liksom även ett begär efter den
andliga makten över folket. — De olikheter
mellan f. och sadducéer med avseende på vissa
läror, som av Josefos och N. T. anföras, äro
till väsentlig del en följd av de båda
partiernas historiska utveckling. Medan f. noga
höllo på de skriftlärdes komplement till
lagen (»de äldstes stadgar»), förkastade saddu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
